En favorit i repris

I SCB:s "Statistik över ungdomsarbetslösheten - Almedalen 2009" har SCB frågat arbetslösa ungdomar varför de inte har sitt arbete kvar. 56,6 % av ungdomarna i åldern 15-24 år svarar att anledningen till att så är fallet beror på att de har haft en tidsbegränsad anställning som inte förlängts. Endast 6,7 % svarar att anledningen är personalinskränkning.

Det är nog så att många ungdomar anställs på tidsbegränsade kontrakt. Med tanke på att de generösa reglerna om allmän visstidsanställning börjar få genomslag på den svenska arbetsmarknaden i takt med att många kollektivavtal omförhandlas, är det inte särskilt troligt att en ny visstidsanställning inte hade varit möjlig att erbjuda för det stora flertalet av de arbetsgivare där dessa ungdomar var anställda. Istället torde, om man närmare granskade varför visstidsanställningen tog slut, man finna att arbetsgivaren helt enkelt hade något behov av ytterligare arbetskraft. Och då är man tillbaka till den fråga som Svenskt Näringsliv borde ägna sin tid åt: hur skapas ett långsiktigt arbetskraftsbehov? Denna fråga är dock aningen mer komplicerad- om man tar den på allvar- än att dogmatiskt och ogenomtänkt kräva att turordningsreglerna skall bort. I verkligheten så är således sambandet mellan turordningsreglerna och ungdomsarbetslöshet inte lika lätt att påvisa som det "mellan cancer och rökning".

Svenskt Näringsliv befinner sig åsiktsmässigt ungefär 100 år bakåt i tiden. Då, liksom nu, drev man frågan om rätten att "...fritt antaga eller avskeda arbetare". Denna linje lyckades SAF sedan stadsfästa i den s.k. decemberkompromissen med LO 1906. Därefter har mycket hänt. Arbetsgivare har som jag skrev i min tidigare artikel tillämpat turordningsprinciper sedan 1910-talet och 1938 kom parterna i det årets huvudavtal (som senare kom att kallas Saltsjöbadsavtalet) överens om att arbetsgivaren skulle tillämpa vissa turordningsprinciper vid driftsinskränkningar. Istället för att blicka framåt blickar tyvärr SAF:s efterträdare bakåt. När jag ser på dagens turordningsregler, tittar jag istället 100 år framåt. Turordningsreglernas krav på tillräckliga kvalifikationer har redan fått och kommer att få en allt större betydelse i takt med att behovet av mer specialiserade funktioner hos olika arbetsgivare ökar. Redan idag kan man på många håll se en tydlig sådan utveckling. Jag har själv, som arbetsgivareföreträdare, kunnat göra ett otal sådana "undantag". En av anledningarna till att det idag inte går att finna någon debatt om modifiering av reglerna, utan enbart en debatt om att de helt skall tas bort, beror nog till stor del på att ingen har något bättre förslag. Som jag har redovisat i min tidigare artikel skulle konsekvensen av att turordningsreglerna togs bort i många fall bli att även skyddet mot osakliga uppsägningar försvinner. I en sådan situation är det väl bättre att Svenskt Näringsliv driver linjen att rätten att anställa tidsbegränsat skall vara obegränsad? Det innebär ju, som på ett liknande sätt gäller för en tillsvidareanställning som kan sägas upp utan saklig grund, en väldig stor flexibilitet för arbetsgivare?

Jag måste avslutningsvis roa mig med att konstatera att Svenskt Näringsliv synes ha en nedvärderande syn på bemanningsbranschen. "Många unga får tillfälliga jobb eller arbete via bemanningsbranschen, vilket inte är något att förvånas över.". Det artikelförfattaren dock inte synes förstå är att bemanningsföretag tillämpar samma regler som alla andra "företag". Varför vågar då dessa ta "risken" att anställa? Och är inhyrning inte ett bra sätt att komma in på en arbetsplats eller täcka ett kortsiktigt arbetskraftsbehov?