[...] om samma ämne: Frk F, Rosen 1 och 2, Magnus Callmyr, Witchbitch. Bra om ADHD: Sofia Mirjamsdotter. Mer psykiatri och terapi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om scientologi, ADHD, [...]
Blogg:Sanningen om ADHD – och lögnerna « troll, 2009-10-08, 16:41
[...] kunde vi svinga en spade i huvudet på Efva Kärve. Äntligen kunde vi begrava allt det svammel som länge varit gemene mans föreställning kring ADHD. Vi med funktionshinder har [...]
Blogg:Att leva Bland stämpeltroll och scientologtomtar | Frk F, 2009-10-08, 15:32
[...] http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/09/den-inbilade-sjuke Svara [...]
Blogg:this is why « mymlan. the real., 2009-09-30, 12:44
[...] Äntligen slipper jag tvivla på min diagnos - Artikel av Sofia Mirjamsdotter - Newsmill newsmill.se/artikel/2009/09/09/den-inbilade-sjuke – view page – cached Artikel av Sofia Mirjamsdotter - Äntligen slipper jag tvivla på min diagnos - Jag är inte dum i huvudet — From the page [...]
Blogg: Twitter Trackbacks for Äntligen slipper jag tvivla på min d, 2009-09-10, 03:27
[...] har jag också gjort en spotifylista med hundra låtar från mitt 90-tal. Och så har jag skrivit en text på Newsmill. Och så ett par andra texter som publiceras snart. Men inte nu, inte idag och inte [...]
Blogg:det gör jag inte « mymlan. the real., 2009-09-09, 19:12
Helt riktigt. Funkrionsnedsättningar. Allvarliga sådana. Dopaminbrist GER just rastlöshet. Jag vet. Jag har gått på dårpiller, som tar ner just dopaminet - jaja, det är inte alls någon personlig hemlighet, tvärtom allmänt känt och källan är jag själv - och man mår fan av dem just på detta sätt, man kan inte vara stilla, inte koppla av, inte vila, inte fokusera. Det är därför amfetamin hjälper symtomatiskt. Höjer dopaminet. Mindre känt är att det finns utmärkta alternativ. SSRI. Jag har gått på såna också, så jag vet. Det funkar mot just sånahär besvär. Serotonin och dopamin verkar i stort sett lika. Tips till Mirjamsdotter. Pröva! För mig var det räddningen.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 14:42
@Peter Ingestad: Jag tycker nu inte att det är ett stort problem... Det är mest andra som tycker det. :)
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 14:46
Samma här. :o# - Kan man få en kopp kaffe.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 15:16
#1 Jörgen. Om det annorlunda belöningssystemet är "nästa steg i evolutionen" kan inte jag svara på. Troligen ingen annan heller. Däremot vet jag hur det är att leva med ADHD. Det pratas väldigt mycket om att de centralstimulerande medel som används vid behandling av ADHD dämpar kreativiteten. Men var är källorna? Förutom vissa personers subjektiva och egna reaktioner på sitt eget mående. Mediciner har biverkningar, för vissa är dessa biverkningar större än nyttan - att man då är missnöjd med medicinen är naturligt.
Man glömmer eller vägrar se att det finns många människor som får hjälp av medicinen - och att den skulle dämpa kreativiteten har i alla fall inte jag märkt av.
För övrigt är det slarvigt att prata om att "mata med amfetamin" då det endast i undantagsfall används amfetamin i sverige - i de flesta fall handlar det om metylfenidat men även andra typer av mediciner används. Det handlar ju faktiskt om att hitta ett preparat som hjälper individen - då bör psykiatern utforska olika behandlingsalternativ naturligtvis.
#Peter. Att SSRI har samma funktion på ADHD som centralstimulerande är en grov förenkling. Dessutom reagerar vi människor väldigt olika på olika läkemedel - och det som kallas ADHD är inte homogent. Varje "patient" har olika problembild så det finns ingen "patentlösning". Om SSRI fungerar för vissa så är det väl bra - men för andra behöver man hitta andra lösningar. CS-läkemedel hjälper många och det är synd om inte det framkommer och folk får för sig att vanliga antideppressiva som SSRI eller t.ex. SNRI (t.ex. Efexor) skulle vara ett alternativ som fungerar för alla med ADHD.
#Sofia. Tack för en fin artikel. Skönt att se att en skymt av verkligheten kan få komma fram i en debatt som i övrigt är så fylld av förutfattade meningar och rena osanningar!
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 15:26
#1 Jörgen. Om det annorlunda belöningssystemet är "nästa steg i evolutionen" kan inte jag svara på. Troligen ingen annan heller. Däremot vet jag hur det är att leva med ADHD. Det pratas väldigt mycket om att de centralstimulerande medel som används vid behandling av ADHD dämpar kreativiteten. Men var är källorna? Förutom vissa personers subjektiva och egna reaktioner på sitt eget mående. Mediciner har biverkningar, för vissa är dessa biverkningar större än nyttan - att man då är missnöjd med medicinen är naturligt.
Man glömmer eller vägrar se att det finns många människor som får hjälp av medicinen - och att den skulle dämpa kreativiteten har i alla fall inte jag märkt av.
För övrigt är det slarvigt att prata om att "mata med amfetamin" då det endast i undantagsfall används amfetamin i sverige - i de flesta fall handlar det om metylfenidat men även andra typer av mediciner används. Det handlar ju faktiskt om att hitta ett preparat som hjälper individen - då bör psykiatern utforska olika behandlingsalternativ naturligtvis.
#Peter. Att SSRI har samma funktion på ADHD som centralstimulerande är en grov förenkling. Dessutom reagerar vi människor väldigt olika på olika läkemedel - och det som kallas ADHD är inte homogent. Varje "patient" har olika problembild så det finns ingen "patentlösning". Om SSRI fungerar för vissa så är det väl bra - men för andra behöver man hitta andra lösningar. CS-läkemedel hjälper många och det är synd om inte det framkommer och folk får för sig att vanliga antideppressiva som SSRI eller t.ex. SNRI (t.ex. Efexor) skulle vara ett alternativ som fungerar för alla med ADHD.
#Sofia. Tack för en fin artikel. Skönt att se att en skymt av verkligheten kan få komma fram i en debatt som i övrigt är så fylld av förutfattade meningar och rena osanningar!
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 15:27
Jättebra artikel! Jag har själv Asperger och känner igen mig så väl. Det här med att inte få kunna säga nej utan att andra skrattar åt en eller blir arga. Jag förstår inte hur man inte kan ta en vuxen människas nej på allvar (det spelar ingen roll om man har ett funktionshinder eller inte, ett nej är ett nej och ska respekteras). Omgivningens bristande acceptans är det största problemet för oss med neuropsykiatriska funktionshinder.
Permalänk | Anmäl
emma, 2009-09-09, 15:29
Mycket bra skrivet och fullständigt sant, det vet jag som förälder till en vuxen son med adhd. Även jag blir skogstokig av flummare som påstår att adhd är en skräpdiagnos, att funktionsstörningen beror på att barnen fötts upp på läsk och godis (min son drack inte läsk förrän han var 15-16 år och åt ytterst sällan godis) eller (allra värst) att det är hispiga föräldrar (läs mödrar) som inbillar sej alltihop.
När man ser sitt barn växa upp och genomlida, verkligen genomlida skoltiden för att skolpersonal inkl skolpsykolog har absolut noll kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, ja då blir man helt rasande av kvacksalvare som påstår sej veta saker som är totalt lögnaktiga.
Permalänk | Anmäl
Maggan, 2009-09-09, 15:42
Jörgen: ideer om att "samhället" borde acceptera o se annorlunda på tex människor med neuropsykiatriska funktionshinder kan man ju sitta o önskedrömma om i all evighet medan dessa människor mals sakta ned (som kunde tex få hjälp av mediciner) Om "samhället" vore mer accepterande för avvikelser i personlighet skulle det ju inte finnas/behövas några diagnoser, då skulle vi ju bara vara "lite olika" varandra du drömmer om utopia! Låt människor få använda sina "kryckor" för att ta sig fram i livet i fred, oavsett om de är vanliga kryckor eller olika form av läkemedel.
Permalänk | Anmäl
Gittan, 2009-09-09, 16:20
En del kanske blir lyckliga av en diagnos. Själv så tror jag det bara är första steget för läkemedelsbolagen att börja tjäna pengar på våra olika personligheter. Allting ska vara ett problem som löses av ett dyrbart piller som bolagen tjänar grova pengar på.
Min egen erfarenhet av ADHD-människor är att de måste säga det som andra bara tänker. De har svårt att lyssna. De har ett litet "ouppfostrat" barnsligt beteende.
Permalänk | Anmäl
TÅGMICKE, 2009-09-09, 16:23
Jag tillhör de som återkommande kritiserat när det går inflation i diagnoser - nu senaste modevågorna med paniksyndrom respektive aspergers syndrom. Feldiagnosticeringen vad gäller asperger har även börjat diskuteras på allvar bland psykologer, och vi kommer nog att se en uppgörelse med detta och bättring snart.
Ska jag då lära mig hålla käften? Nja.
Det är självklart så att en korrekt diagnos kan hjälpa människor.
Men det är också så att en felaktig diagnos kan ställa till det och skapa mycket tragik.
Något som verkligen får mig att undra är när Sofia Mirjamsdotter beskriver sina symptom, och de i de flesta fall är raka motsatsen till ADHD. De forskningsresultat som Sofia nu har läst om visar på det snabbt fallande dopaminet, som ger upphov till den ADHD-specifika svårigheten med koncentration, och att de blir så beroende - och lätt störda - av nya impulser.
Det Sofia beskriver är alltså raka motsatsen, att hon - t ex i likhet med mig - har en mycket stark och långtidsverkande koncentrationsförmåga. Sofia talar om "att jag inte kan skifta fokus, att jag behöver ställtid" - och den typiske personen med ADHD skiftar alltför flyktigt fokus, och har ofta häpnadsväckande kort ställtid.
Det betyder inte att Sofia inte har anledning att veta mer om sig själv. Det är trevligt att ha ett speciellt intellekt.
Men det betyder att vi ser hur man alltid bör behålla en sund skepsis. Och när man ser en ny våg av diagnoshysteri så ska man inte hålla käften.
Permalänk | Anmäl
Mats Forssblad, 2009-09-09, 16:39
Bra kommentar som vanligt av mats forssblad. Jag tänkte inte på det där själv.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 16:49
@Mats: Jag blir otroligt störd av impulser och är dålig på att filtrera. Jag har övat hela livet på att göra en sak i taget, eftersom om jag beter mig som är "det naturliga" för mig rasar allt och ingenting blir gjort. Allt blir halvfärdigt och så vidare. Sen vete tusan om det är motsatsen. Jag vet många ADHD-personer som har koncentrationssvårigheter till vardags, men som om de får jobba med något de brinner för och engagerar sig i kan ha totalfokus i flera dygn...
Och som i likhet med mig inte kan ta sig för med något eftersom huvudet är fullt av tusen saker och det är svårt att fokusera.
Sedan ska vi inte heller glömma att alla är individer - diagnos eller ej. (tilläggas kan att jag också har aspergerdrag, vilket ju komplicerar bilden)
För övrigt så är jag också irriterad på feldiagnosticering, som är vanligt inte minst bland flickor/kvinnor eftersom deras symptom på både ADHD och Asperger skiljer sig från mäns. Även när det gäller bokstavsdiagnoser så ligger alltså kvinnor i bakvattnet, och tas inte på samma allvar vare sig av forskare eller de läkare som ska ställa diagnoserna...
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 16:50
Eva Kärvfe ifrågasatte egentligen inte diagnosen. Det är en myt som spridits. Läser man hennes bok noga så är den en forskningskritisk pamflett. Hon ifrågasatte forskningsmetodiken och de antaganden som Gillberg spred utan att riktigt ha på fötterna.
Hon gjorde vidare en politisk tolkning av detta och menade att samhället genom diagnoserna kunde avsäga sig ansvaret för barns välmående i exvisskolan. Det faktum att reaktionerna blev så starka visade att hon tramapde på en öm tå.
Jag köper trots mitt stöd för Kärvfe, självklart att det finns behov av diagnoser och att de korresponderar till verkliga fysiska och psykiska avvikelser och att de kan hjälpa en till ett bättre liv. Men i Sverige har debatten varit antingen eller och jag tycker Kärvfes kritiker har varit intellektuellt ohederliga och använt metoder bortom all respektabilitet även om hon hade menat det hon sägs ha menat.
Jag bor utomlands och ser andra perspektiv: til exempel att diagnoser kan förändras och omprövas. ADHD är inte nödvändigtvis en "livstidsegenskap". Hjärnan tränas upp och lär sig nya sätt att fungera. ADHD-beteenden kan försvinna. Och ja, man kan ju faktiskt feldiagnosticeras också. Med en sådan syn kanske fler skulle acceptera att få bli testade för diagnos - rätt många ser det nämligen som negativt.
Det gäller att inte låsa in sig helt enkelt. Livet blir lite lättare då och valen inte lika avgörande..
Permalänk | Anmäl
Kambodjasvensk, 2009-09-09, 17:26
@Kambodjasvensk: Jo men att många får fel diagnos är inget nytt, inte i Sverige heller. Precis som att en diagnos kan förändras - men i de fallen undrar jag om de verkligen varit rätt från början.
Däremot att man kan träna, att vissa beteenden kan övas upp och att man därmed bli mindre handikappad, att många med adhd exempelvis är rätt så intelligenta och kompenserar en del brister genom det, och att adhd i vissa fall "växer bort" eller framförallt - att symptomen ändras beroende av omgivning och miljö - kanske det borde talas mer om.
Precis som jag skriver - adhd behöver inte vara ett handikapp, om vi vore mer accepterande för olikheter överlag skulle diagnoserna inte behövas, tror jag. Och om som någon här ovan påpekade - vuxna människor togs på allvar utan att behöva vända ut och in på sig själva.
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 17:30
Tack för inlägget Sofia. ADHD är fortfarande otroligt skambelagt som du påpekar och visar. Jag är ganska ung själv och har ADHD. Men jag är, som du, mer intelligent än andra. Därför tror inte min familj mig, inte ens min mor! Och hon är läkare(!). Men jag vet att i detta liv har du till slut bara dig själv att lita på så jag är inbokad på behandling, mot allas vilja. Det enda jag oroar mig för är sekretessen. Visst, formellt ska det hållas etc etc men ändå. Men vad gör man? Det händer massor på detta område. Jag tror vi kan nå mycket långt inom 10-15 år. Jag kommer nog bli kvitt sjukdomen inom min livstid. Man kan redan nu styra sexlust genom olika mikromaskiner i hjärnan. Att styra ADHD kan ta längre tid, men vi kommer dit. Tills vidare är det viktigt att fler kommer ut i media och synliggör sjukdomen. Som du. Tack.
Permalänk | Anmäl
Har också ADHD, 2009-09-09, 17:39
Till Maggan: du har min förståelse o medkänsla. Jag har en väninna vars pojke har adhd. En oerhört intelligent o fin pojke, som kan säga så smarta saker att man studsar. Han får alla rätt på nationella prov i matte - han skriver svaren. Men - enligt lärarna måste han visa hur han räknat ut dem, o det kan han inte, så då blir han inte godkänd...
Hans föräldrar har nu fått detta amfetaminpreparat som de bara ger honom när något särskilt ska ske. En utflykt, ett släktkalas, ett kyrkobesök osv. Det gör att han kan sitta stilla o koncentrera sig o mår mycket bättre. Det är hans räddning o föräldrarnas, för en människa, ett barn, måste ju trots allt kunna delta i sociala sammanhang.
Det som retar mig allra mest när det gäller psykiatriska/neuropsykiatriska diagnoser, är alla dessa förståsigpåare som inte kan ett dugg, men ändå uttalar sig som om de vore professorer. Om artikeln hade handlat om hjärtsvikt o hjärtsviktsbehandling, skulle man då gått på med ord som "bokstavsdiagnoser", "diagnoshysteri" osv? Nej, jag tror inte det. Men när det gäller psykiatri/neuropsykiatri verkar tyckande (egenhändigt hopsnickrade orsaker som dem du upplevt) vara lika gott som kunskap...
Permalänk | Anmäl
sjuksköterska, 2009-09-09, 17:46
Det är därför jag drömmer att skappa en skola för sånna som mig, det kommer att bli grymt coolt. Folk som är lite annorlunda.... jag lyckades inte läsa mer än 10 böcker totalt fram till jag var 17år, nu läser jag minst en i veckan. Det handlar bara om att fatta hur "man" funkar, det är därför man måste ta ADHD på allvar.
Permalänk | Anmäl
Shoshanna Svensson, 2009-09-09, 18:12
Har tre söner,två av dem med ADHD diagnos.Den stora nu femton år tillbringade större delen av skoltiden ute på skolgården eller under ett bord i klassrummet.Han blev totalt utdömd av sin skola.I femte klass började han i en ny skola, första året var jobbigt men sedan blev han långsamt men säkert en ny människa.Han mognade slutade "klättra på väggarna" och har arbetat till sig fina studieresultat.Vi ville inte ge honom Concerta vilket provocerade läkaren mycket.Fiskolja fick han mycket av.Den lilla lider nu alla sina kval i sin klass tre.Men efter att läst den finländske läkaren Matti Tolonen ska han nu få tillskott av Zink(förbättrar upptagningen av fiskoljan)Magnesium,B-vitamin och Carnosine.Så det jag själv har sett är att läget inte är statiskt och cementerat utan barnen till stora delar kan växa ifrån sina arbetsamma problem .
Permalänk | Anmäl
Katarina, 2009-09-09, 18:54
Mats Forssblad, 2009-09-09, 17:39,
Du resonerar utifrån den typiskt klassiska, snarast mytiska, definitionen av ADHD.
Det första man bör komma ihåg är den andre lik. Och allting kommer i nivåer: från lindrigare till svår, allt beroende på hur många symtom man har, och vilken kombination av symtom som är mest dominerande.
Det finns tre AD-typer:
Den kombinerade typen, vilket är vardags definition för ADHD. (Koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet)
Den andra typen är det som brukar kallas ADD, eller ADHD utan H. (Mestadels koncentrationssvårigheter, mindre problem, om några, med impulsivitet och hyperaktivitet.)
Den tredje är ADHD fast utan AD. (Mestadels impulsiv och hyperaktiv, mindre problem, om ens några, med koncentrationen.)
Sen är det inte helt ovanligt med kombinationer, ADHD+Damp, ADHD+Asbergssyndrome. Och en del har också en anti-social personlighetsstörning, vilket har visats vara ganska vanligt hos fängelsekunder.
Oavsett den ena eller andra, eller kombinationer, så kommer inte sällan GAD, panikångest, och/eller depression som ett brev på posten, som ytterliggare ställer till problem, särskilt då för familj och vänner, men även för dom som ska ställa en diagnos, särskilt om diagnosen ska ställas sent i livet, eftersom man då haft massa tid till att utveckla den eller de problemen. (Man är inte särskilt hyperaktiv* om man är deprimerad.) Dom här symtomen leder ganska ofta till psykosomatiska symtom, vilket har påvissats är en stor del av varför det blir feldiagnosticeringarna hos framförallt tjejer/kvinnor, som då istället får någon helt annan diagnos än ADHD (tror det var fibromyalgi som var vanligast.)
En del har också andra funktionshinder som t ex bipolära symtom.
*En vanlig misstolkning är att impulsiviteten och hyperaktiviteten alltid tar ett fysiskt uttryck, att man alltid telegraferar den problematiken fysiskt. Men det är ganska vanligt att den endast stannar i hjärnverksamheten ... och inte helt sällan resulterar i något som nog mest liknar "beslutsångest" (fast man egentligen bara trollat bort sig själv i sina egna tankar som rört något helt annat än det man skulle ta ett beslut om.)
Heh, det är inte undra på att man är smått neurotisk, och lite så där allmänt knepig. :p
Permalänk | Anmäl
ST, 2009-09-09, 20:22
Är inte det trista att vi är här igen? Ständigt ifrågasättande. När jag tror att alla tänkande människor som haft att göra med problematiken vetat att den är sann i årtionden.
Men det är bra. Skönt att de som gärna hoppar över förnuft och erfarenhet nu i alla fall har nån sorts studie att titta på. Jag anar att den kommer att kritiseras nu med alla möjliga medel. Det trista är ju att den bara bekräftar det som människor som arbetar med ADHD och andra NPF vetat i åratal.
Men det kan göra nytta. Nytta på så sätt att i alla fall några slutar tro att det är uppdiktat. Att problemen inte finns. Sen kan man diskutera om det ska kallas ADHD eller DAMP eller ADD eller något annat.
Jag blev diagnostiserad i februari i år. Jag hade aldrig ens funderat på ADHD. Jag har levt med kaos så länga jag kan minnas. Och det har kallats depression och bipolär sjukdom. Större delen av tiden har jag inte fått någon hjälp alls. Och jag har inte "hoppats" på att få "knarka gratis" som vissa uttrycker det. Det är vidrigt. Att decimera problemet så. Många med ADHD lider mycket mer än jag. Men jag har varit väldigt fungerande och skapat många bra saker som är alla till gagn. Ändå får vi som har ADHD-problematik finna oss i schablonförolämningar och anklagelser om önskemål om "gratis" droger. I mitt personliga fall så har det varit allt annat än gratis. Men det är inte det som det handlar om.
Det handlar om att vi och ni. Och Du. Måste fatta att alla människor inte är likadana, och inte har samma förutsättningar.
Det är inte så svårt egentligen. Jag tycker att vi borde ha lärt oss det nu.
I alla fall vi som är över åtta år gamla.
/Tack för ordet.
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 20:34
"Kan det inte vara så att personer med ADHD skulle kunna vara "mer intelligenta" "
( #1 Jörgen Löf, 2009-09-09, 15:40 )
Hur intelligent är det att torska på olovlig körning 100 ggr om året?
(ag har ADHD (och en del andra åkommor) men har trots det lyckats fatta att SL är det enda riktiga för folk in farten.)
Heja SL!
Permalänk | Anmäl
lunchdröm, 2009-09-09, 20:35
Hmm... jag vet egentligen inte så mycket om ämnet, men jag har hört att folk med ADHD kan "fastna" och sitta med en sak hur länge som helst. (D.v.s. motsatsen till koncentrationssvårigheter.)
Jag talar om saker som datorspel och att skriva programkod, där man går in i "zonen" och "får flyt" i timmar. Jag har själv sett folk med den diagnosen ha det beteendet.
Stämmer det -- eller de kanske bara ville ha arbetsdroger och fejkade sig till dem?! :-)
I så fall, hur fejkar man? :-)
Permalänk | Anmäl
Bernt, 2009-09-09, 20:42
"Jag tänker stort, långt och snabbt, och andra hänger inte alltid med"
Ska vi slå vad? I vilken gren tävlar du i? Själv är jag 10-kampare (ADHD, Damp, Rfsl, RSM15, DSM10, 140på70väg, och taförminstdubbeltsåmktsomdupröjsarför)
"Nästa år i Huddinge-häktet"
Permalänk | Anmäl
lunchdröm, 2009-09-09, 20:43
Intressant artikel om ADHD av Sofia Mirjamsdotter. Den beskrivning hon ger av sitt individuella beteende, kopplat till funktionshindret, är adekvat för ADHD-diagnosen, till skillnad mot vad Mats Forssblad hävdar i sitt inlägg. I de kliniska diagnoskriterierna ingår faktiskt kriteriet att ha stora svårigheter att SKIFTA fokus, likväl som det motsatta Mats beskriver, dvs att alltför ofta och flyktigt ändra fokus. Det är alltså ren okunskap i just den delen av Mats inlägg, som f ö är bra, att hävda att svårigheter i fokusbyte inte skulle vara symptomatiskt vid ADHD. Man får heller inte glömma bort de skillnader som finns mellan kvinnors och mäns ADHD-symptom vilket kan leda till missuppfattningar som kan påverka åsikterna om Sofias artikel. Tack för ordet från en som lever med detta (anhörig, har själv starka drag) samt tillhör en familj där ADHD / Aspberger är förekommande hos flera individer.
Permalänk | Anmäl
Annette Vekeblad, 2009-09-09, 20:52
Några kommentarer ...
1) ADHD och begåvning hänger inte ihop. Problemet är snarare att personer med ADHD/ADD ofta inte får tillgång till sin begåvning ffa pga av de problem med uppmärksamhet och koncentration som de har. Att symptomen skulle vara en tillgång har jag svårt att se.
2) Det är viktigt att komma ihåg att medicinering för ADHD/ADD med centralstimulerande medicin faktiskt är frivillig. Vill man inte ha någon medicin så slipper man.
Hans
Permalänk | Anmäl
Hans, 2009-09-09, 20:54
Vad jag starkt ogillar med bokstavdiagnoserna är dels att det ger en ursäkt för ens egna inadekvata beteende och dels att - som TågMicke noterar ovan - lättpåverkade personer påverkas till att inta skadliga läkemedel i stället för att hantera problematiken med klassiska metoder.
Jag har personlig erfarenhet härav då jag har en dotter som har fått diagnosen ADHD. Min kontakt med henne är dock av olika skäl närmast noll, vilket i hög grad beror på mammans inställning till mig. Mamman är inte högt begåvad och har låtit sig påverkas av läkarna till att ge dottern Ritalina dvs en amfetaminvariant. Trots mina protester däremot.
Jag ville i stället att hon skulle göra som jag ( som har haft svåra psykiska och sociala problem i mitt liv). Mitt recept för att få ordning på mitt liv har varit ett utpräglat hälsoinriktat liv med stark betoning av fysisk träning. Och i dag är jag något av en idrottsman som numera också arbetar med ekologiska metoder även vad gäller mat etc. Denna metod vill jag starkt rekommendera till ALLA med psykiska problem. Den är ingen universallösning, men den ger en långsiktig mental och fysisk styrka som faktiskt på lång sikt klarar att hantera/lösa ALLA problem - åtminstone fungerar det så för mig.
DEN lösningen ville jag ge min dotter men hennes mindre begåvade mamma misshandlade henne med Ritalina i maskopi med läkemedelsbolagen och deras legoknektar - vissa psykiater.
Som tur var så fick hon tack vare sina problem och sin egen höga begåvning ett 6-årigt stipendium till en dyr ekologiskt orienterad internatskola (drygt 20,000 per månad) och kunde därmed undkomma vidare kemisk misshandel inklusive mammans dumhet och har sen dess utvecklats väl.
Men det kunde lika gärna ha gått åt helvete !
Det är fullständigt otroligt att dessa märkliga bokstavsdiagnoser får användas för att med hög lönsamhet för läkemedelsbolagen ge barn amfetamin och andra droger när det finns sunda behandlingsmetoder som ger utmärkta resultat.
Min rekommendation till dig Sofia är att INTE acceptera din diagnos och istället helt ta eget ansvar för ditt beteende samt påverka det med hälsoinriktade metoder. Du vinner oerhört på det på lång sikt !!
Permalänk | Anmäl
Börje Lundberg, 2009-09-09, 21:02
Så bra för dig Sofia att du är nöjd med din diagnos. Men att tro att omgivningen ska ska tycka att det är "normalt" med ADHD och inte reagera alls, det är ointelligent! Mentala diagnoser kallades bara för några decennier sedan för mentalsjukdonar! Det kommer alltid att vara mer önskvärt att vara "normal", dvs trevlig, smidig och allmänt behaglig, än störig. Ditt handikapp får du hantera bäst du vill, särskild hänsyn till det, kan du däremot inte räkna med.
Permalänk | Anmäl
Charlotte T., 2009-09-09, 21:51
Mats Forssblad m fl… varför uttala er om något ni inte behärskar? Adhd är ingen chansdiagnos utan vanligen lika minutiöst utredd som syndromet nu även är genomforskat. Det ska sägas att ett annat amerikanskt forskarteam kommit fram till ännu starkare resultat av liknande hjänstudier, där man fann bevisade skillnader även i frontalloben mellan människor med resp. utan adhd.
Vad gäller kreativiteten – min kreativitet BLOMMAR sedan jag fått behandling. Medicinen hjälper mig att BLI MIG SJÄLV, att slippa tidskrävande, destruktiva känsloutbrott, handlingsförlamningar, och inte minst alla brister i arbetsminnet man får när man har adhd och inte medicinerar (om man som jag blir hjälpt av medicin).
Sen koncentrationen – har man adhd kan man oftast koncentrera sig djupt på det man själv väljer. Men t ex i skolan hade jag enorma problem pga att hjärnan inte kunde sålla bland intrycken.
Permalänk | Anmäl
N.L., 2009-09-09, 22:04
Börje Lundberg,
Ditt resonemang avseende "bokstavsdiagnoserna" är skrämmande. Och bekräftar tyvärr att så många inte förstår mekanismerna i ADHD. Det är synd. Och trist. Eftersom vi, med åtminstone medelmåttigt förstånd (och trots ADHD), ändå har förståelse för att det finns människor som är för dåligt utrustade för att förstå. För att kunna tillgodogöra sig resonemanget. Men är det inte lite tråkigt att det nu framstår som att du beskyller världen, ditt ex och alla oss - "bokstavsdiagnoserna". Vi som borde skärpa oss. Osv.
Jag undrar om det inte kunde vara intressant för dig att försöka föreställa dig hur världen ser ut för någon med andra egenskaper än dina egna?
Puss å kram, drick varm chokla. Imorrn har du cancer.
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 22:08
Tack Sofia för en självutlämnande och väldigt bra artikel.
Permalänk | Anmäl
Patrik Lindenfors, 2009-09-09, 22:18
Modig artikel.
Permalänk | Anmäl
Tommy Sandström, 2009-09-09, 22:22
Bernt,
Varför handlar din fråga om hur man "fejkar" ADHD? När själva anledningen till den här artikeln är en studie som (utan att ha haft avsikten, de letade anledningar till drogmissbruk) bekräftar det som de flesta som jobbar med NPF redan förstått sedan många år.
Varför skulle man "fejka"? Jag hade inte en tanke på ADHD eller centralstimulantia när jag vaknade en dag och inte kunde prata ordentligt. Det tog månader innan jag hade turen att min terapeut såg att jag nog borde utredas. Det var kanske inte "bara" maladaptiv stressreaktion.
Men. Om man nu skulle vilja göra det. Så ligger det till så här. Att concerta - som jag fått utskrivet av läkare. Är en väldigt dyr medicin. En kapsel kostar runt 20 kronor. I den finns som mest 54 mg metylfenidat i en knepig kapsel som kallas för OROS och som har som uppgift att släppa ut det verksamma ämnet under en 12-timmarsperiod. Jag vet inte, men denna kapsel ger inget rus. Kanske om man sparar en vecka och sväljer ca 300 mg på en gång? Jag vet inte. Men själva syftet med att det är metylfenidat å inte nån amfetaminmolekyl är för att begränsa missbrukspotentialen.
Har svårt att se att nån kan se nåt positivt i att skaffa metylfenidat i form av concerta om man tänker bruka det som nån sorts feststimulantia.
Du vet väl att man kan köpa droger på gatan för ungefär samma pengar som ger en "ruseffekt" nåt som liknar att dricka fyra öl i snabb följd?
Sen är det en annan sak att det alltid finns folk som missbrukar receptbelagda läkemedel. Det spelar ingen roll. Jag tror säkert det finns folk som testar att äta cellgifter också om de råkar komma över det. Men nej. Det går inte att "knarka gratis" på concerta. I alla fall inte för mig. Det gör mig inte glad, positiv eller euforisk. Däremot får det mig att fungera. Så jag är inte helt glad över att du och en massa andra människor frifantiserar och ger sken av att medicinen ger nån sorts tjackrus som vi "slöfockar som inte ids" får "gratis" av staten.
Kom igen nu. Om du inte mår bra, sök hjälp. Det är fan inte lätt, men att projicera missnöje eller demonstrera avund gör nog inget bättre.
Kram.
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 22:32
Börje, det är en personlig kostnadsfråga. Du har rätt i attt det finns alternativa naturliga metoder, men det är inte allla som har tid och ork att bli hälsoasket och idrottsman. Att ta piller är det enklaste och billigaste allt och enligt MIN erfarenhet också det effektivaste.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 22:36
@Bo T:
Har du själv fått någon diagnos? Du har uppenbart stor brist på empati.
Empatibrist är ju den värsta tänkbara åkomman, som drabbar omgivningen och hela samhället hårt. Går det att medicinera sig till mer empati?
I så fall så är det ju högst intressant, för det är ju fler än du som är i skrikande behov av behandling. Det är möjligt att du inte är medveten om ditt behov, då empatibrist är ärke-exemplet på en åkomma som i första hand drabbar andra än den som har den.
Permalänk | Anmäl
Ylva L, 2009-09-09, 22:49
Charlotte T.
Det är svårt för mig att förstå vad du egentligen menar? Är det en allmän bitterhet, eller menar du att vi (vi som är bokstäviga) inte ska räkna med nåt? Nåt vadå? Har du givit upp? Eller är du en lycklig "normal" människa och tycker vi ska skärpa oss? Fast du har ju rätt. Det lär dröja innan nån fattar. Och tyvärr måste man vara någorlunda klyftig för att fatta det. Sorry. Det är så det är. Alla e med. Å ändå... Var e alla dessa "experter" som vet allt och uttalar sig?
Hoppas du aldrig varit sur för att omvärlden borträknat dig på grund av nåt du inte kan rå på...
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 22:53
Herregud.
Alla har väl ansvar för sina liv, och alla har ansvar att utifrån sina förutsättningar göra det bästa av materialet. Liksom alla har ett visst ansvar för andra i omgivningen och med ökad självinsikt kan bli betydligt bättre på båda ovanstående. En diagnos kan ge väldigt mycket ökad självinsikt.
En diagnos är inget man skyller på, just den sortens fördomar är det som ställer till det och handikappar. Ömsesidig respekt är modellen, en person med en diagnos är givetvis inte befriad från allmänmänskliga hänsyn eller ansvar för sig själv och sin omgivning.
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 23:00
Ja. Jag vill bara påminna. Om att den här artikeln handlar inte om hur jävlig någons ex varit. Eller om det finns människor som är "intelligentare än de flesta".
Det handlar om att Sofia vågar stå för och ge oss rätt välformulerad information om ADHD.
Jag tycker det är grymt bra. Modigt. Samtidigt som jag liksom tänker i det tysta att jo. Men det är ju nästan självklart. Jag har rört mig bland duktiga och "erkända" människor som arbetar i den diffusa sfär som är "media/kommunikation/konst". Jag. Som inte har någon utbildning eller yrkeskunskap. Kan lova min hatt och min lever på att det är en överrepresentation av "bokstavsmänniskor" i min bransch. Och i positioner som folk är beroende av. Den där personen som fattar direkt. Som kan ta in tusen gånger så många variabler som du och gissa rätt bra.... Fatta att "vi/dem" finns överallt. Och att vi är lika beroende av varandra som en god kebabpizza behöver sin orientdressing....
Äsch. Ni fattar vad jag menar. Annars har ni förmodligen ADHD. Eller.... Om ni inte har det? Vad ska ni göra? Jag tänker så här.... "Det är ni som är dom konstiga. Det är jag som är normal."
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 23:05
Hans Peterson
Om du läser mitt inlägg lite noggrannare så skriver jag där att att jag själv tidigare hade svåra psykiska problem i mitt liv. Och då talar vi inte bara nån lämplig bokstavsrelaterad diagnos utan en fullständig äkta psykos som jag led av i ett års tid.
Jag borde kanske ha varit mer informativ i mitt förra inlägg härom. Men faktum är alltså att jag vid 30 års ålder hade en genuin sinnesjukdom vilket är något helt annat än ADHD och verkligen skrämmande. Tro mig. Jag skulle kunna önska min värsta ovän död men jag skulle aldrig önska honom en psykos.
Därmed inte sagt att jag inte även har eller har haft ADHD, Aspergers m.m , men det har liksom inte riktigt varit aktuellt att fundera däröver i mitt fall :-)
Numera är jag friskförklarad sen många år men vad jag vill ha sagt med denna information är att ADHD, Aspergers etc inte skrämmer mig och jag ser dem som smärre åkommor som man kan komma åt med friskvårdsmetoder. Inte genom att "prata om " friskvård som den intelligente Bo T anmärker utan genom att utöva dem. T.ex. genom att cykla hundratals mil per månad som jag gör. Förutom att jag styrketränar och tränar Yoga några gånger varje vecka. I kombination med ekologisk mångsidig antioxidantrik kost ger detta märkligt goda resultat. Faktiskt mycket bättre resultat än kemiskt självplågeri trots att folk envist vill hålla fast vid den bekväma lösningen med intag av ett "rekommenderat piller" till glädje enbart för läkemedelsindustrin. Ett sunt levnadssätt gör en dessutom arbetsför och inkomstvillig oavsett vad pillerförespråkarna talar sig varma för. Det är delvis av detta skäl som t.o.m. läkarna nu sent omsider har börjat skriva ut motion på recept ...
Permalänk | Anmäl
Börje Lundberg, 2009-09-09, 23:05
Inte för att vara beskäftig, utan för att det är intressant. Jag tror inte att Sofia Mirjamsdotter har ADHD, utan någonting annat, som ger delvis liknande besvär och delvis helt andra. Jag känner såväl mig själv i beskrivningen. Till nästa upplaga av DSM I.: vad skall man kalla det nyupptäckta sinnesrubbningen? Förslag: Bohemisk personlighetsstörning (axel II) alternativt Ingestad-Mirjamsdotters Syndrom (axel I).
a.
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 23:11
Jag värjer mig mot att kalla ADHD/Asperger för sjukdomar. Det är skillnad på psykisk sjukdom och på NPF-diagnoser...
Ungefär som att dövhet inte är en sjukdom utan ett tillstånd, medan öroninflammation är en sjukdom.
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 23:12
Till Börje Lundberg, jäpp, det är ungefär samma här, och det är vi Stolta över, inte sant. :o) Festival till nästa sommaren med regnbågsflagg i negativ, parad & gratis nervtabletter till alla glada människor. Tema: leve schizokratin!
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 23:15
Får man göra allmänheten observant på att studien i JAMA inte ger någon lösning på gåtan ADHD. Det är bara tidningarna som får studien att verka som en historisk sensation.
Permalänk | Anmäl
leia marcuse, 2009-09-09, 23:15
@Peter: Jag är väl utredd och uppfyller kriterierna. Jag kanske till och med har DAMP.. ;) Och Aspergerdrag. Viket hade varit helt ointressant om vi människor hade varit mer benägna att tänka utanför och inte alltid hade behov att trycka ner människor i fyrkantiga lådor.
Ser man det så är det nog väldigt få som passar in i de där lådorna, men vi har kanske olika anpassningsförmåga. Det är väl där bokstavsbarnen får problem.
Permalänk | Anmäl
Sofia Mirjamsdotter, 2009-09-09, 23:16
Hans Petersson, #35:
1. Det var ett skämt, i slutet på en fråga om annat.
2. ADHD-medicin är, vad jag förstått, en arbetsdrog. Gör 12 timmar helkoncentrerat på jobbet och gå hem och diska/städa.
(Jag vet faktiskt inte om punkt "2" är sann, men se punkt "1"...)
Så du tog den biten lite för allvarligt, ingen skada skedd.
Permalänk | Anmäl
Bernt, 2009-09-09, 23:20
Förlåt. Jag fick faktiskt ett sting av äkta skam och samvete. Det gör mig tyvärr så himla arg när det måste ta upp plats. Misstro, okunskap, förvirring och nära nog paranoia.
Jag blir trött. Björn. Eller vem det nu var. Det är alla andras fel. Ditt ex kan inte prata med folk (huruvida detta stämmer eller inte är totalt oväsentligt nu. Att du säger det - det placerar dig mer i en grupp. Som har problem med kontroll. Att veta och diktera. Det kan ju vara felaktigt. Men ditt beteende verkar inte till din fördel.
Grymt. Någon sorts mätbar bekräftelse. Skönt att jag inte bara hittade på det.... Eller jag menar - att ÖL inte hittade på det.
Återigen. Bra artikel. Skönt att du skriver om det. Trist att det alltid ska börja handla om mediciner. Istället för att kanske ni... Alla. Kunde ge oss lite slack för att faktiskt. Vi är ju liksom inte så sura i övrigt? Och vi (tror jag, kanske talar jag bara för mig själv) är inte så fördömande. Vi är rätt förlåtande. Och (innan du blå låtsas Nietsche-fan börjar hojta) vi/(i alla fall jag) har löst era problem i 15-20 år och "ni" har sett rätt glada ut?
No see?
Kram.
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 23:20
#Bernt,
1,2 och sjuttiarton?
Du är väl inte allvarlig? "Arbetsdrog"?
Hälsa kakmonstret att jag vill ha tillbaka min Captain Beefheart-platta.
Permalänk | Anmäl
Hans Petersson, 2009-09-09, 23:22
Peter Ingestad
Ja, piller är effektiv på kort eller i vissa fall även medellång sikt. Men tyvärr inte på lång sikt. Vill du långsiktigt få goda resultat måste du komplettera med adekvat friskvård ! Kroppen och HJÄRNAN tänder på det ...
Orken får man långsiktigt som en konskevens av ett hälsosamt levnadssätt. OBS vad som är ett bra träningsprogram varierar från person till person. Men det slår aldrig fel: Den som lägger betydande tid på ett individuellt anpassat adekvat friskvårdsprogram får resultat som långsiktigt slår pillertrillandet många gånger om .... och effekterna på medellång sikt är inte heller dåliga ...
Permalänk | Anmäl
Börje Lundberg, 2009-09-09, 23:22
Trevligt! :o) Jag är också välutredd, och det blev Schizotyp personlighetsstörning och Kronisk cyklotymi, vilket är helt OK för min del. Den andra diagnosen satte jag för övrigt själv, doktorn (psykiatrisk överläkare med specialistkompetens) medgav genast att den var bättre än hans egen. Han kunde inte sin DSM ordentligt, men det gjorde jag. (Han hade gett ette xemplar till mig, vilket alltså lönade sig.)
Permalänk | Anmäl
Peter Ingestad, 2009-09-09, 23:24
Peter I.
Schizokratin? :-)
Jag känner mig hedrad ... ;-)
Permalänk | Anmäl
Börje Lundberg, 2009-09-09, 23:29
109 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Helt riktigt. Funkrionsnedsättningar. Allvarliga sådana. Dopaminbrist GER just rastlöshet. Jag vet. Jag har gått på dårpiller, som tar ner just dopaminet - jaja, det är inte alls någon personlig hemlighet, tvärtom allmänt känt och källan är jag själv - och man mår fan av dem just på detta sätt, man kan inte vara stilla, inte koppla av, inte vila, inte fokusera. Det är därför amfetamin hjälper symtomatiskt. Höjer dopaminet. Mindre känt är att det finns utmärkta alternativ. SSRI. Jag har gått på såna också, så jag vet. Det funkar mot just sånahär besvär. Serotonin och dopamin verkar i stort sett lika. Tips till Mirjamsdotter. Pröva! För mig var det räddningen.
@Peter Ingestad: Jag tycker nu inte att det är ett stort problem... Det är mest andra som tycker det. :)
Samma här. :o# - Kan man få en kopp kaffe.
#1 Jörgen. Om det annorlunda belöningssystemet är "nästa steg i evolutionen" kan inte jag svara på. Troligen ingen annan heller. Däremot vet jag hur det är att leva med ADHD. Det pratas väldigt mycket om att de centralstimulerande medel som används vid behandling av ADHD dämpar kreativiteten. Men var är källorna? Förutom vissa personers subjektiva och egna reaktioner på sitt eget mående. Mediciner har biverkningar, för vissa är dessa biverkningar större än nyttan - att man då är missnöjd med medicinen är naturligt.
Man glömmer eller vägrar se att det finns många människor som får hjälp av medicinen - och att den skulle dämpa kreativiteten har i alla fall inte jag märkt av.
För övrigt är det slarvigt att prata om att "mata med amfetamin" då det endast i undantagsfall används amfetamin i sverige - i de flesta fall handlar det om metylfenidat men även andra typer av mediciner används. Det handlar ju faktiskt om att hitta ett preparat som hjälper individen - då bör psykiatern utforska olika behandlingsalternativ naturligtvis.
#Peter. Att SSRI har samma funktion på ADHD som centralstimulerande är en grov förenkling. Dessutom reagerar vi människor väldigt olika på olika läkemedel - och det som kallas ADHD är inte homogent. Varje "patient" har olika problembild så det finns ingen "patentlösning". Om SSRI fungerar för vissa så är det väl bra - men för andra behöver man hitta andra lösningar. CS-läkemedel hjälper många och det är synd om inte det framkommer och folk får för sig att vanliga antideppressiva som SSRI eller t.ex. SNRI (t.ex. Efexor) skulle vara ett alternativ som fungerar för alla med ADHD.
#Sofia. Tack för en fin artikel. Skönt att se att en skymt av verkligheten kan få komma fram i en debatt som i övrigt är så fylld av förutfattade meningar och rena osanningar!
#1 Jörgen. Om det annorlunda belöningssystemet är "nästa steg i evolutionen" kan inte jag svara på. Troligen ingen annan heller. Däremot vet jag hur det är att leva med ADHD. Det pratas väldigt mycket om att de centralstimulerande medel som används vid behandling av ADHD dämpar kreativiteten. Men var är källorna? Förutom vissa personers subjektiva och egna reaktioner på sitt eget mående. Mediciner har biverkningar, för vissa är dessa biverkningar större än nyttan - att man då är missnöjd med medicinen är naturligt.
Man glömmer eller vägrar se att det finns många människor som får hjälp av medicinen - och att den skulle dämpa kreativiteten har i alla fall inte jag märkt av.
För övrigt är det slarvigt att prata om att "mata med amfetamin" då det endast i undantagsfall används amfetamin i sverige - i de flesta fall handlar det om metylfenidat men även andra typer av mediciner används. Det handlar ju faktiskt om att hitta ett preparat som hjälper individen - då bör psykiatern utforska olika behandlingsalternativ naturligtvis.
#Peter. Att SSRI har samma funktion på ADHD som centralstimulerande är en grov förenkling. Dessutom reagerar vi människor väldigt olika på olika läkemedel - och det som kallas ADHD är inte homogent. Varje "patient" har olika problembild så det finns ingen "patentlösning". Om SSRI fungerar för vissa så är det väl bra - men för andra behöver man hitta andra lösningar. CS-läkemedel hjälper många och det är synd om inte det framkommer och folk får för sig att vanliga antideppressiva som SSRI eller t.ex. SNRI (t.ex. Efexor) skulle vara ett alternativ som fungerar för alla med ADHD.
#Sofia. Tack för en fin artikel. Skönt att se att en skymt av verkligheten kan få komma fram i en debatt som i övrigt är så fylld av förutfattade meningar och rena osanningar!
Jättebra artikel! Jag har själv Asperger och känner igen mig så väl. Det här med att inte få kunna säga nej utan att andra skrattar åt en eller blir arga. Jag förstår inte hur man inte kan ta en vuxen människas nej på allvar (det spelar ingen roll om man har ett funktionshinder eller inte, ett nej är ett nej och ska respekteras). Omgivningens bristande acceptans är det största problemet för oss med neuropsykiatriska funktionshinder.
Mycket bra skrivet och fullständigt sant, det vet jag som förälder till en vuxen son med adhd. Även jag blir skogstokig av flummare som påstår att adhd är en skräpdiagnos, att funktionsstörningen beror på att barnen fötts upp på läsk och godis (min son drack inte läsk förrän han var 15-16 år och åt ytterst sällan godis) eller (allra värst) att det är hispiga föräldrar (läs mödrar) som inbillar sej alltihop.
När man ser sitt barn växa upp och genomlida, verkligen genomlida skoltiden för att skolpersonal inkl skolpsykolog har absolut noll kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, ja då blir man helt rasande av kvacksalvare som påstår sej veta saker som är totalt lögnaktiga.
Jörgen: ideer om att "samhället" borde acceptera o se annorlunda på tex människor med neuropsykiatriska funktionshinder kan man ju sitta o önskedrömma om i all evighet medan dessa människor mals sakta ned (som kunde tex få hjälp av mediciner) Om "samhället" vore mer accepterande för avvikelser i personlighet skulle det ju inte finnas/behövas några diagnoser, då skulle vi ju bara vara "lite olika" varandra du drömmer om utopia! Låt människor få använda sina "kryckor" för att ta sig fram i livet i fred, oavsett om de är vanliga kryckor eller olika form av läkemedel.
En del kanske blir lyckliga av en diagnos. Själv så tror jag det bara är första steget för läkemedelsbolagen att börja tjäna pengar på våra olika personligheter. Allting ska vara ett problem som löses av ett dyrbart piller som bolagen tjänar grova pengar på.
Min egen erfarenhet av ADHD-människor är att de måste säga det som andra bara tänker. De har svårt att lyssna. De har ett litet "ouppfostrat" barnsligt beteende.
Jag tillhör de som återkommande kritiserat när det går inflation i diagnoser - nu senaste modevågorna med paniksyndrom respektive aspergers syndrom. Feldiagnosticeringen vad gäller asperger har även börjat diskuteras på allvar bland psykologer, och vi kommer nog att se en uppgörelse med detta och bättring snart.
Ska jag då lära mig hålla käften? Nja.
Det är självklart så att en korrekt diagnos kan hjälpa människor.
Men det är också så att en felaktig diagnos kan ställa till det och skapa mycket tragik.
Något som verkligen får mig att undra är när Sofia Mirjamsdotter beskriver sina symptom, och de i de flesta fall är raka motsatsen till ADHD. De forskningsresultat som Sofia nu har läst om visar på det snabbt fallande dopaminet, som ger upphov till den ADHD-specifika svårigheten med koncentration, och att de blir så beroende - och lätt störda - av nya impulser.
Det Sofia beskriver är alltså raka motsatsen, att hon - t ex i likhet med mig - har en mycket stark och långtidsverkande koncentrationsförmåga. Sofia talar om "att jag inte kan skifta fokus, att jag behöver ställtid" - och den typiske personen med ADHD skiftar alltför flyktigt fokus, och har ofta häpnadsväckande kort ställtid.
Det betyder inte att Sofia inte har anledning att veta mer om sig själv. Det är trevligt att ha ett speciellt intellekt.
Men det betyder att vi ser hur man alltid bör behålla en sund skepsis. Och när man ser en ny våg av diagnoshysteri så ska man inte hålla käften.
Bra kommentar som vanligt av mats forssblad. Jag tänkte inte på det där själv.
@Mats: Jag blir otroligt störd av impulser och är dålig på att filtrera. Jag har övat hela livet på att göra en sak i taget, eftersom om jag beter mig som är "det naturliga" för mig rasar allt och ingenting blir gjort. Allt blir halvfärdigt och så vidare. Sen vete tusan om det är motsatsen. Jag vet många ADHD-personer som har koncentrationssvårigheter till vardags, men som om de får jobba med något de brinner för och engagerar sig i kan ha totalfokus i flera dygn...
Och som i likhet med mig inte kan ta sig för med något eftersom huvudet är fullt av tusen saker och det är svårt att fokusera.
Sedan ska vi inte heller glömma att alla är individer - diagnos eller ej. (tilläggas kan att jag också har aspergerdrag, vilket ju komplicerar bilden)
För övrigt så är jag också irriterad på feldiagnosticering, som är vanligt inte minst bland flickor/kvinnor eftersom deras symptom på både ADHD och Asperger skiljer sig från mäns. Även när det gäller bokstavsdiagnoser så ligger alltså kvinnor i bakvattnet, och tas inte på samma allvar vare sig av forskare eller de läkare som ska ställa diagnoserna...
Eva Kärvfe ifrågasatte egentligen inte diagnosen. Det är en myt som spridits. Läser man hennes bok noga så är den en forskningskritisk pamflett. Hon ifrågasatte forskningsmetodiken och de antaganden som Gillberg spred utan att riktigt ha på fötterna.
Hon gjorde vidare en politisk tolkning av detta och menade att samhället genom diagnoserna kunde avsäga sig ansvaret för barns välmående i exvisskolan. Det faktum att reaktionerna blev så starka visade att hon tramapde på en öm tå.
Jag köper trots mitt stöd för Kärvfe, självklart att det finns behov av diagnoser och att de korresponderar till verkliga fysiska och psykiska avvikelser och att de kan hjälpa en till ett bättre liv. Men i Sverige har debatten varit antingen eller och jag tycker Kärvfes kritiker har varit intellektuellt ohederliga och använt metoder bortom all respektabilitet även om hon hade menat det hon sägs ha menat.
Jag bor utomlands och ser andra perspektiv: til exempel att diagnoser kan förändras och omprövas. ADHD är inte nödvändigtvis en "livstidsegenskap". Hjärnan tränas upp och lär sig nya sätt att fungera. ADHD-beteenden kan försvinna. Och ja, man kan ju faktiskt feldiagnosticeras också. Med en sådan syn kanske fler skulle acceptera att få bli testade för diagnos - rätt många ser det nämligen som negativt.
Det gäller att inte låsa in sig helt enkelt. Livet blir lite lättare då och valen inte lika avgörande..
@Kambodjasvensk: Jo men att många får fel diagnos är inget nytt, inte i Sverige heller. Precis som att en diagnos kan förändras - men i de fallen undrar jag om de verkligen varit rätt från början.
Däremot att man kan träna, att vissa beteenden kan övas upp och att man därmed bli mindre handikappad, att många med adhd exempelvis är rätt så intelligenta och kompenserar en del brister genom det, och att adhd i vissa fall "växer bort" eller framförallt - att symptomen ändras beroende av omgivning och miljö - kanske det borde talas mer om.
Precis som jag skriver - adhd behöver inte vara ett handikapp, om vi vore mer accepterande för olikheter överlag skulle diagnoserna inte behövas, tror jag. Och om som någon här ovan påpekade - vuxna människor togs på allvar utan att behöva vända ut och in på sig själva.
Tack för inlägget Sofia. ADHD är fortfarande otroligt skambelagt som du påpekar och visar. Jag är ganska ung själv och har ADHD. Men jag är, som du, mer intelligent än andra. Därför tror inte min familj mig, inte ens min mor! Och hon är läkare(!). Men jag vet att i detta liv har du till slut bara dig själv att lita på så jag är inbokad på behandling, mot allas vilja. Det enda jag oroar mig för är sekretessen. Visst, formellt ska det hållas etc etc men ändå. Men vad gör man? Det händer massor på detta område. Jag tror vi kan nå mycket långt inom 10-15 år. Jag kommer nog bli kvitt sjukdomen inom min livstid. Man kan redan nu styra sexlust genom olika mikromaskiner i hjärnan. Att styra ADHD kan ta längre tid, men vi kommer dit. Tills vidare är det viktigt att fler kommer ut i media och synliggör sjukdomen. Som du. Tack.
Till Maggan: du har min förståelse o medkänsla. Jag har en väninna vars pojke har adhd. En oerhört intelligent o fin pojke, som kan säga så smarta saker att man studsar. Han får alla rätt på nationella prov i matte - han skriver svaren. Men - enligt lärarna måste han visa hur han räknat ut dem, o det kan han inte, så då blir han inte godkänd...
Hans föräldrar har nu fått detta amfetaminpreparat som de bara ger honom när något särskilt ska ske. En utflykt, ett släktkalas, ett kyrkobesök osv. Det gör att han kan sitta stilla o koncentrera sig o mår mycket bättre. Det är hans räddning o föräldrarnas, för en människa, ett barn, måste ju trots allt kunna delta i sociala sammanhang.
Det som retar mig allra mest när det gäller psykiatriska/neuropsykiatriska diagnoser, är alla dessa förståsigpåare som inte kan ett dugg, men ändå uttalar sig som om de vore professorer. Om artikeln hade handlat om hjärtsvikt o hjärtsviktsbehandling, skulle man då gått på med ord som "bokstavsdiagnoser", "diagnoshysteri" osv? Nej, jag tror inte det. Men när det gäller psykiatri/neuropsykiatri verkar tyckande (egenhändigt hopsnickrade orsaker som dem du upplevt) vara lika gott som kunskap...
Det är därför jag drömmer att skappa en skola för sånna som mig, det kommer att bli grymt coolt. Folk som är lite annorlunda.... jag lyckades inte läsa mer än 10 böcker totalt fram till jag var 17år, nu läser jag minst en i veckan. Det handlar bara om att fatta hur "man" funkar, det är därför man måste ta ADHD på allvar.
Har tre söner,två av dem med ADHD diagnos.Den stora nu femton år tillbringade större delen av skoltiden ute på skolgården eller under ett bord i klassrummet.Han blev totalt utdömd av sin skola.I femte klass började han i en ny skola, första året var jobbigt men sedan blev han långsamt men säkert en ny människa.Han mognade slutade "klättra på väggarna" och har arbetat till sig fina studieresultat.Vi ville inte ge honom Concerta vilket provocerade läkaren mycket.Fiskolja fick han mycket av.Den lilla lider nu alla sina kval i sin klass tre.Men efter att läst den finländske läkaren Matti Tolonen ska han nu få tillskott av Zink(förbättrar upptagningen av fiskoljan)Magnesium,B-vitamin och Carnosine.Så det jag själv har sett är att läget inte är statiskt och cementerat utan barnen till stora delar kan växa ifrån sina arbetsamma problem .
Mats Forssblad, 2009-09-09, 17:39,
Du resonerar utifrån den typiskt klassiska, snarast mytiska, definitionen av ADHD.
Det första man bör komma ihåg är den andre lik. Och allting kommer i nivåer: från lindrigare till svår, allt beroende på hur många symtom man har, och vilken kombination av symtom som är mest dominerande.
Det finns tre AD-typer:
Den kombinerade typen, vilket är vardags definition för ADHD. (Koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet)
Den andra typen är det som brukar kallas ADD, eller ADHD utan H. (Mestadels koncentrationssvårigheter, mindre problem, om några, med impulsivitet och hyperaktivitet.)
Den tredje är ADHD fast utan AD. (Mestadels impulsiv och hyperaktiv, mindre problem, om ens några, med koncentrationen.)
Sen är det inte helt ovanligt med kombinationer, ADHD+Damp, ADHD+Asbergssyndrome. Och en del har också en anti-social personlighetsstörning, vilket har visats vara ganska vanligt hos fängelsekunder.
Oavsett den ena eller andra, eller kombinationer, så kommer inte sällan GAD, panikångest, och/eller depression som ett brev på posten, som ytterliggare ställer till problem, särskilt då för familj och vänner, men även för dom som ska ställa en diagnos, särskilt om diagnosen ska ställas sent i livet, eftersom man då haft massa tid till att utveckla den eller de problemen. (Man är inte särskilt hyperaktiv* om man är deprimerad.) Dom här symtomen leder ganska ofta till psykosomatiska symtom, vilket har påvissats är en stor del av varför det blir feldiagnosticeringarna hos framförallt tjejer/kvinnor, som då istället får någon helt annan diagnos än ADHD (tror det var fibromyalgi som var vanligast.)
En del har också andra funktionshinder som t ex bipolära symtom.
*En vanlig misstolkning är att impulsiviteten och hyperaktiviteten alltid tar ett fysiskt uttryck, att man alltid telegraferar den problematiken fysiskt. Men det är ganska vanligt att den endast stannar i hjärnverksamheten ... och inte helt sällan resulterar i något som nog mest liknar "beslutsångest" (fast man egentligen bara trollat bort sig själv i sina egna tankar som rört något helt annat än det man skulle ta ett beslut om.)
Heh, det är inte undra på att man är smått neurotisk, och lite så där allmänt knepig. :p
Är inte det trista att vi är här igen? Ständigt ifrågasättande. När jag tror att alla tänkande människor som haft att göra med problematiken vetat att den är sann i årtionden.
Men det är bra. Skönt att de som gärna hoppar över förnuft och erfarenhet nu i alla fall har nån sorts studie att titta på. Jag anar att den kommer att kritiseras nu med alla möjliga medel. Det trista är ju att den bara bekräftar det som människor som arbetar med ADHD och andra NPF vetat i åratal.
Men det kan göra nytta. Nytta på så sätt att i alla fall några slutar tro att det är uppdiktat. Att problemen inte finns. Sen kan man diskutera om det ska kallas ADHD eller DAMP eller ADD eller något annat.
Jag blev diagnostiserad i februari i år. Jag hade aldrig ens funderat på ADHD. Jag har levt med kaos så länga jag kan minnas. Och det har kallats depression och bipolär sjukdom. Större delen av tiden har jag inte fått någon hjälp alls. Och jag har inte "hoppats" på att få "knarka gratis" som vissa uttrycker det. Det är vidrigt. Att decimera problemet så. Många med ADHD lider mycket mer än jag. Men jag har varit väldigt fungerande och skapat många bra saker som är alla till gagn. Ändå får vi som har ADHD-problematik finna oss i schablonförolämningar och anklagelser om önskemål om "gratis" droger. I mitt personliga fall så har det varit allt annat än gratis. Men det är inte det som det handlar om.
Det handlar om att vi och ni. Och Du. Måste fatta att alla människor inte är likadana, och inte har samma förutsättningar.
Det är inte så svårt egentligen. Jag tycker att vi borde ha lärt oss det nu.
I alla fall vi som är över åtta år gamla.
/Tack för ordet.
"Kan det inte vara så att personer med ADHD skulle kunna vara "mer intelligenta" "
( #1 Jörgen Löf, 2009-09-09, 15:40 )
Hur intelligent är det att torska på olovlig körning 100 ggr om året?
(ag har ADHD (och en del andra åkommor) men har trots det lyckats fatta att SL är det enda riktiga för folk in farten.)
Heja SL!
Hmm... jag vet egentligen inte så mycket om ämnet, men jag har hört att folk med ADHD kan "fastna" och sitta med en sak hur länge som helst. (D.v.s. motsatsen till koncentrationssvårigheter.)
Jag talar om saker som datorspel och att skriva programkod, där man går in i "zonen" och "får flyt" i timmar. Jag har själv sett folk med den diagnosen ha det beteendet.
Stämmer det -- eller de kanske bara ville ha arbetsdroger och fejkade sig till dem?! :-)
I så fall, hur fejkar man? :-)
"Jag tänker stort, långt och snabbt, och andra hänger inte alltid med"
Ska vi slå vad? I vilken gren tävlar du i? Själv är jag 10-kampare (ADHD, Damp, Rfsl, RSM15, DSM10, 140på70väg, och taförminstdubbeltsåmktsomdupröjsarför)
"Nästa år i Huddinge-häktet"
Intressant artikel om ADHD av Sofia Mirjamsdotter. Den beskrivning hon ger av sitt individuella beteende, kopplat till funktionshindret, är adekvat för ADHD-diagnosen, till skillnad mot vad Mats Forssblad hävdar i sitt inlägg. I de kliniska diagnoskriterierna ingår faktiskt kriteriet att ha stora svårigheter att SKIFTA fokus, likväl som det motsatta Mats beskriver, dvs att alltför ofta och flyktigt ändra fokus. Det är alltså ren okunskap i just den delen av Mats inlägg, som f ö är bra, att hävda att svårigheter i fokusbyte inte skulle vara symptomatiskt vid ADHD. Man får heller inte glömma bort de skillnader som finns mellan kvinnors och mäns ADHD-symptom vilket kan leda till missuppfattningar som kan påverka åsikterna om Sofias artikel. Tack för ordet från en som lever med detta (anhörig, har själv starka drag) samt tillhör en familj där ADHD / Aspberger är förekommande hos flera individer.
Några kommentarer ...
1) ADHD och begåvning hänger inte ihop. Problemet är snarare att personer med ADHD/ADD ofta inte får tillgång till sin begåvning ffa pga av de problem med uppmärksamhet och koncentration som de har. Att symptomen skulle vara en tillgång har jag svårt att se.
2) Det är viktigt att komma ihåg att medicinering för ADHD/ADD med centralstimulerande medicin faktiskt är frivillig. Vill man inte ha någon medicin så slipper man.
Hans
Vad jag starkt ogillar med bokstavdiagnoserna är dels att det ger en ursäkt för ens egna inadekvata beteende och dels att - som TågMicke noterar ovan - lättpåverkade personer påverkas till att inta skadliga läkemedel i stället för att hantera problematiken med klassiska metoder.
Jag har personlig erfarenhet härav då jag har en dotter som har fått diagnosen ADHD. Min kontakt med henne är dock av olika skäl närmast noll, vilket i hög grad beror på mammans inställning till mig. Mamman är inte högt begåvad och har låtit sig påverkas av läkarna till att ge dottern Ritalina dvs en amfetaminvariant. Trots mina protester däremot.
Jag ville i stället att hon skulle göra som jag ( som har haft svåra psykiska och sociala problem i mitt liv). Mitt recept för att få ordning på mitt liv har varit ett utpräglat hälsoinriktat liv med stark betoning av fysisk träning. Och i dag är jag något av en idrottsman som numera också arbetar med ekologiska metoder även vad gäller mat etc. Denna metod vill jag starkt rekommendera till ALLA med psykiska problem. Den är ingen universallösning, men den ger en långsiktig mental och fysisk styrka som faktiskt på lång sikt klarar att hantera/lösa ALLA problem - åtminstone fungerar det så för mig.
DEN lösningen ville jag ge min dotter men hennes mindre begåvade mamma misshandlade henne med Ritalina i maskopi med läkemedelsbolagen och deras legoknektar - vissa psykiater.
Som tur var så fick hon tack vare sina problem och sin egen höga begåvning ett 6-årigt stipendium till en dyr ekologiskt orienterad internatskola (drygt 20,000 per månad) och kunde därmed undkomma vidare kemisk misshandel inklusive mammans dumhet och har sen dess utvecklats väl.
Men det kunde lika gärna ha gått åt helvete !
Det är fullständigt otroligt att dessa märkliga bokstavsdiagnoser får användas för att med hög lönsamhet för läkemedelsbolagen ge barn amfetamin och andra droger när det finns sunda behandlingsmetoder som ger utmärkta resultat.
Min rekommendation till dig Sofia är att INTE acceptera din diagnos och istället helt ta eget ansvar för ditt beteende samt påverka det med hälsoinriktade metoder. Du vinner oerhört på det på lång sikt !!
Så bra för dig Sofia att du är nöjd med din diagnos. Men att tro att omgivningen ska ska tycka att det är "normalt" med ADHD och inte reagera alls, det är ointelligent! Mentala diagnoser kallades bara för några decennier sedan för mentalsjukdonar! Det kommer alltid att vara mer önskvärt att vara "normal", dvs trevlig, smidig och allmänt behaglig, än störig. Ditt handikapp får du hantera bäst du vill, särskild hänsyn till det, kan du däremot inte räkna med.
Mats Forssblad m fl… varför uttala er om något ni inte behärskar? Adhd är ingen chansdiagnos utan vanligen lika minutiöst utredd som syndromet nu även är genomforskat. Det ska sägas att ett annat amerikanskt forskarteam kommit fram till ännu starkare resultat av liknande hjänstudier, där man fann bevisade skillnader även i frontalloben mellan människor med resp. utan adhd.
Vad gäller kreativiteten – min kreativitet BLOMMAR sedan jag fått behandling. Medicinen hjälper mig att BLI MIG SJÄLV, att slippa tidskrävande, destruktiva känsloutbrott, handlingsförlamningar, och inte minst alla brister i arbetsminnet man får när man har adhd och inte medicinerar (om man som jag blir hjälpt av medicin).
Sen koncentrationen – har man adhd kan man oftast koncentrera sig djupt på det man själv väljer. Men t ex i skolan hade jag enorma problem pga att hjärnan inte kunde sålla bland intrycken.
Börje Lundberg,
Ditt resonemang avseende "bokstavsdiagnoserna" är skrämmande. Och bekräftar tyvärr att så många inte förstår mekanismerna i ADHD. Det är synd. Och trist. Eftersom vi, med åtminstone medelmåttigt förstånd (och trots ADHD), ändå har förståelse för att det finns människor som är för dåligt utrustade för att förstå. För att kunna tillgodogöra sig resonemanget. Men är det inte lite tråkigt att det nu framstår som att du beskyller världen, ditt ex och alla oss - "bokstavsdiagnoserna". Vi som borde skärpa oss. Osv.
Jag undrar om det inte kunde vara intressant för dig att försöka föreställa dig hur världen ser ut för någon med andra egenskaper än dina egna?
Puss å kram, drick varm chokla. Imorrn har du cancer.
Tack Sofia för en självutlämnande och väldigt bra artikel.
Modig artikel.
Bernt,
Varför handlar din fråga om hur man "fejkar" ADHD? När själva anledningen till den här artikeln är en studie som (utan att ha haft avsikten, de letade anledningar till drogmissbruk) bekräftar det som de flesta som jobbar med NPF redan förstått sedan många år.
Varför skulle man "fejka"? Jag hade inte en tanke på ADHD eller centralstimulantia när jag vaknade en dag och inte kunde prata ordentligt. Det tog månader innan jag hade turen att min terapeut såg att jag nog borde utredas. Det var kanske inte "bara" maladaptiv stressreaktion.
Men. Om man nu skulle vilja göra det. Så ligger det till så här. Att concerta - som jag fått utskrivet av läkare. Är en väldigt dyr medicin. En kapsel kostar runt 20 kronor. I den finns som mest 54 mg metylfenidat i en knepig kapsel som kallas för OROS och som har som uppgift att släppa ut det verksamma ämnet under en 12-timmarsperiod. Jag vet inte, men denna kapsel ger inget rus. Kanske om man sparar en vecka och sväljer ca 300 mg på en gång? Jag vet inte. Men själva syftet med att det är metylfenidat å inte nån amfetaminmolekyl är för att begränsa missbrukspotentialen.
Har svårt att se att nån kan se nåt positivt i att skaffa metylfenidat i form av concerta om man tänker bruka det som nån sorts feststimulantia.
Du vet väl att man kan köpa droger på gatan för ungefär samma pengar som ger en "ruseffekt" nåt som liknar att dricka fyra öl i snabb följd?
Sen är det en annan sak att det alltid finns folk som missbrukar receptbelagda läkemedel. Det spelar ingen roll. Jag tror säkert det finns folk som testar att äta cellgifter också om de råkar komma över det. Men nej. Det går inte att "knarka gratis" på concerta. I alla fall inte för mig. Det gör mig inte glad, positiv eller euforisk. Däremot får det mig att fungera. Så jag är inte helt glad över att du och en massa andra människor frifantiserar och ger sken av att medicinen ger nån sorts tjackrus som vi "slöfockar som inte ids" får "gratis" av staten.
Kom igen nu. Om du inte mår bra, sök hjälp. Det är fan inte lätt, men att projicera missnöje eller demonstrera avund gör nog inget bättre.
Kram.
Börje, det är en personlig kostnadsfråga. Du har rätt i attt det finns alternativa naturliga metoder, men det är inte allla som har tid och ork att bli hälsoasket och idrottsman. Att ta piller är det enklaste och billigaste allt och enligt MIN erfarenhet också det effektivaste.
@Bo T:
Har du själv fått någon diagnos? Du har uppenbart stor brist på empati.
Empatibrist är ju den värsta tänkbara åkomman, som drabbar omgivningen och hela samhället hårt. Går det att medicinera sig till mer empati?
I så fall så är det ju högst intressant, för det är ju fler än du som är i skrikande behov av behandling. Det är möjligt att du inte är medveten om ditt behov, då empatibrist är ärke-exemplet på en åkomma som i första hand drabbar andra än den som har den.
Charlotte T.
Det är svårt för mig att förstå vad du egentligen menar? Är det en allmän bitterhet, eller menar du att vi (vi som är bokstäviga) inte ska räkna med nåt? Nåt vadå? Har du givit upp? Eller är du en lycklig "normal" människa och tycker vi ska skärpa oss? Fast du har ju rätt. Det lär dröja innan nån fattar. Och tyvärr måste man vara någorlunda klyftig för att fatta det. Sorry. Det är så det är. Alla e med. Å ändå... Var e alla dessa "experter" som vet allt och uttalar sig?
Hoppas du aldrig varit sur för att omvärlden borträknat dig på grund av nåt du inte kan rå på...
Herregud.
Alla har väl ansvar för sina liv, och alla har ansvar att utifrån sina förutsättningar göra det bästa av materialet. Liksom alla har ett visst ansvar för andra i omgivningen och med ökad självinsikt kan bli betydligt bättre på båda ovanstående. En diagnos kan ge väldigt mycket ökad självinsikt.
En diagnos är inget man skyller på, just den sortens fördomar är det som ställer till det och handikappar. Ömsesidig respekt är modellen, en person med en diagnos är givetvis inte befriad från allmänmänskliga hänsyn eller ansvar för sig själv och sin omgivning.
Ja. Jag vill bara påminna. Om att den här artikeln handlar inte om hur jävlig någons ex varit. Eller om det finns människor som är "intelligentare än de flesta".
Det handlar om att Sofia vågar stå för och ge oss rätt välformulerad information om ADHD.
Jag tycker det är grymt bra. Modigt. Samtidigt som jag liksom tänker i det tysta att jo. Men det är ju nästan självklart. Jag har rört mig bland duktiga och "erkända" människor som arbetar i den diffusa sfär som är "media/kommunikation/konst". Jag. Som inte har någon utbildning eller yrkeskunskap. Kan lova min hatt och min lever på att det är en överrepresentation av "bokstavsmänniskor" i min bransch. Och i positioner som folk är beroende av. Den där personen som fattar direkt. Som kan ta in tusen gånger så många variabler som du och gissa rätt bra.... Fatta att "vi/dem" finns överallt. Och att vi är lika beroende av varandra som en god kebabpizza behöver sin orientdressing....
Äsch. Ni fattar vad jag menar. Annars har ni förmodligen ADHD. Eller.... Om ni inte har det? Vad ska ni göra? Jag tänker så här.... "Det är ni som är dom konstiga. Det är jag som är normal."
Hans Peterson
Om du läser mitt inlägg lite noggrannare så skriver jag där att att jag själv tidigare hade svåra psykiska problem i mitt liv. Och då talar vi inte bara nån lämplig bokstavsrelaterad diagnos utan en fullständig äkta psykos som jag led av i ett års tid.
Jag borde kanske ha varit mer informativ i mitt förra inlägg härom. Men faktum är alltså att jag vid 30 års ålder hade en genuin sinnesjukdom vilket är något helt annat än ADHD och verkligen skrämmande. Tro mig. Jag skulle kunna önska min värsta ovän död men jag skulle aldrig önska honom en psykos.
Därmed inte sagt att jag inte även har eller har haft ADHD, Aspergers m.m , men det har liksom inte riktigt varit aktuellt att fundera däröver i mitt fall :-)
Numera är jag friskförklarad sen många år men vad jag vill ha sagt med denna information är att ADHD, Aspergers etc inte skrämmer mig och jag ser dem som smärre åkommor som man kan komma åt med friskvårdsmetoder. Inte genom att "prata om " friskvård som den intelligente Bo T anmärker utan genom att utöva dem. T.ex. genom att cykla hundratals mil per månad som jag gör. Förutom att jag styrketränar och tränar Yoga några gånger varje vecka. I kombination med ekologisk mångsidig antioxidantrik kost ger detta märkligt goda resultat. Faktiskt mycket bättre resultat än kemiskt självplågeri trots att folk envist vill hålla fast vid den bekväma lösningen med intag av ett "rekommenderat piller" till glädje enbart för läkemedelsindustrin. Ett sunt levnadssätt gör en dessutom arbetsför och inkomstvillig oavsett vad pillerförespråkarna talar sig varma för. Det är delvis av detta skäl som t.o.m. läkarna nu sent omsider har börjat skriva ut motion på recept ...
Inte för att vara beskäftig, utan för att det är intressant. Jag tror inte att Sofia Mirjamsdotter har ADHD, utan någonting annat, som ger delvis liknande besvär och delvis helt andra. Jag känner såväl mig själv i beskrivningen. Till nästa upplaga av DSM I.: vad skall man kalla det nyupptäckta sinnesrubbningen? Förslag: Bohemisk personlighetsstörning (axel II) alternativt Ingestad-Mirjamsdotters Syndrom (axel I).
a.
Jag värjer mig mot att kalla ADHD/Asperger för sjukdomar. Det är skillnad på psykisk sjukdom och på NPF-diagnoser...
Ungefär som att dövhet inte är en sjukdom utan ett tillstånd, medan öroninflammation är en sjukdom.
Till Börje Lundberg, jäpp, det är ungefär samma här, och det är vi Stolta över, inte sant. :o) Festival till nästa sommaren med regnbågsflagg i negativ, parad & gratis nervtabletter till alla glada människor. Tema: leve schizokratin!
Får man göra allmänheten observant på att studien i JAMA inte ger någon lösning på gåtan ADHD. Det är bara tidningarna som får studien att verka som en historisk sensation.
@Peter: Jag är väl utredd och uppfyller kriterierna. Jag kanske till och med har DAMP.. ;) Och Aspergerdrag. Viket hade varit helt ointressant om vi människor hade varit mer benägna att tänka utanför och inte alltid hade behov att trycka ner människor i fyrkantiga lådor.
Ser man det så är det nog väldigt få som passar in i de där lådorna, men vi har kanske olika anpassningsförmåga. Det är väl där bokstavsbarnen får problem.
Hans Petersson, #35:
1. Det var ett skämt, i slutet på en fråga om annat.
2. ADHD-medicin är, vad jag förstått, en arbetsdrog. Gör 12 timmar helkoncentrerat på jobbet och gå hem och diska/städa.
(Jag vet faktiskt inte om punkt "2" är sann, men se punkt "1"...)
Så du tog den biten lite för allvarligt, ingen skada skedd.
Förlåt. Jag fick faktiskt ett sting av äkta skam och samvete. Det gör mig tyvärr så himla arg när det måste ta upp plats. Misstro, okunskap, förvirring och nära nog paranoia.
Jag blir trött. Björn. Eller vem det nu var. Det är alla andras fel. Ditt ex kan inte prata med folk (huruvida detta stämmer eller inte är totalt oväsentligt nu. Att du säger det - det placerar dig mer i en grupp. Som har problem med kontroll. Att veta och diktera. Det kan ju vara felaktigt. Men ditt beteende verkar inte till din fördel.
Grymt. Någon sorts mätbar bekräftelse. Skönt att jag inte bara hittade på det.... Eller jag menar - att ÖL inte hittade på det.
Återigen. Bra artikel. Skönt att du skriver om det. Trist att det alltid ska börja handla om mediciner. Istället för att kanske ni... Alla. Kunde ge oss lite slack för att faktiskt. Vi är ju liksom inte så sura i övrigt? Och vi (tror jag, kanske talar jag bara för mig själv) är inte så fördömande. Vi är rätt förlåtande. Och (innan du blå låtsas Nietsche-fan börjar hojta) vi/(i alla fall jag) har löst era problem i 15-20 år och "ni" har sett rätt glada ut?
No see?
Kram.
#Bernt,
1,2 och sjuttiarton?
Du är väl inte allvarlig? "Arbetsdrog"?
Hälsa kakmonstret att jag vill ha tillbaka min Captain Beefheart-platta.
Peter Ingestad
Ja, piller är effektiv på kort eller i vissa fall även medellång sikt. Men tyvärr inte på lång sikt. Vill du långsiktigt få goda resultat måste du komplettera med adekvat friskvård ! Kroppen och HJÄRNAN tänder på det ...
Orken får man långsiktigt som en konskevens av ett hälsosamt levnadssätt. OBS vad som är ett bra träningsprogram varierar från person till person. Men det slår aldrig fel: Den som lägger betydande tid på ett individuellt anpassat adekvat friskvårdsprogram får resultat som långsiktigt slår pillertrillandet många gånger om .... och effekterna på medellång sikt är inte heller dåliga ...
Trevligt! :o) Jag är också välutredd, och det blev Schizotyp personlighetsstörning och Kronisk cyklotymi, vilket är helt OK för min del. Den andra diagnosen satte jag för övrigt själv, doktorn (psykiatrisk överläkare med specialistkompetens) medgav genast att den var bättre än hans egen. Han kunde inte sin DSM ordentligt, men det gjorde jag. (Han hade gett ette xemplar till mig, vilket alltså lönade sig.)
Peter I.
Schizokratin? :-)
Jag känner mig hedrad ... ;-)