Arbetsmarknaden

Mikael Drakenberg om Arbetsmarknaden

En tuffare arbetsmarknad

Publicerad: 2009-10-17 16:10, Uppdaterad: 2009-10-17 17:10

Jobb kommer och jobb går. Problemet är bara att utbildningssystemet är mycket trögt och hänger inte med i dessa strukturförändringar.

6 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag heter Mikael Drakenberg och har min examen inom statsvetenskap. Själv har jag tagit stort ansvar och byggt på min kompetens och samtidigt mycket aktivt sökt jobb. Jag har stor erfarenhet av att hela tiden få "Tyvärr...inte den här gången eller".

Arbetsmarknaden och jobben är en fråga som berör många människor. Frågorna tar aldrig slut därför att många upplever en hopplös situation. Det är många som har detta som en del av sin personliga vardag. Många söker faktiskt jobb och är inte lata eller slöa. Problemet som faktiskt finns är att det inte finns jobb åt alla. Dessutom är det så att arbetsmarknaden förändras i samband med varje strukturförändring. Jobb kommer och jobb går. Problemet är bara att utbildningssystemet är mycket trögt och hänger inte med i dessa strukturförändringar.

Sedan handlar det ju mycket om att ha rätt erfarenhet eftersom många arbetsgivare efterfrågar just erfarenhet inom just sitt område. Detta gör att många unga kommer i kläm, och många får börja sitt vuxenliv som socialbidragstagare därför att de inte har de kvalifikationer som arbetsgivaren efterfrågar.

Det ser givetvis olika ut bland olika grupper av ungdomar i samhället. Sedan är det ju så att varje enskild individ har ett stort eget ansvar, men om utbildningssystemet inte ger ungdomarna de verktyg de behöver för att bli anställningsbara så har vi ett mycket stort problem.

För många har det blivit ett moment 22. För att få erfarenhet så behöver man ha erfarenhet. Utan erfarenhet så kan du inte få någon ny erfarenhet.

När det inträffar en global finanskris som den vi nu lever med så har givetvis ett land som Sverige, som är så beroende av export skadats mycket svårt och det kan i värsta fall ta årtionden innan Sverige är tillbaka på banan igen.

Men, alla jobbar ju inte i exportindustrin. Problemet är för de unga som inte har erfarenhet eller som har väldigt begränsad erfarenhet. Har de dessutom ingen A-Kassa, tex nyutexaminerade från universitet och högskolor då studerandevillkoret tagits bort, ja då kan livet i värsta fall bli ett helvete om du inte känner rätt person eller att dina föräldrar eller någon släkting känner rätt person. Utan något nätverk så är man mycket illa ute och i värsta fall kommer man aldrig in på arbetsmarknaden utan tvingas leva som socialbidragstagare.

Men, man måste våga vara optimist och vara mycket aktiv med att marknadsföra sig på arbetsmarknaden även om man kanske inte har så himla mycket erfarenhet.

För unga så kan de löna sig att verkligen fundera om man skall fullfölja den svenska skolgången, och istället kanske söka sig till länder utanför EU där samverkan mellan utbildning och arbetsmarknad fungerar bättre, tex Amerika, Kanada och Australien.

Allt beror på vilken situation man är i.

Men, lika viktigt är det att vi faktiskt har en öppen diskussion kring problemet med en icke fungerande arbetsmarknad och vad som händer med de som söker jobb men som inga jobb får.

Det kan ju bero på väldigt mycket olika saker. Det kan vara att man inte har rätt erfarenhet, det kan vara att man har en icke gångbar utbildning.

Det är så viktigt att inte osynliggöra de som söker jobb men inga jobb får. Det säger sig självt att den som konstant misslyckas med att hitta ett jobb lätt hamnar utanför samhället. Speciellt gäller detta de som inte har några personliga kontakter eller som inte har något socialt nätverk kring sig som kan hjälpa till , tex genom att någon känner någon som kanske vet någon som letar personal.

I Sveriges så finns det idag en tendens till att bara se arbetslösa som slöa och lata. Men, det finns arbetslösa som aktivt söker jobb, men som blir utkonkurrerade varje gång de söker jobb. Här är det så viktigt att inte dessa personer blir socialt isolerade, eller hamnar i socialt utanförskap som folkhälsominister Maria Larsson kallar det.

Hur kan man då jobba för att undvika att personer som arbetsmarknaden och arbetsgivarna inte vill ha av olika anledningar?

En sak man kan göra är att satsa mer på samverkan mellan utbildning och arbetsmarknad. Speciellt gäller det de utbildningar som idag har en mycket svag eller ingen koppling alls till arbetsmarknaden och näringsliv.

Här finns en hel del spännande forskning på detta område. Det finns också en hel del böcker på detta tema. Tyvärr är denna litteratur på engelska, men de fllesta behärskar ju faktiskt engelska och de skött sin skolgång ordentligt. På grundskolan och gymnasiet i Amerika och Kanada benämns det här sättet att arbeta på: Service-Learning. Inom den högre utbildningen brukar man däremot tala om University-Community Partnerships.

Forskningen på dessa områden visar att detta sätt att arbeta på är mycket framgångsrikt och leder till att eleverna/studenterna får med sig de erfarenhet de behöver för att bli mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Utanför EU så har man också valt att satsa stort på Internships för studenter och nyutexaminerade, vilket gör att övergången mellan utbildning och arbete blir flexibelt. Samtidigt undviker man på detta sätt onödig ungdomsarbetslöshet. Om detta kan ni läsa mer på www.idealist.org

En diskussion som också förekommer handlar om lönenivåer. Vi talar om ingångslönenivå. På Engelska kallar vi det Entry Level. Det finns många jobb på Entry Level i Amerika, Kanada och Storbritannien. Ofta brukar de stå i annonser: Entry Level - No Experience Needed.

Ibland skriver de till och med att: We offer training. Detta just därför de vill själva kunna forma sin personal, vilket jag inte ser något fel med.

Riktiga jobb med ingångslönenivåer som är skäliga är ju bättre än att ungdomarna går arbetslösa och tappar hoppet, vilket händer på tok för ofta här i Sverige.

Tyvärr så skiter våra politiker fullständigt i ungdomarna. De bara låtsas bry sig om oss. De bryr sig bara om sin egen plånbok och att de kan erbjuda så kallade "pigor" med låga löner åt den rika eliten i samhället.

Därför behövs ett helt nytt och yngre ledarskap som inte gömmer sig bakom ideologi och politisk prestige.

Mikael Drakenberg (12 artiklar)
http://ifk07073.wordpress.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/12607

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hanna Mal Doran
Det är bara att gratulera Sven Otto Littorin, om han nu behöver en barnflicka eller en städare eller trädgårdshjälp så kan han säkert få tag på en högskoleutbildad sådan med utmärkt högskoleprov, goda referenser och stort service intresse. Eftersom den nykläckta akademikern varken har kontakter eller arbetslivserfarenhet så kan han/hon bli en utmärkt Jeeves för människor med kontakter och inflytande. Fast risken är ju att han/hon inte skulle få jobbet ,överkvalificerad är ju ett skällsord. Sverige är fantasktiskt, eller hur? Hanna Mal Doran

Permalänk | Anmäl #1 hanna mal doran, 2010-01-09, 22:00

Moderaternas ställningstagande genom åren som gått.
1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960: Ja till apartheid.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentligasektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Permalänk | Anmäl #2 sara mohammed, 2010-10-09, 21:48

Jag började skriva till min arbetsgivare som är en kille med ovanlig nyfikenhet i samhällsfrågor, han röstade inte på SD och ifrågasätter mitt val. Då han också har ett rörligt intellekt och har ett intresse av att verkligen förstå olika människors tankar, har vi mailat mycket fram och tillbaks och lärt av varann på så sätt. Alltid nyttigt att kunna byta åsikter och tankar med en oliktänkande som trots olikheterna också möter med respekt och förståelse och inte bara kommer med floskler. Eller hur? Jag ser att mitt svar till honom utlöpte i ett ganska bra personligt brev där jag förklarar varför jag valde som jag gjorde. Jag tänkte att mitt mail kunde funka i ett annat sammanhang också och mailar därför över det i förhoppning om att kunna publicera det nånstans. Jag har försökt nå ut med mitt budskap till allmänheten men inga tidningar tar emot mina åsikter eller erfarenheter som de faktiskt är. Jag tror Sverige är en bra bit på väg till ett tysklands arbetsmarknad där vissa yrken är öronmärkta åt vissa nationaliter. En skrämmande utveckling!

Klistrar in det ganska så långa mailet här under och usäktar för vissa stavfel och outtänkta benämningar. Jag har hela tiden fokus på min son som sittar bakom och har långa "bråk" och utläggningar i fantasins värld som den snart 4-åring han är och extra aktiv...

Jag kan faktiskt inte fatta hur det kan ha blivit så svårt för just min grupp att få jobb. Lyssnade på p1 i går och en muslimsk kvinna i min ålder beklagade sig över att hon som kvinna 40+ och nyligen utbildad till undersköterska fick nej överallt. Hon var övertygad om att det var pga sitt namn och sin slöja (man skickar väl inte med bild i sitt cv?) som hon fick idel nej. Hon hade sökt i 2 år. Jag vet ju att så inte är fallet. Jag är svensk kvinna 40+ med adekvat utbildning och dessutom över 2 decenniers vårderfarenhet. Jag har sökt jobb sedan 2006... Sedan dess har jag hoppat runt som timmis lite här och lite där. Ungefär en vecka sammanlagt per månad. Jag återknyter till en del av dessa erfarenheter senare i min berättelse.

Jag har ju märkt hur man systematiskt utesluter just kvinnor över en viss ålder inom vården oavsett ursprung då man vet att det händer en massa i en kvinnas kropp efter 40 år särskilt om man nämner att man har barn. Förslitningsskador och vab. Det är därför som man bara anställer unga och eftersom det inte har funnits ngt omvårdnadsprogram rent allmänt som AF bjuder på på länge eftersom AF också vet om den höga arbetslösheten så utbildar ju inte AF till arbetslöshet. So far soo good.

Men samtidigt så slänger ju SFI in invandrare till omvårdnadsprogrammet på löpande band. Därav att det bara utbildas invandrare i dagens sverige. Av dessa anställs i stort sett bara de yngre. Acklimatiserade svenskar eller invandrare som är acklimatiserade och talar god svenska sedan länge, behagar icke besvära sig om att ansöka med andra ord. De unga är billigare och man vet att de har 10 år på sig innan de blir utslitna de med. Fiiin arbetsmarknadspolitik- eller hur? Det är pinsamt att man i ett land som Sverige inte kan med lagar påverka arbetsgivare och kan ställa krav på hur deras rekrytering går till. Jag vet av erfarenhet att det är stört omöjligt att anmäla missförhållanden som uppstått pga dåliga chefer. Arbetsplatser som systematiskt utnyttjar jobbtorgare som ersätter ordinare personal osv osv. Vem kollar upp arbetsplatserna ordentligt? Ingen! Jag har själv suttit bredvid cheferna på dessa avdelningar , och vet hur det resonerar. Det är som att riktigt ser hur pupillerna byts ut mot tecknet för krontecken! Jag ringde till den högste chefen där och talade om hur det gick till eftersom ingen av de invandrartjejer som jobbade där ville eller trodde sig kunna göra sig förstådda. För det är nämligen så att de invandrartjejer som jobbar med äldre med psykiska funktonsnedsättningar (gamla beckispatienter/karsudden) egentligen bara säger hej och godmorgon på svenska till de äldre, sen skrattar de bara när de äldre säger något. Resten av tiden pratar de med varandra, och så fortgår det år efter år. I en sån miljö lär man sig inte svenska och det krävs inte heller att man ska prata med patienterna.

Helt sjukt. Då är det fanimig ingen vård! Bara för att det rör sig om äldre i kombination med psykiska diagnoser, har patienterna ingen laglig rätt till god omvårdnad. De har varit så länge i utanförskap (som det så fiiint heter) att deras anhöriga inte för deras talan längre. Det de får är städning, medicin (neddrogning är en bättre benämning) och personlig hygien. Jag fick inte jobba där mer då jag satte mig och pratade med patienterna istället för med kollegerna. Man skulle jobba undan av bara helskotta, ta de på löpande band, för att sen ta en timmas fika och snacka skit eller sitta och lyssna på tjatter på språk jag ändå inte hajjade, eller så skulle man städa. Prata med patienter ingick INTE i jobbet. Så jävla fucked up är det i dag att försöka jobba med äldre psyk-kroniker också "vanliga" gamla är drabbade av detta. Det är en del av varför jag valt att rösta in SD.

Jag ser att det egentligen rör sig om ett strukturfel. Men ett strukturfel som jag vet är gjort med flit. Jag är inte alls politiskt begåvad och jag hade önskat att jag kunde svänga mig med termer som mer skulle visa på kunnighet och inte bara magkänsla och personliga erfarenheter, men jag ser mer och mer också behovet av en öppenhet som INTE innebär att man ska vara vidöppen och slopa gränserna typ, utan jag ser ett behov hos gemene man att faktiskt få vädra sina erfarenheter och där man har RÄTT att ifrågasätta politiska beslut som man ser innebär katastrof för hela det svenska samhället. En riktig öppenhet innebär att också grannen i huset bredvid, som är gift och har barn med en Gambianska, vågar skylta med att både hon och han röstat in SD. Det är många som är invandrare eller har barn med invandrare som också ifrågasätter varför i helvete man vill ha in så många fler invandrare när de vet att de därmed puttas ut ännu mer ifrån arbetsmarknaden. Jag vågar stå upp för mitt val. Men det gör inte de vilket är synd, för ju fler invandrare som vågar stå upp för att man röstat in SD ju snabbare inser gemene man att SD inte handlar om Rasism utan om att upprätthålla jämvikt i ett land som tippat över och som gjort ett f.d jämlikt land mer och mer till ett ojämlikt land som mer och mer liknar ett klass-samhälle där överheten är nöjda så länge deras jobb inte hotas och de har billig arbetskraft i form av pigor och barnflickor. Strunt samma sen om dessa barnflickor måste lämna sina egna barn pga att inget jobb finns att få i deras egna hemländer.

Nej, den enda riktigt solidariska lösningen vore om alla politiska partier och alla vid makten i europa skulle slå sig samman och istället skulle ta itu med de förtryck som sker både inom som utom europa, att folk kunde stanna i sina egna hemländer och inte skulle behöva fly från förtryck. Jag som är en vanlig naiv, fast med synnerligen rörligt intellekt, kan inte för mitt liv fatta hur det kommer sig att man inte kan ta itu med krig och förtryck i världen. Det ÄR ju ändå, trots allt 2010! Eller är vi tillbaks i medeltiden??? För ju mer Islam får sprida ut sig, ju mer tillbaks till medeltiden kommer vi ju. Sen skiter jag högaktligen i alla dessa människor som vill bevisa hela tiden hur det bara är VISSA grupperingar, fundamentalisterna, som utgör ett hot. Säg som det ÄR istället: att om man gör som Lars Vilks och ironiserar om islam som vilken annan religion som helst så vet man att bomberna kommer att detonera, att just VI kan dödas av bomber och inte bara DE på andra sidan jordklotet. Ändå bjuder man in de, krigsförbrytare och allehanda skít. Det måste ju ändå vara ett tecken antingen på extrem dumhet eller extrem feghet. Eller?

Permalänk | Anmäl #3 sara mohammed, 2010-10-09, 21:50

Ursäkta- skrev fel där- ett ödesdigert sådant! Naturligvtiv ska "arbetsgivare" vara "arbetsförmedlare" . Måste vara en freudiansk felsägning då jag tänker hela tiden "om jag bara hade en arbetsgivare..."

Permalänk | Anmäl #4 sara mohammed, 2010-10-09, 21:53

SEn vill jag tilägga at här på newsmill inte längre gick att logga in då man tycks ha mobbat mig efter att jag skrivit ´sådant som inte varit rumsrent uppenbarligen. Därför har jag nu öppnat ny identitet och jävlats med de och kallat mig för ngt så muslimskt som mohammed i efternamn för att kolla vadsom hände. Tydligen får man heta Mohammed men inte Bengtsson... Yeah! Sverige fosterland - ni är ett utmärkt exempel här på Newsmill hur media funkar i Svedala! Skandal! Känner jävligt grundlurade och hjärntvättade gott folk när ni ni röstade enligt runsren dagens politik!

Permalänk | Anmäl #5 sara mohammed, 2010-10-09, 21:58

Utbildningen kommer aldrig att hänga med. Och ju mer politikerna försöker detaljstyra ju sämre kommer det att gå. En friare marknad är den enda lösningen.

Permalänk | Anmäl #6 Mr Green, 2012-05-08, 00:10

Arbetsmarknaden
En debatt initierad av
Svenskt Näringsliv

36 artiklar 23 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Under lång tid var arbetsmarknaden i allmänhet och LAS i synnerhet ett hett ämne. Men så är det inte längre. Är problemen lösta? Och om inte, vad gör vi åt dem?