”Det gör ingenting om katter är svarta eller vita bara de fångar råttor (Theng Hsiao-ping)

"Jag vet inte om man hängde tysken eller fängslade honom eller blott utvisade honom. Det var afghanernas sak" Så skriver Jan Myrdal också i ett inlägg om Kambodja på Newsmill där han utan närmare känsloyttring, nästan provokativt och man kan också tycka generande pubertalt och obstinat ordar om hur han angav en tysk. "Om man hängde honom eller..."

Och han skriver i sin senaste artikel att Mao Tse tung grundlagt dagens utveckling i Kina. Han är nöjd och glad över att den historiska ordningen nu återställts. Kina har återtagit sin rättmätiga plats. Men han nämner inte det pris det kinesiska folket fått betala. Sådant intresserar inte Myrdal. Folket är bara ett material för Myrdal. Ett förbrukningsunderlag i den historiska nödvändigheten som det också var för Mao, liksom för De röda khmererna, liksom för Kim Il-sung och hans enfödde son i Nordkorea. Liksom för Stalin...liksom för...den rumänska diktatorn Ceausescu och hans fru som trodde folket var deras barn ända tills detta kära folk hängde dem upp och ned. I Jans tankevärld existerar endast den historiska nödvändigheten.

Jan Myrdals människouppfattning genomsyrar hans ställningstagande både i fråga om Kambodja och vad gäller Kina. Han handskas med människor och samhällsförändringar som sutto han och plockade med sitt privata mekano. Det historiska nödvändigheten för Myrdal motiverar vad folkmord som tänkas kan. Bara den historiska matematiken visar på att det är det rätta ögonblicket så är det per automatik rätt att tanksen kör över och krossar demonstrerade studenter på Tien an men. Jan Myrdal är en man som läst sig djupt ned i de historiska läggen och hans tankeunderlag är alltid teoretisk och påläst, researchat och härlett. Och det har ju alltid varit Jan Myrdals favorituttryck. Gå till läggen!

År 1976 mitt under kulturrevolutionen åkte jag med Svensk-kinesiska vänskapsförbundet till Kina. Jag ingick i en grupp på 20 fackföreningsaktiva från LO som skulle se hur det kommunistiska Kina utvecklades. Under denna tid härjade De Fyras Gäng med Maos fru Jiang Qing i spetsen och rödgardisterna for runt och hade summariska rättegångar med folk som ansågs vara folkets fiender.

Kina var ett mycket slutet samhälle vid tillfället för min färd 1976 och från Sverige fanns vid tidpunkten endast tre grupper på resa inom detta stora röda Kina. Det var min grupp från Svensk-kinesiska och det var ett antal präster från svenska kyrkan i en annan resegrupp och den tredje gruppen var Jan Myrdals resesällskap.

Vi befann oss vi olika platser när den stora jordbävningen inträffade.

Vår grupp hade besökt kolgruvor, stålverk, folkkommuner. Och när vi sov under natten i staden Changchung började tandborstglasen skaka.

Jordbävningen rev upp järnvägsspåren och vi fick flyga tillbaks till Peking där vi fick bo i tält i Den Förbjudna staden då det var farligt att vistas i husbyggen under risken för nya skalv.

Jag vill lämna mina erfarenheter från denna min vistelse under dessa fyra veckor i Kina år 1976 under kulturrevolutionen genom att återge ett utdrag ur min bok "Nu var det 1968" som finns att köpa på Vulkan i pocket, hård pärm och i pdf-fil.

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=16008

Ur "Nu var det 1968"

"Det var inte hos påven jag fått audiens. Det var hos sektionschefen. Och orsaken till detta var att jag skulle resa till Kina. Till Maos' rike. Rödgardisternas eldorado och kulturrevolutionens spelplats.

Nu skulle jag med egna ögon bli varse hur det egentligen gick till hos ‘de gula jävlarna' som översten talat om på den amerikanska flottbasen i Neapel när jag räddades av amerikanarna vid mitt insjuknande ombord i lastfartyget m/s Travancore där jag mönstrat mässkalle och som var på resa i i Medelhavet 1966 med destination Zues. Jag hade forslats iland till USA:s flottbas via en destroyer USS Biglow och ett hangarfartyg USS Forrestal ( som någon vecka senare skulle brinna i Vietnam) i väntan på vidaretransport med stridsflyg till ett sjukhuset Internazionale Hospitale i Neapel. När jag låg på båren på golvet framför överstens skrivbord och stjärnbanéret ståtade bakom hans rygg deklarerade han aggressivtt och whiskytungt att det är väl lika bra att fälla en bomb över de där gula jävlarna!

Jag hade ingen aning vad han pratade om. Jag var sexton år och ute på min första båt och visste inte ens var Vietnam låg.

Men 1976 ,tio år senare, var jag alltså på väg. Jag skulle få friska intryck från revolutionens epicentrum på jorden. Jag var mycket glad över denna möjlighet. Jag kände hur det här...maoistiska kröp på mig. Kröp in i mig. Jag skulle bli invigd. Jag skulle stå nära källorna. Vara ett sanningsvittne.

Jag skulle alltså åka med en facklig grupp med Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet till Kina. Jag satt inne på sektionschefens rum på mitt jobb och framlade mina planer. Kunde de inte skänka något att ta på med på min resa som godwill? Jag visste inte vad han skulle komma att tycka.

Jodå!, sa han.

Hans ansikte var lite blekt och det doftade rakvatten i rummet. Ett armbandsur med guldlänk lyste mot kostymen.

Han tog av sig glasögonen och torkade dem hastigt med en mjuk duk och när han satte på sig dom öppnade han en låda längst ned i skrivbordet och tog en grabbnäve och släppte ut innehållet på skrivbordet, lutade sig sedan flegmatiskt bakåt i sin bekvämlighetsfåtölj i sitt vräkdegiga airconditionparadis och log och sa:

Sånt här brukar dom gilla! Den civiliserade eldstaden sprakade när han sa det. Eldstaden i en öppen spis i mörkgrön marmor. Och på bordet, där fanns ett stiliserat ventilhus, uppborrat och konturfräst som ett metalliskt konstverk direkt ur produktionen men avgiftat från det proletära, avfettat, avspånat och nu lysande blankpolerat. Arbetet upphöjt till konst. Ja och väggar med träpanel i sjödränkt gran. Han log guldinfattat mot mig. Jacketkronorna gnistrade som tandstensrubiner i munnen på honom. Och på skrivbordet låg den. Högen. Generöst utslängd på skrivbordet av honom.

Jag tittade närmare på den lilla högen. Glodde. Försökte utröna.

Det var nyckelringar med en bild av en borrmaskin! Nyckelringar. Helt enkelt.

Bara.

Nyckelringar!?, undrade jag häpet. Min haka var nere vid skrivbordets blankpolerade och skrytiga yta.

Ja!, sa han.

Jag sa inget mer. Men såg forskande på honom i ögonvrån.

Och undrade. Om han var riktigt mornad denna bisarra morgon. Undrade vad han menade med ‘dom'.

'Sånt här brukar dom gilla!'

Vad stod ‘dom' för? Främlingar? Infödingar? Utsocknes?

‘Ja dom gillar det som blänker!'

'Gå ned till förrådet och hälsa från mig så är det bara att ta ut ett antal!', menade han frikostigt.

'Ett antal'. 'Hälsa från mig!'

Jag nickade och tackade och gick därifrån.

Uppgiven inför denna kompakta och osedvanliga verklighetsuppfattning.

Mannen var borta med vinden. 'Dom brukar gilla sånt här!'

Fan.

Vi skulle åka i juni. Vi var tjugo stycken från olika fackförbund som åkte på den här vänskapsresan till Kina.

Förberedelserna var rigorösa. Nästan så vi skulle bli kineser. Vi skulle ju till Kina. Det röda skynket i öster.
Ett alarmerande rött styrelseskick med miljontals små gulingar som sprang omkring i likadana kläder och viftade med Maos lilla röda.
Ett land som var så olikt de flesta andra länder.
Så märkligt var detta land att vi fick gå igenom regler för vårt uppträdande.
Så underligt var statsskicket att vi måste plugga in det.

I förberedelserna ingick ett antal skrifter vi skulle läsa och förhållningsregler vi skulle följa.
Man fick inte fotografera folk utan att fråga om det till exempel. Dom hade haft bråk om det på tidigare resor. Folk är inte utställningsföremål. Folk är människor. Även i Kina. Bara vanlig hyfs egentligen. I stället för att köra en stor Canonkanon i ansiktet på dem kunde man väl bekväma sig till att fråga först.

Det lät väl riktigt. Normalt.

Vår resa började på båten till Finland. Vi landade i Helsingfors. Därifrån åkte vi tåg över gränsen och anträdde vår färd på transsibiriska järnvägen.

Vår grupp upptog en vagn där vi sov fyra och fyra i varje kupe'. I min kupé fanns en maskinförare från gruvan i Kiruna och två svetsare från andra håll i Sverige. Resan skulle ta sju dagar.

I rysk järnvägskultur fanns det ‘mjuk klass' och ‘hård klass'. En distinkt indelning. Vi hade beställt mjuk klass men fått biljetter till hård klass. Nu vet jag inte vad som var skillnaden då researrangören precis innan vår avfärd meddelade att trots att vi fått biljetter till hård klass så skulle vi få åka mjuk klass. Vi tog en rejält dust med den ryska byråkratin. Som naturligtvis slingrade sig extra när de hade med ‘kineser' från Sverige att göra. Vi var ju gulingälskare. Vi tog parti för kineserna tänkte dom efter som vi valt att resa dit därför blev vi kölhalade av de ryska myndigheterna. Och när vi steg in i våra kupe'er och provade britsarna så var det väl frågan om det var hårt eller mjukt. Spelar ju ingen roll. Menade vi. Men det var och blev en lång historia. Om det där med hårt och mjukt. Mycket papper. Många stämplar.

Vi installerade oss. Fyllde några lådor med kläder och tog fram böcker, anteckningsblock och kameror. Transsibiriska järnvägen gör uppehåll på ett stort antal stationer. Man är ju van att en tågresa tar en dag högst men vi skulle alltså vistas ombord på tåget i en vecka! Det gällde alltså att installera sig!

Och detta med samovarte'. Och. Koleldning av vagnarna. Den ryska kvinnan eldade och kokte te. Såg på oss som om vi var färdiga för Gulagarkepelagen. KGB hade väl förvarnat om ‘gulingarna', 'kinesälskarna'. Hon rökte bittra bloss på sin cigg med svart filter och trängde upp oss med sin väldiga byst mot vagnsväggarna. Bara för sakens skull.

Vi åt i restaurangvagnen och det var för det mesta soppor av olika slag och den berömda rödbetssoppan, borsjtj fanns naturligtvis med. Jag åt så mycket av den att jag pinkade blodrött.

Till frukost tog jag helst ‘spiegeleier mit shinken.' Serverat av kraftfulla ryska matronor som gärna pratade tyska.

När vi åkte genom Sovjet och passerade den ryska gränsen fick vi se den ryska gränspolisen i aktion. Det var långa förhör om vad vi hade i väskorna. Speciellt när det gällde våra böcker! Om vi skulle föra in propaganda i Sovjet! Underförstått kinesisk propaganda! Vi var ju med i Svensk-Kinesiska förbundet! Och om vi hade hö(?) i väskorna. Kanske nån drog att förtulla?

Vi hade sett när tåget stannade vid en liten station och vi gick av och promenerade lite fram och tillbaks på perrongen att fyra berusade män och en likaledes berusad kvinna på torget vid stationen slogs om en rock.

Det dröjde inte många minuter förrän någon slags militärpolis kom och rusade ut och bankade ned de fem som slogs hårdhänt och brutalt. Det var det ‘ryska folkets arme' sa någon med ironi.

Det ryska tåget hade ju gjort en hel del uppehåll. Och något mycket märkligt var att de ryska kolchoserna levererade grönsaker till ryska staten men att bönderna själva fick stå och köpa grönsaker svart av tågets restaurangvagn.

Med i den ryska vagnen var förutom vi från svensk-kinesiska också ryssar naturligtvis och en hel del vietnameser. Jag spelade schack med dem. Och förlorade. Och jag tänkte att dessa vietnameser skötte sina bönder på schackbrädet förträffligt, liksom de vietnamesiska bönderna tog sig fram i sitt land undan amerikanerna. Smidigt, snabbt och utan åthävor. Schack-matt!

När vi passerade den rysk-kinesiska gränsen och kom in på kinesiskt territorium var det paus och hjulbyte. Sovjet och Kina hade olika spårbredd. Ett militärpolitiskt faktum.

Kinesisk mat. Det var Pekinganka, tusenåriga ägg. Det var nudlar och det var bönor och det var friterade havskräftstjärtar och det var massor av andra små rätter i små skålar. Och ris naturligtvis. Det blev en tydlig kontrast till den ryska restaurangvagnen med sina eviga rödbetssoppor och sin kål. Och dessutom restaurangpersonalens uppträde.

På den kinesiska sidan var det leenden och service. På den ryska irritation och suckar och solkiga glas. Detta gjorde att vi var mycket positivt inställda när tåget började röra sig mot Peking. Och bytet till detta kinesiska tåg där man slapp det ryska koldoftande tåget, med samovarteet piggade upp.

På den ryska sidan hade vi sett dessa gigantiska statyer av Lenin. Bara skosnörena på var stora nog för mig att sitta på. Jag kunde lägga mig i öglorna. Dessa mastodontstatyer fanns också i Kina. Fast nu var det Mao-Tse-Tung. Groteska statyer. Persondyrkan var legio i de kommunistiska staterna. Jag frågade en medresenär från Göteborg. Han sa att det bara var en metod för att få folk att följa partilinjen. Inte så farligt... Jag såg framför mig Tage Erlander. Att den långe Tage står staty på Norra Bantorget. En jättelång Tage. En hög staty.

Vi befinner oss i Changchun när tandborstglasen börjar klirra. Det är jordbävning. Vi blir ivägflugna till Förbjudna staden i Peking där vi får bo i tält.

Jag blir kär i en rödgardist(kvinnlig) och vi läser väggtidningarna i Peking och tolken översätter:...'...Det gör ingenting om en katt är svart eller vit bara den fångar råttor...'...

Det är Deng-Thsiao ping som sagt det där. En man i Kinas ledning. Och han menar enligt tolken att bara man jobbar bra så är det skit samma vilken politisk färg man har. Han faller i onåd hos rödgardisterna. Det är kamp. Mao har sagt: 'Bombardera högkvarteret!'

Man bestämmer åsikter. Far runt och skriker åt varandra. Tar helt enkelt livet av varandra. En massa döda alltså. Och jag där mitt i alltihop. Vad tycker jag nu då?

Rödgardisterna far runt på sin dammiga lastbilar och utdelar domar.

Styr godtyckligt åsikter hit och dit. Ord, slag, hot, förnedring. Vad var detta?

Lastbilarna dundrar förbi som hotfulla explosioner på hjul med flak fyllda av fladdrande fanor och sjungande rödgardister och med Maos lilla röda höjd i luften. Det är fartfyllt och farligt, hotfullt och ödesdigert.

Vi kommer till oljefälten i Daching efter en vådlig flygresa där hela cabinen fyllts med ånga och planets vingar börjat flaxa.

I oljefälten får vi höra den fantastiska historien om Järnmannen som kastade sig i cementen och blandade den med sin egen kropp när cementblandaren gått sönder. Han var sjuk. Låg till sängs. Kamraterna var i nöd. Och Järnmannen som hade brutit benet, trotsade alla smärtor, tänkte på partiet, revolutionen och folket och sist men inte minst sina kamrater och reste sig och sprang haltande flera mil över fälten med bandaget fladdrande och kom fram till arbetsplatsen och kastade sig i cementen och blandade den med sin egen kropp allt vad han orkade och bandaget det snodde och slingrade.

En riktig hjälte. En folkets man. Tja. Och. Det var. Underligt och spektakulärt.

Alltså. Allt detta. Trots att han brutit benet.

Vi tänkte. Sjukkassan och så där. Arbetarskydd.

Men det börjar kännas som en fullständigt klar tanke.

Man ser sig omkring. Man får höra berättelsen om denne Järnman. En heroisk saga. Som skrönor man hört. Man tänker: Stålmannen, Läderlappen, och ja ,...Järnmannen. Detta påstås vara verklighet. Där står dessa kineser i sina Maouniformer och pratar om Järnmannen. De visar ett helt muse'um med historier om honom. Det luktar gips och lim eller något därinne i lokalen. Jag ser på föremålen i montrarna.

Hans leriga keps, hans stövlar, hans handskar...ja...det är mycket...med det där med den där kepsen.

Det blir.

För. Mycket.

En smutsig keps. Väldigt lerig.

Ett par oljiga handskar.

Ett par snedgångna stövlar.

Hans barndomshem på suddig bild. Syskon.

Ja, för mycket. Alltså. En berättelse som ett tungt arbetarherbarium. Eller som en sån där fjärilssamling. Med kroppar på nålar, saker på nålar.

Eller, ja muse'um. Jag försöker i tanken översätta detta till svenska förhållanden.

Men jag förmår inte.

Och man ser arbetsmiljön på de kinesiska fabrikerna. Och det är alldeles klart att det här kan inte översättas till svenska förhållanden.

Alltså.

Kanske det är bra för kineserna att gå från det gamla kejsardömets enorma förtryck till denna hårt kontrollerade socialistiska stat?

Men i Sverige? I lagomhetens stamort på jorden. I de filbunkiga känslornas stilla bakvatten i världen. I det sansade livets sparsmakade hemort. I jantelagens eget eldorado. Demokrati. Personlig frihet. Vad är det jag vill då? Frågorna hopar sig i huvudet.
Och på de kinesiska verkstäderna vi besöker dånar det vansinnigt av maskinerna. Men alla ler och ingen har hörselskydd. Det sprutar kaskader av glödheta spånor... Men alla ler. Och ingen har skyddsglasögon.

Vi sover på hotellrummet i Changchun.

Vaknar av att tandborstglasen börjar klirra.

Det skakar i hela verkligheten.

Vi väcks alltså av detta. Att vi ska åka i väg. Att vi ovillkorligen måste.

Vi ska flyga till Peking. Vi får inte åka tåg. Järnvägen är uppriven.

Det har ju varit jordbävning. Några döda? Ja. Miljontals hör vi hemifrån, i alla fall en halv miljon. Men kineserna säger, nejdå inga döda, folk fruktar inga svårigheter och litar till ordförande Mao så ordnar sig allting. Vi landar i Peking.

Blir inkvarterade i tält i Den Förbjudna Staden. Går genom portarna på Tien-an-men.

In i Den Förbjudna Staden.

Omvälvande.

På väg upp till oljefälten i Taching i Norra Kina börjar planets vingar flaxa och jag börjar tänka osorterade tankar om vad det här är egentligen.

Vad tycker jag nu då? Uniformer. Cementerade åsikter. Jag vill hem.

Och samtidigt.

Min officiella hållning.

Jag försvarar. Jag förklarar.

I Shanghai, i Changchun, i Daching, I...förklarar jag...från akupunkturen till produktionsresultaten. Arbetsmiljön. Den där arbetsmiljön...

Jag håller fördrag när jag kommer hem. Fotoutställning på matsalen på jobbet. Välfärdens arbetare kommer in med mössorna i handen.

Jag berättar.

Krånglar med mina diabilder. Blir rödblommig om öronen när ljuset tänds och frågorna kommer:

'Kan man gå ut och supa på restaurang i Kina?' Den frågan av alla...

Ja, det kan man väl...eller? Jag. Ja, jag säger att man inte vill.

Varför säger jag det? Var har jag hört det? Att man har viktigare saker för sig. Hur har jag fått den iden? Är det en egen konstruktion? Jag minns ju inte att någon sagt så...?

Alltså.

Frågorna är de vanliga turistfrågorna.

Och frågor kommer också från kritiska vänsterfrågare. Om partikrångliga saker. Om ideologiska saker.

Revisionister, reformister och andra ister frågar allt möjligt som jag bara kan ge darriga och osorterade svar på. Och alltihop blandas till en frågesmet. Och jag får svettpärlor i pannan och blir yr och minns inte vad jag svarar.

På kajen i Helsingfors hade jag blivit intervjuad av en journalist från Lektyr:

'Det sägs att en miljon kineser dog i jordbävningen! Hur var det med den saken?'

‘Det vet jag inget om!'

I tidningen står sedan att jag bekräftat.

Jag är alltså hemma igen..."

Benny Holmberg (48 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/10889

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Artikeln talar för sig själv. Nu är fältet klart för alla som vill fylla tråden med kritik mot USA.

Permalänk | Anmäl #1 Terje Dahl, 2009-09-14, 09:41

http://smg.photobucket.com/albums/v662/hogrelius/

där söker du reda på mappen Kina 1976 så finns bilder från SKVF:s resa.

Permalänk | Anmäl #2 Bo Högrelius, 2009-11-07, 08:55