Det finns olika tystnader kring ett ansvarigt utgivarskap, dvs skäl till att texter inte publiceras och att jobb aldrig blir gjorda. Självsanering låter fint och okomplicerat, men också självsanering kan ha tvivelaktiga skäl som inte stärker den fria pressen.

Ett återkommande sådant skäl under den tioårsperiod jag har haft inblick är ett slags perverterat varumärkestänk. Redaktionen tar inte bara hänsyn till om uppgifterna är sanna och relevanta, utan också till om det gynnar eller missgynnar medieföretagets varumärke att associeras med den här typen av rapportering.

Ett sådant förhållningssätt låter omgivningens presumtiva födömanden styra redaktionens beslut och stryper ofta en tuff granskning av sådant som anses folkkärt; kungahuset, toppidrottare och tex bästsäljande författare. Det kostar för mycket att uppträda alltför provocerande, oavsett om uppgifterna är sanna och relevanta. Bara tanken på vilka varumärkesskador en simpel anmälan från tex Jan Guillou skulle kunna orsaka blir vägledande för det publicistiska beslutet.

Att detta har att göra med pressens ekonomiska problem är jag övertygad om, men tidningarnas grundläggande ekonomi blir inte bättre av att man tiger sig igenom svåra och obehagliga frågor. Det är i själva verket förödande för just varumärket.

Bland annat därför är det med allt större respekt jag ser Expressens chefredaktör Thomas Mattsson frigöra sig från den ena tystnaden efter den andra och tillämpa helt normala journalistiska principer även när det stör. Och Pressens opinionsnämnd gav ikväll sitt självklara bifall till detta arbetssätt.