"Vänta bara när sönerna kommer hem i svarta liksäckar, då vaknar folket och opinionen vänder sig blicksnabbt mot den nya svenska försvarsdoktrinen." Ungefär så har det hetat mellan raderna under några år när ideologiproducenter inom säkerhetspolitiken resonerat om folkviljan och försvaret. Och olika opinions- och statsvetare har hållit med - det folkliga stödet för svensk trupp utomlands är svagt.

Men så hände det värsta och ikväll kom två stupade soldater hem. Och mitt bestämda intryck är att allmänheten har tagit tragedin med lika stort allvar och lika handfast lugn som statsledningen. Jag har inte hört några kollektiva ramaskrin, de mer opportunistiskt lagda medierna exploaterar inga ta-hem-våra-trupper-opinioner - tvärtom- och de anhöriga till övrig personal i Afghanistan står stoiskt bakom sina mäns och söners och döttrars val.

Svenskarna tycks plötsligt lika stenhårda som danskarna i ett krig som många beskriver som ett nytt Vietnam. Titta tex här.

Dessutom ser det ut som om tragedin förra helgen har skapat de nya moderaternas tredje stjärna. Vid sidan av Borg och Reinfeldt har regeringspartiet haft svårt att odla tunga, statsbärande namn bland ministrarna. Sten Tolgfors får nu beröm från alla håll för att han hanterat situationen med inlevelse, respekt, sorg och inte vikt en tum från det övergripande målet med den svenska insatsen.

Jag har en bestämd känsla av att han är på väg mot nya ministerposter efter en valseger för alliansen.

Tolgfors slog igenom som rikspolitiker när han kämpade för en skola för svårt handikappade barn i Örebro, han ägnade åratal åt en mycket framgångsrik kampanj mot mobbing och var tveklöst den enskilt viktigaste personen bakom den så kallade mobbningslagen som ålägger skolor och kommuner ett större ansvar. Han är vapenvägrare och troende.

En ganska ovanlig bakgrund för en moderat försvarsminister men ett ovanligt bra cv för att bli en viktig profil i det breda, stora borgerliga partiet.