Kvinnorna har makten över barnen

Alliansen vill ha obligatoriska samtal vid skilsmässor. Att föräldrarna ska komma överens om de praktiska detaljerna kring barnen. Och att barnen ska kunna ha två mantalsskrivningsadresser så att båda föräldrarna får informationen kring sina barn.

Omkring hälften av alla förhållanden slutar med att parterna går isär. Men trots det så lever cirka två tredjedelar av alla barn med båda sina föräldrar.

Det är sällsynt med så infekterade vårdnadstvister, som den vi nu har sett mellan Sven Otto Littorin och hans exfru Ann Littorin. I deras fall har makt och pengar varit inblandade i hög grad.

Denna vårdnadstvist har också komplicerats av att en dömd brottsling har kommit in i familjen. Det är bedragaren Hans Viklund, som blev Ann Littorins nye pojkvän.

Sven Otto Littorin tog bort en stor del av makten, som faktor i tvisten, när han avgick som minister. De båda har nu efter att åter ha mötts i rätten bestämt att försöka hålla sin vårdnadstvist utanför offentligheten. Åtminstone till sent i höst. Hur det går lär vi få se.

I Sverige är det fortfarande kvinnorna som har makten över barnen. I alla tider har det varit så. Det är först i vår tid, som papporna har börjat att räknas på riktigt. I jämställdhetens namn.

En av mina mostrar var 17 år när hon födde sitt första barn och hon kunde inte ta hand om det så en äldre bror gjorde det. En annan moster hade ett förhållande med en mycket äldre man och födde honom två barn. Hon var för ung för att ta hand om dem, så det fick en farbror och faster till barnen göra.

Men mamman har alltid setts som den riktiga vårdnadshavaren. Så när mamman väl kunde ta hand om dessa barn så kunde hon hämta dem. Ingen tänkte på hur barnen mådde av att ryckas upp från sin invanda miljö.

Fortfarande är det så att mammorna får vårdnaden i de allra flesta fall. Och hon ses nu som en ensamförälder, som står alldeles mol allena i livet och måste stöttas av stat och kommun. Var tredje ensamförälder är fattig, dvs mammorna är fattiga.

Detta beror i sin tur av att vi har slagit sönder de fungerande nätverk, som fanns förr i tiden med släkt och vänner. Var och en ska klara sig själv.

Stat och kommun har gått in som "pappor" i sådana familjer och tagit över en del av det ekonomiska och sociala ansvaret för barnen.

Förr i tiden var det en hederssak att ta sitt ansvar för en pappa, men numera anses de inte behövas. Tvärtom är män enligt den statliga doktrinen, som omhuldas på våra universitet en ond halva av mänskligheten.

De är födda sådana och är enligt könsmaktsordningen alltid de som befinner sig överst i en tänkt pyramid. De är de som har makten i ett tänkt scenario av krig och strid, som vi utgår ifrån mellan människor.

Detta är en felsyn, som vi borde ha övergivit för länge sedan. Inte ens i vargflockar stämmer detta. Det är ett par som skapar en flock. En alfahanne och en alfahona.

Tack och lov så är folket klokare än professorerna och har sedan länge insett att det är så. De flesta håller också sams för människor är ett fredligt släkte. Och det går inte att se på sådana extrema förhållanden som mellan Sven Otto Littorin och hans exfru och göra detta till något som gäller oss alla.

Det är nog bra med samtal vid skilsmässor, men ännu bättre vore att betrakta män och kvinnor som jämlika parter. Så fungerar det inte nu, när mamman fortfarande ses som den naturliga vårdnadshavaren och mannen som den som ska bidraga ekonomiskt.

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Testar om det går att kommentera

Permalänk | Anmäl #1 Ann Helena Rudberg, 2010-07-18, 06:08

Allt du skriver, varje ord, bekräftas på www.pappamanualen.se

Varje del av statistiken vittnar om spår av en "påklistrad" uppfattning och aktivt motarbetande av pappor och män i familjefrågor. - Allt välsignat bakom fasaden "jämställdhet"...

Samtidigt som det klart och tydligt i BRÅ visar att familjelivet är den mest trygga formen för barn, att den biologiska pappan är den mesta säkra kortet avseende både våld och sexualbrott, så har radikalfeminismen (på bekostnad av våra skattepengar) lyckas etablera bilden av att alla pappor är den största riskgruppen.

Ta bara polisstyrelsens "patriarkatutbildning" för 30 miljoner 2009.

Vill även passa på att komplettera bilden av avseende vårdnadstvister. Dessa har nämligen ökar med närmare 45% de senaste fem åren. Från ca 2800 till över 4000. Och det är tack vare denna giriga expansion av separationsmarknaden (för många som i sak tjänar pengar på eländet) som gör att fler och fler medelklass- och utbildade pappor (och anhöriga) blir indragna och genom det även tillför den kompetens som behövs för att uppmärksamma detta problem. Allt fler börjar se mönstret.

En vårdnadstvist borde vara världens enklaste sak att lösa från start. Den part som aktivt motarbetar barnens naturliga umgänge med den andra föräldern, utan saklig grund, borde vara att betrakta som sabotör. Efter en separation så måste båda parter acceptera att var och en har rätt till sin integritet och rätt att få vara och känna sig som en komplett familj, oberoende av den andra. Denna rätt finns redan formulerad i våra lagar, så varför har barnen och papporna inte samma rättsskydd och varför följer inte tingsrätten denna självklara praxis?

//Markus
Pappamanualen.se

Permalänk | Anmäl #2 Markus Ollikainen, 2010-07-18, 13:29

Mycket bra skrivet, Ann Helena!

Politikerna har tack vare 10 pappafrågor,
http://www.pappamanualen.se/valspecial/index.html
börjat att få upp ögonen för vårdnadstvister.
De flesta riksdagspartierna har svarat.

Ulf Andersson
PappaRättsGruppen
http://www.dads-r-us.se/

Permalänk | Anmäl #3 Ulf Andersson, 2010-07-18, 15:16

Lagen är väl rätt självklar.
Barnens bästa gäller.

Sen att folk har nån sorts romantisk bild av kärnfamiljen det är
deras problem. Kärnfamiljen är död.

Permalänk | Anmäl #4 David_sk, 2010-07-20, 09:17