Diskurs, dekonstruktion och religiöst grundat kvinnoförtryck

På 1970-talet köpte jag alltsom oftast Kvinnobulletinen som gavs ut av Grupp 8. Där fanns en skärpt blick kring de osynliggörings- och förtrycksmekanismer som drabbade kvinnor i det samtida västerländska samhället. En del av min nyfikenhet och mitt intresse kan ha varit uttryck för en solidaritet med min mor som under min ungdoms- och studenttid gjort en enastående bildnings- och utbildningsresa utifrån den tiden - mitten på 1960-talet - och än mer utifrån de mans- och kvinno­roller hon var uppvuxen med i den frikyrkovärld hon tillhörde (se vidare). Slöja ingick inte, men att inte klippa håret var en av de självklara reglerna. Kvinnorna skulle ha långt oklippt hår som sattes upp, vanligtvis flätat innan. Mors flätande av håret framför hallspegeln ingick som en självklar del i vardagens trygghetsaura. När jag var i de tidiga tonåren fick hon problem med hårlossning och uppmanades av en läkare att klippa sig om hon inte ville bli skallig och tvingas bära peruk. Då klippte hon sig. Detta plus behandling fick håret att växa. Men hon lät det aldrig växa sig långt igen. Ibland undrar jag om inte denna hårklippning, trots att det var en uppmaning från den sekulära världen, blev den frihetsgest som satte den sten i rullning som ledde till hennes utbildningsresa.

Kvinnobullentinen och den tidens kvinnorörelse berörde och satte ord på svårfångade och ändå konkreta, handfasta förtrycks- och osynlig­görings­mekanismer på ett helt annat sätt än den övriga vänstern . Manipulation och kontroll genom nedvärderingar, insinuationer, dubbla budskap, hot om våld, systematiska utestänganden, negativ särbehandling etc är allmän­giltiga. Och lika illa om de drabbar kvinnor, barn eller män. Det intresserade och berörde mig på ett mycket mer personligt och konkret sätt än det mesta annat på dåtidens vänsterkant.

Kvinnobullentinens texter var inriktade på kvinnor, men det fanns något universellt mänskligt i de underordnings- och manipulationsmekanismer man synliggjorde. Som ung man ännu inte infogad på något mera påtagligt sätt i någon struktur som tjänade på ojämlik­heten var det förstås lättare att se, förstå och låta sig påverkas. Jag lärde mig om mansroller och kvinno­roller och att bli mer medveten om mina och andras mera subtila sätt att förhålla sig - och därmed en större chans att medvetet försöka välja bort mani­pulativa förtrycks- och ned­värderings­mönster som det var väldigt lätt att oreflekterat använda och utnyttja.

När det finns ideologier eller strukturer i kultur och samhälle som gör att kvinnor drabbas på ett mer genomgående och systematiskt sätt av dessa mekanismer är det viktigt att försöka synliggöra vad det är i dessa ideologier och strukturer som legi­timerar och bär upp kvinnornas underrordning. Med ett modernt ord, som inte hade trätt in på scenen på Kvinnobulletinens tid, kallas det för att dekonstruera ideologin eller strukturerna i fråga - eller ännu tjusigare "att dekonstruera rådande diskurser". Att försöka lyfta fram och synliggöra dessa mekanismer i en bred offentlighet är en viktig del i den kulturella process som är nödvändig för att försöka frigöra den enskilda människans - kvinnans - inneboende resurser. Även när man primärt är inriktad på kvinnoförtryck, är jag av den bestämda meningen att det också handlar om frigörelse för de män som upprätthåller dessa förtrycksstrukturer. Det är först när vi som män kan debattera, älska och gräla med kvinnor som jämlikar utifrån en grundläggande ömsesidig respekt som det mänskliga - och manliga - livet kan ta form i hela sin rikedom.

Detta är en del av bakgrunden till att jag med stort och lätt skräckblandat intresse följer debatten om det kvinnoförtryck som legitimeras inom ramen för olika religioner som utlösts av första numret av SANS, vars tema är kvinnoförtryck i Guds namn. Nu senast genom två inlägg här på Newsmill av Sara Larsson den 8:e och 14:e februari och av Lena Andersson i Dagens Nyheter den 12:e "Feminism som rasism". I dessa debatt­inlägg besvarar man klokt och med analytisk skärpa de hårda anklagelserna mot första numret av SANS. Kärnan i anklagelserna gäller islamofobi och att SANS stödjer främlingsfientliga och rasistiska krafter genom att tydligt också tar upp kvinnoförtryck inom islam. Apropå temat för första numret skriver Pernilla Ouis kort och mycket bra om diskurs, dekonstruktion och religiöst grundat kvinno­förtryck i artikeln "Dekonst­ruera mera!" (SANS nr 1, s.42). Jag har tack vare dessa orädda och intelligenta kvinnor och SANS första nummer under loppet av tre veckor blivit lite klokare. Jag bugar mig och säger tack.

Carl Gustaf Olofsson (3 artiklar)
http://www.gustafsvideoblogg.wordpress.com

Anmäl