Tolgfors måste gå

Det förtjänar att påpekas att när Sveriges statsminister Per Albin Hansson vid krigsutbrottet 1939 förkunnade "vår beredskap är god" kunde han stå för sina ord. Sverige var visserligen inte militärt väl rustat men både politiskt och psykologiskt var landet förberett på krigsutbrottet. Fyra månader senare stred svenska frivilliga i Finland mot de sovjetiska ockupationstrupperna. Sverige hade kapacitet att lämna militär hjälp till Finland.
Som jag har påpekat i en tidigare blogg kvicknade Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors till tio dagar efter det ryska anfallet på Georgien. Han meddelade den 17 augusti att regeringskansliet skulle "uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen". Innebörden var således att den svenska regeringen hade bedrivit sin forcerade nedrustning av det svenska militära försvaret utan seriösa säkerhetspolitiska analyser som grund. Tolgfors upplyste också, med en dunkel formulering, att "försvarets tillgänglighet måste öka".
Den 9 september trädde Tolgfors åter fram. Han meddelade, att regeringen hade skjutit upp det nya försvarsbeslutet: "Anledningen är att jag vill göra en förnyad och uppdaterad säkerhetspolitisk bedömning utifrån vad som hänt i Georgien. Vi behöver en seriös analys av det som skett". Sveriges försvarsminister bekräftade att regeringen fram till kriget i Georgien hade övergivit den beprövade rutinen att kontinuerligt göra seriösa säkerhetspolitiska analyser och bedömningar av vad som sker i omvärlden.
I sitt uttalande den 9 september hade försvarsministern bytt ut frasen "försvarets tillgänglighet måste öka" mot "användbarheten måste öka". Det är en truism som är omöjlig att överträffa: försvaret ska vara användbart! Det banala språket väcker frågan om Sverige över huvud taget har haft någon verklig försvarsminister sedan Mikael Odenberg kastade in handduken för ett år sedan. Torgfors stannade nämligen inte vid att tala om "tillgänglighet" och "användbarhet" (verbet "öka" är bara ett dåligt skämt när det skulle ta ett år att utrusta 10 000 man). Försvarsministerns mest fantastiska uttalande lyder: "Det vi ser i Georgien är att snabbhet är en avgörande faktor. Det var inte stora styrkor, utan Ryssland har satsat på snabbt rörliga och tillgängliga förband". Innebörden är antingen att Sverige har en komplett oduglig militär underrättelsetjänst och omvärldsanalys, eller att regeringen har struntat i militärens rapporter och analyser.
Man bör använda begreppet 'kognitiv dissonans' när man ska bedöma regeringen Reinfeldts säkerhetspolitik. I detta fall är innebörden att när det man uppfattar av verkligheten börjar bli obehagligt, så väljer man att aktivt tränga bort denna information. Om kartan och en okänd terräng inte stämmer överens, väljer man att följa kartan även om det i terrängen finns en avgrund som inte är utmärkt på kartan. Kartan känner man ju till. Det måste vara fel på terrängen. Vi känner alla denna mekanism från reaktioner i obehagliga situationer i vår barndom. Försvarsministerns sätt att uttrycka sig väcker misstanken att han helt enkelt, och hemskt nog, är infantil.
Tjeckoslovakiens partichef Aleksander Dubcek trodde sommaren 1968 att det skulle gå att tala förnuft med de sovjetiska ledarna och få dem att låta hans land vara i fred i sina ansträngningar att reformera socialismen. Den politiske överlevaren och cyniske realpolitikern Janos Kádár, Ungerns ledare, försökte varna sin tjeckoslovakiske kollega Dubcek genom att helt frankt säga: "Men vet ni då inte med vilka ni har att göra?"
I Tolgfors fall är problemet snarare att denne inte har velat veta med vilka han har att göra. Han hade inte ens behövt konsultera de hemligstämplade rapporter som underrättelsetjänsten kontinuerligt förser honom med. Forskare vid Försvarets forskningsinstitut i Sverige har under hela Putins period som president i Ryssland publicerat rapporter som belyser den allvarliga bristen på demokrati i Ryssland och den målinriktade ryska rustningspolitiken och imperialistiska utrikespolitiken mot grannstaterna.
Den seriösa utmaningen för det svenska försvaret är inte alls att vårt land skulle vara hotat av ett planerat angrepp från Ryssland. Utmaningen, hotet, ligger i Rysslands militariserade utrikespolitik i närområdet. Krim i Ukraina, Transnistrien mellan Moldavien och Ukraina, Estland, Lettland och Kazakstan har stora ryska minoriteter. När Ryssland ockuperade delar av Georgien med motiveringen att man skulle skydda de ryska medborgarna i det landet, öppnades Pandoras ask på glänt. Faran har två sidor. För det första kan Ryssland använda föregiven - eller faktisk - diskriminering av ryska medborgare och etniska ryssar i grannstater som argument för militär intervention och utvidgning av det ryska territoriet på grannstaternas bekostnad. För det andra kan aktörer bland dessa medborgare och etniska ryssar i grannländerna själva ta initiativet till oroligheter, som ger Ryssland anledning att gripa in militärt för att skydda dem. Egentligen har båda dessa aspekter funnits med beträffande Rysslands konflikt med Georgien under hela Putin-eran.
Om Pandoras ask öppnas helt kan djävulen komma lös. En begränsad militär aktion med etniska och nationalistiska förtecken kan gå över i en okontrollerbar kedja av aktioner och reaktioner. Stora krig kan börja genom att små lokala konflikter sprider sig genom ett virrvarr av missuppfattningar, våldsamma aktioner och reaktioner, utan att någon enskild aktör egentligen vill framkalla en storkonflikt.
Sveriges utrikesminister liknade Rysslands politik mot Georgien i augusti i år vid Hitlers politik mot Tjeckoslovakien nästan sjuttio år tidigare. Det ligger något i liknelsen. Men både utrikes- och försvarsministern skulle också behöva påminna sig hur det gick till när det första världskriget bröt ut 1914. En lokal konflikt med etniska förtecken mellan småstaten Serbien och stormakten Österrike-Ungern eskalerade till en total konflikt mellan de två motsatta blocken i dåtidens Europa.
Historien upprepar sig förvisso inte. Men vi kan och måste lära av historien att stora krig inte bryter ut enbart om det finns diktatorer som Hitler. De kan bryta ut genom okontrollerbar upptrappning och spridning av begränsade konflikter. I en sådan situation kan ett adekvat utrustat och insatsberett militärt försvar fungera på samma sätt som en skyddsvall vid en översvämning.
Rysslands invasion av Georgien 2008 kan liknas vid Katrinas översvämning av New Orleans 2005. Olyckan är redan skedd, och Georgien är svårt sargat. Men andra kan lära. Det finns kompetent folk inom den svenska underrättelsetjänsten och det militära försvaret som vet hur den svenska skyddsvallen mot möjliga översvämningseffekter av Rysslands militariserade utrikespolitik skall utformas. Det återstår för Sveriges regering att börja lyssna till dem. För att en ny, realistisk försvarspolitik ska bli trovärdig behövs det kanske först ett byte av försvarsminister.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Läs Newsmills artikel att Tolgfors måste gå. Författad av  Professor Kristian Gerner, expert på Ryssland: här är ett passande citat tycker jag.  Och det här gäller i FRA debatten också!  Man bör använda begreppet ‘kognitiv dissonans’ när man ska bedöma regeringen Reinfeldts säkerhetspolitik. I detta fall är innebörden att när det man uppfattar av verkligheten börjar bli obehagligt, så väljer man att aktivt tränga bort denna information. Om kartan och en okänd terräng inte stämmer överens, väljer man att följa kartan även om det i terrängen finns en avgrund som inte är utmärkt på kartan. Kartan känner man ju till. Det måste vara fel på terrängen. Vi känner alla denna mekanism från reaktioner i obehagliga situationer i vår barndom. Försvarsministerns sätt att uttrycka sig väcker misstanken att han helt enkelt, och hemskt nog, är infantil [...] Blogg:TA RESON NU ALLIANSEN! WE DONT NEED NO EDUCATION! «, 2008-09-10, 14:56

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1176

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Krigsutbrottet 1914 kan ha börjat utvecklats just genom en stormobilisering av Tsarryssland, som i sin tur påverkade
Tyskland att mobilisera. Det var därför som Stalin bl.a avstod från att provocera Nazityskland med mobilisering i juni 1941 - men också att inte påverkas av den tyska styrkeprovokationen, uppladddningen flygspaning inpå och över den sovjetiska gränsen, och basera stora styrkor där, för att undvika avgörande inringningsslag, vilket var den tyska strategin. Först på 25-30 mil bakom fronten stod större styrkor. Och då hade redan tyska blitzkriget förlorats.

8.000 svenskar stred i de finlandsfrivilliga styrkorna 1939-40, det utgör ingen stor styrka, och den konflikten var nog
onödig från början, som drog kriget till Norden, och tömde
de svenska mob.förråden på allt av värde. SSSR behövde
onekligen de strategiska fördelar som kriget gav, avstånd
i Salla till strategiska Murman.jvg till Leningrad, avstånd på Karelska näset, och kontroll av Ladogasjön , samt Hangö, som intogs först i december(1941.WWII) , Tallin i september, Svirfronten i september, allt som fördröjde blitzkrieget som skulle ta 8-10veckor.

Men idag är ju de svenska mob.förråden i Baltikum, som skall första stöten tydligen. Men vilken betydelse har den
ekonomiska nergången i många av de nya EUländerna
i Östeuropa - med svag tillväxt, och dessa beroende av
västekonomierna /EU för uppmärksamheten på Ryssland.
Jag ser tyvärr sällan ekonomiska resonemang, som kan förklara läget, vilket alltid var vanligt tidigare.

Permalänk | Anmäl #1 NN, 2008-09-10, 00:37

Angående försvarsminister Tolgfors yrvakna uppvaknande.

"Det vi ser i Georgien är att snabbhet är en avgörande faktor. Det var inte stora styrkor, utan Ryssland har satsat på snabbt rörliga och tillgängliga förband".
Citatet visar antingen enligt Kristian Gerner på oförmåga/ovilja att läsa rapporter från den militära underrättelsetjänsten eller på en komplett undermålig svensk underrättelsetjänst.
Jag tror dessvärre att bägge påståenden stämmer i allra högsta grad!
Att hävda att anfallet skedde överraskande och kom som en blixt från klar himmel och visar på betydelsen av snabbt gripbara förband visar på en djup okunskap. Ryssland genomförde lång tid(månader) innan anfallet en omfattande övningsverksamhet där förband framgrupperades mot området angränsande till Georgien. Dessa förband drogs inte tillbaka utan användes sedan i anfallet mot Georgien. Det torde för alla som på något sätt försöker följa utvecklingen i området stå klart att stora spänningar under en längre tid funnits.
Att regeringen så sent som innan sommaren också fattade beslutet att öka beredskaptiderna för i princip alla förband anmälda till internationella styrkeregister till 90dagars beredskap (vilket bland annat innebär att kostnaderna för personal minskar drastiskt då förbandet inte ens behöver vara rekryterat, d.v.s. vara uppfyllt med riktiga människor utan till stor del tillåts ha vakanser.) för att sedan ett par månader yrvaket hävda att tillgängligheten måste öka tyder minst sagt på viss virrighet.
Kristian Gerners jämförelse med 'kognitiv dissonans' är intressant och jag tycker det under lång tid varit så i den mediala debatten. Så fort någon har fört på tal att Ryssland, och det faktum att Ryssland är en stor nation och därmed har säkerhetspolitiska ambitioner och intressen som för alltid kommer vara skilda från en liten stats har i princip alltid möts med uttalanden där åsikterna bemötts med uttalanden där dessa åsikter jämställts med krigshetsare och kallakrigs-romantiker.
Så till den militära underrättelsetjänsten, med viss, om än begränsad insyn i verksamheten är min fasta övertygelse att det underlag som MUST kan presentera till minst 90% utgörs av rapporter från helt öppna källor såsom det våra ambassader kan rapportera och det som alla och envar kan läsa i helt vanliga tidskrifter.
I den rådande svenska organisationen är min uppfattning att samspelet mellan den militära dimensionen och den politiska fungera ungefär så att den militära underrättelsetjänsten i princip uteslutande ägnar sig åt att sammanställa och rapportera medan själva analysen av vad det innebär rent konkret och vilka slutsatser som bör dras i stort har överlämnats till det politiska etablissemanget där ett enligt mig övergripande syfte med hela processen är att komma fram till en enad och partipolitisk samlad åsikt om tingens varande.
Visst är resonemanget att i och med nedmonteringen av vår egen försvarsförmåga ökar behovet av förvarning och underrättelser alldeles rätt men man kan tycker jag ställa sig frågan varför just Sverige och Sveriges underrättelsetjänst ska kunna klara av det få om ens någon underättelsetjänst klarat av tidigare-d.v.s. spå in i framtiden.
Hur mycket signaler som än i efterhand kan tänkas funnits kommer det alltid finnas mycket stor risk att dessa signaler drunkar i alla andra och att det politiska etablisemanget aldrig kommer hinna reagera eller hinner bygga upp en politisk majoritet för att agera.
Med detta vill jag ha sagt att helt oberoende av vilken försvarsminister som för tillfället sitter kommer han eller hon för alltid vara inlåst i dilemmat att även om mycket starka indikationer finns kommer den politiska acceptansen och opinionen aldrig hinna med.

Permalänk | Anmäl #3 Andreas, 2008-09-17, 20:18