Jag & Humanisterna

(Detta inlägg återfinns på min blogg/hemsida)

I vintras skrev jag en artikel till Upsala Nya Tidning med anledning av nyutgåvan av Ingemar Hedenius "Tro och Vetande" där jag uttryckte en viss glädje över att hans nutida efterföljare nu hade ett gyllene tillfälle att höja sig en smula och kanske rent av prestera mer minnesvärda insatser. Jag var innerligt dödstrött på en viss gren av de sk. "Humanisterna", de som sedan en tid trivialiserat Hedenius gärning och gjort begreppet ateism liktydigt med intolerans, fanatism och antiintellektualism. Den nedlåtande tonen i förordet till Hedenius verk var präglat av oförstånd och vittnade om en allt annat än humanistisk människosyn - det var så långt ifrån Hedenius man kunde komma. Eftersom jag inte på något sätt skrädde orden blev jag inte särskilt förvånad över de många reaktionerna. 

Min artikel om Hedenius verk var egentligen en del av en betydligt längre essä där jag för de franskspråkiga läsarna undersökte hur tankefigurer bland "humanister" i ett sekulärt samhälle tenderar att stagnera och bli en karikatyr av en filosofisk diskussion snarare än att vara viktig del av den. Eftersom de svenska "Humanisterna" har genomgått en påtaglig förvandling från intellektuell livaktighet och lärdom till uppenbart bildningsförakt vars mest uppenbara uttryck kan ses i argumentationens anti- eller pseudointellektualism, har de numer blivit ett ickehomogent tankekollektiv där de inblandade - för att undvika fragmenteringen av sina tankemönster - inte kan göra annat än bekräfta varandra. Vad som helst passerar.
När jag såg reaktionerna på den lilla artikeln om Hedenius bekräftades detta med full klarhet. Reaktionerna visade vad som händer om nya och främmande tankemönster i form av en tredje ståndpunkt vandrar in i en torftig debatt där motståndarna sedan länge befäst sina argument, där skiljelinjerna är tydliga och uttrycken därför är förutsägbara. De begrep därför inte vad de läste.
Därför hade den del av "humanisterna" som inte är vana med humanistisk, vetenskaplig diskussion som vanligt hetsat upp sig och inte läst tillräckligt noga för att lägga märke till att artikelförfattaren själv var "humanist".
Men även om de kritiska mailen från "Humanister" var ojämförligt flest, innehöll e-posten från deras troende antagonister betydligt fler profaniteter och personangrepp. Det förvånade mig inte heller: För dem räckte det med att jag tycktes ha respekt för den där Hedenius. Visserligen har någon enstaka "humanists" hyllningar till Hedenius ibland tagit sig just de messianska former som han hade varnat för från första början - i synnerhet när de rabblar hans postulat som om det vore en trosbekännelse  - men deras motståndares försök att skjuta Hedenius i sank ter sig i grunden mer oroväckande, i synnerhet när rösterna kommer från dem som vill återupprätta värderingar som man hade hoppats att slippa se igen.

Problemet med "Humanisterna"

(Obs! Att jag sätter citationstecken kring ordet "Humanister" är inte av ringaktning, utan för att skilja dem från humanister - den vetenskapliga beteckningen på den som ägnar sig åt forskning eller studier i humaniora - de vetenskapliga ämnen som studerar människan som kulturell varelse.)  

De svenska "Humanisterna" har drabbats av några uppmärksammade avhopp. Det är synd, men det är inte förvånande. I en artikel på Newsmill  gick avhopparen Rolf Hersson till angrepp mot förbundet som han sin till förskräckelse hade upptäckt vara ett "samfund för hårdnackade ateister och religionshatare". Tonen i den efterföljande debatten bekräftade hans kritik.  
Röststyrka och härskarmetoder löper som en röd tråd även i argumentationen mot de troende eller de som vägrar att förakta troende människor. Det här framkom alldeles tydligt i förordet till Hedenius verk, som är ett ganska typiskt uttryck för den del av Humaniströrelsen som sett det som sin livsuppgift att fördöma i stället för att förstå, som en auktoritär regementspastor som på ett i grunden kränkande sätt exponerar sitt behov av att korrigera människors "felaktiga" beteenden och beteendemönster. Det skulle aldrig falla en sådan pastor in att om han verkligen menade allvar med sin förkunnelse skulle han förmodligen komma lite längre med ödmjukhet och mer intelligens. Några rader var värre än de övriga:  

 "Dagens icketroende religionsförsvarare är personer som inser att religionernas världsbilder inte håller för prövning men ändå ser sådana starka andliga, sociala, psykologiska och kulturhistoriska värden i religionen att de finner det viktigare att bekämpa en ateism grundad i filosofisk klarhet än att ifrågasätta miljarder människors villfarelse och kunskapsfientliga doktriner som inte sällan leder till stort onödigt lidande."

Det skulle med lätthet kunna uppfattas som ett angrepp på inte bara humanistisk forskning, utan på de vetenskapliga principer som - bortsett från ett uppehåll åren 1933-1945 - väglett all vetenskaplig forskning sedan 1700-talet. Om utgångspunkten för forskningen skulle vara att fördöma människan och hennes livsåskådningar i stället för att försöka förstå dem, skulle den säkert bli populär i Vatikanstaten och längst ut på högerkanten, men den skulle i samma ögonblick upphöra att vara vetenskap. Ingen humanistisk forskare skulle heller ägna sig åt att "bekämpa" en humanistisk livsåskådning. Däremot skulle filosoferna säkert kunna yttra sig om vari den filosofiska klarheten egentligen bestod. Humanistisk forskning talar heller inte om "villfarelse", det är en term som hör hemma i den gammalkristna idévärldens föraktfulla standardbanaliteter.  För en humanistisk forskare som ägnar sitt liv åt att studera människan som kulturell och andlig varelse, och som ser det som en central uppgift att använda sina kunskaper för att på plats bistå hotade kulturer och samhällen, är citatet ovan en skrämmande påminnelse om hur just de tankemönster som utplånat hela samhällen kan användas av de som påstår sig vilja värna dem. 

Ett av problemen syns vara att det råder en allvarlig brist på just humanistiska forskare bland "humanisterna". Det kan vara därför som somliga svenska "humanister", till skillnad från de internationella "humanisterna", aldrig tycks ha insett att problemet inte ligger i människors tro utan i hur religionen används. Att de angriper trosföreställningar med hisnande svepgester beror på att de bara känner till en - de betraktar religioner från ett kristet, etnocentriskt och klaustrofobiskt perspektiv.

Det etnocentriska perspektivet

Grundproblemet är att deras syn på religion utgår från uttalat "vitt" perspektiv. Om de händelsevis resonerar om några andra religioner än de monoteistiska, präglas diskussionen av evolutionistiska - och därmed rasistiska - föreställningar. Detta blir extra tydligt när de diskuterar skriftlösa eller forntida religioner och inte minst religionens upphov, där de - förmodligen i brist på humanistisk utbildning - flitigt brukar sedan 1960-talet övergivna evolutionistiska och ofta rasistiska föreställningar och därför påminner om en Söndagsskolelärares försök att beskriva världen. I dessa ögon skulle de skriftlösa eller forntida religionerna vara resultatet av "existentiell ångest" eller "fruktan" över exempelvis vädrets makter och att man försökte bota sin oro genom att åkalla sina gudarna. Nu vet vi bättre - för nu har vi "vetenskapen". Nu vet vi att åskan inte beror på någon ondsint gud. (Lik förbannat är folk rädda för åskan).
Jag hävdar med arkeologens fyra-fem miljoner år långa perspektiv att människan inte hade kommit någon vart om hon exempelvis inte hade föreställt sig ett liv efter detta. Föreställningen om en värld som hon inte med säkerhet visste om den existerade utmanade hennes abstrakta tänkande och därmed odlade hon samtidigt de kommunikativa färdigheter som gjorde de sociala förmågorna till hennes främsta styrka. Om hon aldrig hade föreställt sig att det kunde finnas något där på andra sidan havet och om hon inte hade hoppats på att förfädernas andar beskyddade henne under resan dit så hade hon aldrig vågat sätta sig i båten. När man som arkeolog med sina egna händer gräver fram en tio tusen år gammal grav och ser med vilken öm omsorg den döde har begravts och förberetts för ett tänkbart liv efter detta, är svårt att sitta där med sitt vita, västerländska perspektiv och klämma ur sig sarkasmer och spydigheter om hur dessa människor framhärdade "i det illusoriska och dunkla".

Det kolonialistiska och imperialistiska perspektivet blir också tydligt i diskussionen om religion och "försanthållande". Där begår de exakt samma fel som liberalteologerna, eftersom de betraktar de monoteistiska skriftliga religionerna, och i synnerhet den katolsk/reformerta kristendomen som norm. Det är fullkomligt vansinne att utifrån det perspektivet tro sig kunna säga något om försanthållande. De första etnografer som sändes ut för att studera kult och riter och nedteckna myter och skapelseberättelser gjorde inte sällan upptäckten att de enda som tog dessa berättelser och riter på fullt allvar var de själva. De infödda såg det som "vackra" berättelser, inte en absolut sanning.

En konspirationsteori?

Jag är fullt medveten om att "Humanisterna" är en mycket spretig rörelse där långt ifrån alla "anhängare" tycks ha fäst något större avseende vid innehållet i Humanisternas idéprogram - ett program som jag i stora delar ställer mig helt bakom. Men i argumentationsmönstren finns dessvärre betydande inslag av murket tankegods. När några "humanister" beskriver religionen och dess jordiska representanter innehåller deras berättelse så gott som alltid fyra viktiga ingredienser - en grupp personer med oinskränkt makt, en förrädisk överenskommelse dem emellan och ett ont syfte. Den fjärde ingrediensen består av de gudabenådade som genomskådat den ondsinta gruppens planer, och som därför motarbetas med alla till buds stående medel. Därtill kan man lägga en rad andra faktorer, som de uppenbara inslagen av antiintellektualism, värnet om sin egen outsiderroll och oförmågan att formulera annat än svepande argument som sällan samverkar med de egna premisserna. Dessa tankemönster påminner i allra högsta grad om embryot av en konspirationsteori.

Även om ingen som har alla bin i kupan kan anklaga organisationen "Humanisterna" för anti-demokratiska tendenser, verkar steget från religionskritik till inskränkningar i religions- och yttrandefriheten inte vara så långt för somliga anhängare. Det samhälle de vill bygga är en utopi eftersom människan i alla tider har varit en andlig varelse. Det vilar ett demokratiskt problem i ett samhälle där data/fakta avgör de viktiga besluten och ett ännu större i strävan efter att framodla den rena, förnuftiga och icke-andliga människan. Förlöjligandet av människan som skapande, tänkande och andlig varelse är inte bara antiintellektuell och oförnuftig, den rör sig farligt nära totalitära strömningar.

Magnus Alkarp (0 artiklar)

Anmäl