Patienterna viktigare än vårdföretagen

Författaren insinuerar i själva rubriken, att vårdföretags vinstintresse skulle medföra att patienten får sämre vård, men detta motiveras inte med några argument någonstans i hela artikeln. Det är en vanlig och urgammal fördom att idéalism skulle leda till bättre konsekvenser, och att vinstintresse och egoism genom sin upplevda osympatiskhet, skulle leda till fördärv. Fördomen kan rent psykologiskt förklaras med att idéalism såklart känns sympatiskt, rent spontant, fast rent logiskt medför inte idéalism att verksamheten de facto lyckas bli så produktiv som man ville att den idéella verksamheten skulle bli (för isåfall skulle man säkert kunna utrota cancer för en spottstyver). Sluta tänk med hjärtat om ni vill att vården ska nå vårdresultat och kunna hjälpa patienter till ett bättre liv, istället för att vara den välvilliga sammanfallande maktkoloss den idag är pga decennier av socialistiskt flum. Det är dags att fokusera på vårdresultatet, inte på moralen i avsikten.

Det låter illa det som du beskriver om hur vårdval Stockholm fungerar. Jag har själv arbetat på vårdcentral, och alldeles självklart är det så att den mest angelägna vården tar längst tid att utföra. Tycker inte ens man borde ersätta snuv-och hostbesöken. En ersättning baserat på diagnoser är rimligare, men har den faran att en diagnos inte alltid är självklar. Överdrivet diagnossättande är inte heller bra.

Men, en fråga som jag gärna skulle vilja få svar på från en sjukvårdpolitiker rör inte den angelägna men försummade primärvården, utan den mycket dyra sjukhusvården. Hur i hela friden ska vi göra när antalet 80-åringar fördubblas inom kort? Bygga dubbelt så många avdelningar, intensivvårdsplatser, operationssalar och akutkliniker? Eller våga ta i den mycket svåra, mycket ångestskapande och bistra frågan om det ska få finnas en åldersgräns för avancerad sjukvård, av den anledningen att vi helt enkelt inte har råd? Ibland är valet givet, där sällskap och morfin är värdigare och bättre sjukvård än slangar, operationer och IVA-vård. Men lika ofta gäller det omvända. De 80-åringar som nu inkommer dåliga till akuten, de betalade inte på 50-70 talen skatt för intensivvård av äldre. De byggde miljonprogram, byggde ut studiestödet, satsade på infrastruktur och industri. Och det med en betydligt större andel av befolkningen som skattebetalare. Kan vi få göra detsamma (undertecknad född 1972)?

Hur ska vi göra?

För min del handlar vård och omsorg inte om pengar, det handlar om etik. Vilket samhälle som jag vill leva i.
För mig finns det 5 samhälliga instutitioner som inte bör ingå i den kommersiella (köp/sälj) sfären: polis, millitär, brandkår, skola samt vård/omsorg. Det betyder inte att vi inte ska kräva ett utmärkt resultat av dessa, för det ska vi. Som skattebetalare har jag rätt att kräva bästa resultat utifrån de resurser som ges. Det är på den här punkten som vi borde focusera. Att "privatisera" tex vården är bara en önskan om förändring som inte kommer förbättra helheten.
Om vi ser oss om i världen skulle jag vilja veta vilket vårdsystem som fungerar betydligt bättre än det svenska? Om det inte finns något som är betydligt bättre. Varför byta? Om det finns ett bättre system så vill jag gärna veta var det finns!
Ponera att "privatisering" skulle ge bättre vård i sin helhet, hur mycket mer får varje förbättrad enhet kosta. Många som förespråkar privatiseringar hävdar dock att vi skulle både få billigare och bättre vård. Då kan man undra varför andra länder inte har förstått detta och infört det. Med mina kunskaper så har de länder som har privatiserade sjukvårdsystem betydande problem.

Fokuser på att förbättra ett tidigare redan bra system istället. Tyvärr har ju redan privatisering påbörjats så den är nog bara en tidsfråga innan vi har samma system som de i USA.

Om problematiken och verkligheten är så cynisk borde de som ens tanken hamna i skamvrån omedelbart. Om man vill tjäna pengar på en vårdcentral . vill man väl heller inte att någon skall bli frisk. Det innebär ju färre besök och färre patienter totalt. Effektiseringarna inom psykiatrin och besparingar genom ett utbrett behandlande med sk. moderna psykopharmaka leder kanske till att patienten lugnar ner sig men sedan aldrig återgår till arbetslivet pga av medicineringen. Det blir ju dyrbart i längden. Och kontraproduktivt.

Obekväma beslut är lättare att ta i ett privatfinansierat system. Avskedanden inom offentligfinansierad vård hamnar obevekligen i kvällstidningen. Omorganisationer handlar därmed mest om omflyttningar. Samhällelig kontroll är givetvis en förutsättning oberoende av vårdform. Men det är ren demagogi att sätta likhetstecken mellan privata vårdgivare och dålig vård. Mitt högra öga starropererades i den offentliga vården och det tog tre år. Mitt vänstra öga opererades privat och det tog en vecka. Naturligtvis blev den privata vårdgivarens avtal uppsagt. Vem trodde något annat??

Vi ka se vad Dag Larsson är emot men vad är han egentligen för? Det är rätt tröttsamt när framträdande socialdemokrater aldrig drar ut konsekvenserna av sitt kritiserande. Det blir då bara ett koketterande med den egna "goda" och "rätta" ideologiska ståndpunkten och motståndarens onda och felaktiga. Vill Dag Larsson gå tillbaks till den vård vi hade på 70-80-talet när alla vårdcentraler befolkades av personer med månadslön som gick dit för att få sin försörjning? Om de inte var sjukskrivna. Eller var hemma för vård av sjukt barn. Jag kommer ihåg hur det var.

Nu har ju (s) i sitt senaste rådslag som letts av Ylva Johansson till slut sagt ja till privata intressen inom vården. Det är inte fult och ideologiskt fel längre. Är Dag Larsson informerad om den utvecklingen? (s) är i full fart med att lämna 70-80-talets företagarfientliga värderingar bakom sig. Klokt och bra tycker jag.