Unni Drougge åter misshandlad

Med häpnad läser jag att Unni Drougge är tystad och att detta är ett demokratiproblem.  Hon är tystad av etablissemanget. Ingen läser hennes nya bok. 

Hon hade tänkt att skriva tre deckare med samma figur Berit Hård och nu har ett tyst drev slagit till och fått henne att tiga. Stackars författaren hon är misshandlad psykiskt åtminstone fast hon satt i TV:4 soffa och pläderade för boken när den kom ut. Och jag såg henne som deltagare i den relationspanel TV4 hade i helgen också. Och där pratade hon.

Hon tillhör själv etablissemanget, men nu har hennes kompisar satt munkavle på henne.

Författare blir recenserade och får bra eller mindre bra recensioner.  Eller inga alls. Bokförlag och tidningar gör bedömningar, men inte i klump, inte i form av sammansvärjningar. De bestämmer sig inte i dolda hemliga rum för att nu ska de ignorera Unni Drougge. Utan det är olika personer, som läser och bedömer. Självständiga redaktörer.

Men i Unni Drougges värld blir hon misshandlad och borttryckt av en hemlig och tyst konspiration. Det är så det går till i den världen helt enkelt.

Egentligen är väl så att den figur Berit Hård, som Drougge har hittat på inte ligger i tiden längre. Inte efter Liza Marklunds havererade deckarstil. Förmodligen har Unni med sin affärsnäsa känt att här finns det ett hål efter denna deckarskribent, som har flytt landet. Och hon har velat bli nästa "Liza Marklund" och äntligen tjäna storkovan i en genre där det framstår som ganska lätt.

Men så enkelt är det inte. Det gäller att skriva något, som läsarna vill ha också. Och är det något som känns gammalt och ute. Då duger det inte ens att tillhöra etablissemanget.

Tiden har helt enkelt sprungit förbi denna feminist medan hon skrev sin bok. Det är inte inne längre med tanter (Drougge är född 1956), som hoppar på gamla stötar (Guillou och Leif GW Persson). Och inte att ösa ur sig sitt hat mot etablerade män. Något som snuddar vid samma sorts författande som Maja Lundgren har ägnat sig åt.