Varför så tyst, Mona Sahlin?

Under två veckor har Sveriges och även omvärldens fokus legat på Aftonbladet för dess kontroversielle publicering av en artikel som av många anses som otillräckligt underbyggd. Förväntningarna har även varit stora på statsminister Fredrik Reinfeldt, många medborgare och analytiker väntar med intresse på att se om och i så fall hur han reagerar på Aftonbladets artikel.

Det element som tycks saknas från omvärldens förväntningar och från inrikes håll är hur den svenska oppositionen håller sig till kontroversen. Aftonbladet anses av många gå i socialdemokraternas ledband. I den fortsatta tystnaden ifrågasätter allt fler vilka skillnaderna egentligen är mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater i fråga om rasism.

Två veckor har gått sedan Aftonbladet publicerade 17 år gamla obekräftade antydningar om systematiska israeliska organstölder från araber.

Aftonbladet länkade ihop dessa anklagelser - som tillbakavisas av den enda arabiska familjen som tidningens reporter åberopar - till en story om organhandel i USA. Länken bestod av att en av de misstänkta amerikanerna är jude. Resultatet blev en artikel med starka påminnelser om urgamla grovt antisemitiska beskyllningar mot judar.

Artikeln var ofin, stilistiskt omogen, journalistiskt ogenomtänkt och researchmässigt bristfällig. Betraktat som exempel på svensk journalistik kan man med fog hävda att vilken 17-årig praktikant som helst hade kunnat åstadkomma ett mer professionellt arbete.

Inget av detta är dock relevant. Det som är relevant är Aftonbladets avsikt med artikeln. Till och med palestiniernas kände förkämpe Per Gahrton vägrade att ta med dylika beskyllningar i sin hårda och frekventa kritik mot Israel eftersom han inte ansåg att bevis fanns. Bevisbrist var dock inget hinder för Aftonbladet.

Flera medicinska experter har intygat att den process som Aftonbladet beskriver inte kan resultera i organ lämpliga för transplantation - beskyllningarna fallerar såväl logiskt som logistiskt och medicinskt. I valet mellan att publicera obekräftade antisemitiska beskyllningar mot judar och att publicera bekräftade uppgifter om systematiskt arabiskt människorov, människohandel och andra arabiska brott mot de mänskliga rättigheterna, har Aftonbladet valt den klassiska antisemitismens väg.

Anledningen är enkel. Det första fallet svartmålar världens enda judiska stat, Israel, samt judar i avlägsna länder. Det andra fallet pekar ut Hamas i Gaza, som i mer än tre år har hållit en ung jude, Gilad Schalit, fången efter att ha kidnappat honom från Israel. Schalit har inte tillåtits få besök från Röda korset i enlighet med den internationella lagen om hur fångar ska behandlas. Han har inte fått representeras av någon advokat - han är heller inte anklagad för något förutom att vara jude, ett brott i Gaza. Han har inte fått träffa eller kontakta sin familj - ett brott enligt de mänskliga rättigheterna.

För Aftonbladet är inget av detta intressant. Det är fakta som går att bekräfta. Men det målar inte precis Gazas arabiska och muslimska härskare i någon positiv färg, alltså är det en ickehändelse. Aftonbladets läsare får inget veta.

Aftonbladet försvarar istället sina grova anklagelser mot den judiska staten med hänvisning till "tryck- och yttrandefrihet". Detta verkar begränsa sig till friheten att förtala ett enda land, en enda religion och folkgrupp: Israel och judarna.

För Aftonbladet vill inte yttra sig i lika klara ordalag om arabisk och muslimsk människohandel i Gaza. Eller om systematisk tortyr och våldtäkt på politiskt oliktänkande - kvinnor som män - i Iran (annat än att återge de iranska myndigheternas dementi).

Yttrandefrihet är inte likställt med frihet att förstöra eller förtala. Pressfrihet är inte likställt med frihet att fara med lögner i ena riktning samtidigt som man förtiger sanningen i en annan - allt beroende på tidningens politiska dagordning.

Återstår då vad som är Aftonbladets dagordning. Så här ett år före valet kan man misstänka att tidningens påhopp endast utgjorde en av många kommande populistiska drag ämnade att generera röster vid valet 2010.

Om så är fallet är den stora frågan om ett demokratiskt Sverige verkligen har råd med en kommande regering vars främste fanbärare är Aftonbladet. De som räds SD bör vara minst lika rädd för AB.

Det bådar inte gott för demokratin när rasistiska påhopp blir ett bejublat verktyg.

Till syvende och sist är det inte enbart den nuvarande regeringen som bör ta avstånd från Aftonbladets artikel; lika viktigt är det att Socialdemokraterna klart uttrycker sitt avståndstagande.

Eller vill Mona Sahlin att Aftonbladet ska fortsätta profilera sig så här i Socialdemokratins namn?

Ilya Meyer (17 artiklar)
http://www.ilyameyer.com

Anmäl