Ungarna sover och jag och min fru är inställda på att avsluta kvällen med ett avsnitt ur "Mad Men", en tv-serie som alla andra sett för länge sedan, utom somliga småbarnsföräldrar som varit för trötta de senaste åren och inte hunnit med.

Men DVD:n krånglar. Skivan börjar rulla men hoppar hela tiden tillbaka, ledmotivet med de smärtsamt suckande stråkarna - just innan musiken övergår i rafflande pop - återkommer om och om igen. Tvååringen har lyckats förstöra ytterligare en apparat.

Var har jag hört dessa toner förr? Jag kan inte riktigt placera dem. Tror först att de är lånade från Brahms pianokvartett, men blir osäker. Låter det inte som något av Robert Schumann, galningen, den klassiska musikens Grand Mad Man?

DVD:n har hopplöst hakat upp sig och vi får den här kvällen klara oss utan Don Drapers magiskt trasiga 1960-talsvärld. Istället: plocka i lägenheten. I morgon kommer Rut-städerskorna. Kvällen före är alltid vikt för att röja lägenheten, för att göra vägen framkomlig för dem. Allt för att få ut maximalt av fyra timmars inhyrd städhjälp varannan vecka.

Jag ser längtansfullt mot den halvfulla whiskyflaskan som står bakom spisen men nöjer mig med att hälla upp en 3.5. Plockar. Deppar över att jag inte kan se Don Draper och hans kollegor på reklambyrån Sterling Cooper på Manhattan bälga bourbon och martini och ägna sig åt allsköns skörlevnad. Introt till ledmotivet går på rundgång i skallen.
De syfilitiskt stönande suckarna lämnar mig inte i fred. Det är på dagen 200 år sedan Robert Schumann föddes. Och det är ungefär 20 år sedan jag gjorde slut med honom.

Platsen var restaurang Wasahof i slutet på 1980-talet. Jag hade under en längre tid bara lyssnat på Schumanns kammarmusik när en musikervän som lagt märke till min böjelse sa: "Schumann är hopplös undergångsromantik. Aids, självmordsförsök och ond bråd död." (På 1980-talet var syfilis lika med aids.) Min kompis var allvarlig, rösten hård, ögonen uppspärrade. Han fortsatte: "i Schumannlandet får du hjärnan uppäten av monstruösa demoner medan din fru knullar med din elev".

Men det där olycksbådande temat, var någonstans hos Schumann hittar jag det? i pianokvintetten? Eller violinsonaten?

Jag vet ingen tv-serie i min generation som blivit så populär som "Mad Men", i den medelklass som beskäftigt diskuterar VAB, delad föräldraförsäkring och, nu senast, RUT. Här börjar det bli norm att männen tar ut halva föräldraledigheten.

Medan jag plockar ut tallrikar från diskmaskinen tänker jag på de äkta makarna Clara och Robert Schumann. Han som drömde om att bli pianots Paganini och skar upp ankhuden mellan fingrarna, i hopp om att kunna greppa större intervaller och spela snabbare. Men effekten blev den motsatta. Schumanns händer fick kroniska skador och pianokarriären var över. Istället blev han en syfilitisk musikkritiker, som försökte dränka sig i Rhen och som tillbringade sina sista år på mentalsjukhus, plågad av tvångstankar och paranoja. Allt medan frun erövrade världen, boostad av sin beundrare, tillika Robert Schumanns protegé, Johannes Brahms.

Ja, Clara Schumann. Firad konsertpianist och kompositör. Hur klarade hon det som ensamstående mamma till åtta barn och med en sinnessjuk man? Hade det gått utan hushållsnära tjänster? Knappast. Förmodligen är en stabil Rut-städerska till och med viktigare för en konsertpianist av i dag än en pålitlig bladvändare.

Jag sneglar mot whiskyflaskan, igen, och längtar efter grisarna i "Mad men", som super kopiöst på kontorstid och knullar runt hela dagarna. Det konstiga är inte att jag fastnat för dem. Nej, det märkliga är att min fru och hela min av genus och jämställdhet besatta generation gjort det.