COMEBACK KID MONA?

Det var verkligen ett oerhört bra tal Mona Sahlin höll igår. Dels i själva sättet hon intog Almedalen: lugn, självsäker, glad, till synes helt obekymrad om det folkliga tvivlet på hennes ledarskap. I kraftfull opposition mot regeringen, men inte ett dugg gnällig. Med Reinfeldts arga sluggande och Littorins jag-är-ett-offer-hulkande i färskt Almedalsminne, framstod hon definitivt som statsmannalik. Dels i den retoriskt skickliga syntesen av två klassiska politiska drömmar. Där fanns förstås den socialdemokratiska/svenska om jämlikhet och solidaritet: ”inga gräddfiler”. Samhället bryts sönder om klyftorna blir för stora. Örongodis för kärnväljarna. Men genom formeln Möjligheternas land, exemplifierat med bland annat hänvisningarna till Anders Borgs och Thomas Bodströms komvuxresor, drog en frisk fläkt av den amerikanska drömmen - drömmarnas dröm - genom den varma kvällen. Ingen risk att Mona Sahlin bygger en betongstat som kväver individen och hans/hennes strävanden. De lättrörliga medelklassväljarna i storstan fick alltså även de ett saftigt köttben att tugga på. Hon fick faktiskt ihop en helgjuten berättelse om sitt Sverige. Imponerande. För tidigt räkna bort Mona? Ska vi förresten skriva hela namnet nu – Mona Sahlin? Det brukar man ju göra med statsmän.

Sexköpslagen har minskat prostitutionen

De politiker som vurmar för att sexköp ska legaliseras har fått något att bita i. Utredningen Förbud mot köp av sexuell tjänst, En utvärdering 1999-2008, som lämnades över till justitieminister Beatrice Ask under tisdagen, visar att lagen haft önskad effekt. Flera punkter i utredningen visar att lagen ger resultat: Prostitutionen har minskat, attitydundersökningar visar att majoriteten av allmänheten är positiva till sexköpslagen. Det innebär att sexköpslagen är viktig för att vi ska kunna minska prostitutionen än mer.

Idag är straffsatsen för sexköp, böter till fängelse upp till sex månader, samma som för snatteri. Om samhället med straffsats vill påvisa hur allvarligt man ser på brottet blir detta löjeväckande. Därför är det glädjande att utredningen föreslår att maxstraffet för sexköp ska skärpas till ett år.

Jag har tidigare flera gånger påpekat det orimliga i att de som säljer sexuella tjänster inte i juridisk mening betraktas som målsägande. Nu föreslår utredningen att de som säljer sex ska kunna vara målsägande. Det innebär att den som säljer kan få brottsofferstatus vilket är grund för att kunna begära skadestånd. Även detta blir en markering av ansvaret där det hör hemma. Den som kränker den prostituerade genom att tvinga henne utföra sex skadar henne och bör således kompensera henne.

Idag finns mycket spridd kunskap om prostitutions och människohandel, inom polisen, länsstyrelsen, de tre kommunala prostitutionsenheterna. Utredningen föreslår helt logiskt att ett nationellt centrum för prostitution och människohandel ska inrättas. På det sättet kan vi få en samlad kunskap vilket är viktigt för metodutveckling i arbetet med såväl köpare av sexuella tjänster som de som säljer.

Det som denna utredning, i likhet med de två tidigare prostitutionsutredningarna, inte tar upp ordentligt är den prostitution som förekommer bland homo- bi och transsexuella personer. Här är mörkertalen högre och vår kunskap mycket lägre. RFSL har tagit på sig ett uppdraget av regeringen att undersöka omfattningen och situationen för personer som köper och säljer sexuella tjänster i gay-världen. Den rapporten ska vara klar i årsskiftet 2010/2011. Efter det får vi hoppas att statliga utredningar och andra rapporter som berör prostitution klarar av att inrymma fler sorters prostitution än den heterosexuella prostitutionen.

Är jämställdhet en generationsfråga?

Den frågan vill i alla fall talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor ha svar på och bjuder in till ett seminarium i Almedalen nästa vecka. Rubriken är Jämställdhet - en generationsfråga? Man skriver i ett pressmeddelande att jämställdheten idag är ett etablerat politikområde. Alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Och så ställer man frågan: - Men hur ser egentligen ungdomar på jämställdhet? Driver ungdomsförbunden några jämställdhetsfrågor eller är det andra saker de prioriterar? Kan det vara så att detta är frågor som i första hand kvinnor i (övre) medelåldern driver och diskuterar - är det "Tantvarning på jämställdhet"?

Hur man ställer frågor spelar roll. Frågan ger ofta en vink om hur man ser på svaret. Så också i det här fallet. Här tänker man sig tydligen att utmåla jämställdheten som någonting som unga människor inte bryr sig om. Man vill lokalisera ett ungdomsproblem.

Vilket skitsnack! Den fråga man borde ställa sig är naturligtvis varför det händer så lite trots att alla partier har jämställdhetsprogram och har utsett särskilda talespersoner i frågan. Det är ju det som är problemet! Varför skulle unga människor engagera sig särskilt i frågor som vuxna så uppenbart menar är just särintressen och "tantfrågor".

Varje parti har ju ett kvinnoförbund eller kvinnoutskott. Det finns kvinnofrågor i politiken. Aldrig har vi väl hört talas om politiska mansförbund och att mansfrågor står på den politiska dagordningen?

Genom att utmåla jämställdheten som en generationsfråga kan man frånsäga sig ansvar. Det är mycket allvarligt när Sveriges riksdag , genom talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor, gör det.

Jämställdheten står och stampar

Det skriver DN idag och rapporterar att kvinnorna fortfarande är långt ifrån makten i svenska företag. Andelen kvinnor i styrelserna har ökat, långsamt, från 19,1% förra året till 22,2 % i år. Om det fortsätter i samma takt kommer det att ta 20 år innan vi är uppe i 40% kvinnor, ett minimum för att kallas jämställt.

Många inom näringslivet brukar påtala att det inte är styrelserna som är det viktiga utan att det är i företagens ledningar som det är viktigt med fler kvinnor. Men där har det gått bakåt. Förra året var andelen kvinnor 14,3 % och i år är de 13,8%.

Vad ska man säga om detta? Pinsamt är väl det adekvata svaret. Jämställda styrelser och ledningsgrupper ökar kvaliteten, höjer utbildningsnivån och ger bättre effektivitet och lönsamhet. Ändå detta motstånd. Denna kvardröjande konservatism. På vilket annat område skulle politiker acceptera att gemensamt finansierade utbildningsinsatser (kvinnor är mer välutbildade än män) åsidosätts så gravt som här? Inom vilket annat område skulle man våga, helt öppet, ha så låga ambitioner när det gäller jämställdheten?

Näringslivets strukturer behöver moderniseras. Snart kommer inte heller de kreativa och kloka männen att acceptera dagens villkor!

Kolumn i Svenskan

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/obama-en-politiker-som-alla-andra_4921063.svd

Barn med arbetslösa föräldrar diskrimineras av moderaterna

Om moderaterna i Malmö vinner valet vill de halvera antalet timmar i förskolan för barn till arbetslös.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article907083/Patrick-Reslow-M-Femton-timmar-ar-fullt-tillrackligt-for-arbetslosa-Vi-maste-prioritera-barn-till-foraldrar-som-har-jobb.html.

Barn med arbetslösa föräldrar behöver enligt Moderaterna bara 15 förskoletimmar, inte som i dag 30 förskoletimmar, per vecka. Man menar att Malmö inte har råd att prioritera barn till arbetslösa. Samtidigt säger andra att kommunen i dag klarar av att erbjuda alla familjer förskoleplats inom den lagstadgade tiden, fyra månader.

Detta är alltså den moderata arbetslinjen i full blom. Lagstadgade rättigheter, som förskola, ska bara erbjudas fullt ut till de barn som har föräldrar som har arbete. Vad är nästa steg? Att barn till arbetslösa får begränsad skolgång? Tandvård? Sjukvård?

Förskolan är faktiskt till för barnen - inte föräldrarna. Har det aldrig slagit Malmös moderater att just barn som har arbetslösa föräldrar har särskilt stort behov av att få vara i den trygga och stimulerande miljö som förskolan kan erbjuda? Tydligen inte.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Malmös moderater lever kvar i den förlegade föreställningen att förskolan är barnpassning, rätt och slätt. De tycks ha missat de senaste decenniernas pedagogiska utveckling. Det är oroande för det är säkert inte det enda politikområdet där konservatismen står i vägen för kreativt nytänkande. De nya moderaterna fortsätter att vara väldigt gamla.

Ge inte SD makten i frågor om de mänskliga rättigheterna!

Idag presenterade Aftonbladet/United Minds en väljarbarometer där moderaterna är Sveriges största parti med 29,9 procents väljarstöd, mot 28,8 för socialdemokraterna. Men regeringsmakten hotas av Sverigedemokraterna. Enligt mätningen kommer partiet in i riksdagen med 5,6 procent och får en vågmästarroll.

I en del kommuner diskuteras redan blocköverskridande samarbete för att undvika att SD ska få makt och också på riksplanet har det framförts sådana förslag. Jag tror det är helt fel väg att gå. Diskussionen gynnar bara SD:s redan polerade martyrgloria. I stället är det politikens innehåll som ska klargöras. Det finns alternativ.

Men de etablerade partierna verkar hellre vilja stänga dörren än att ta debatten. Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Kanhända ser den borgliga alliansen Sverigedemokraterna i alla fall som möjligt (passivt) regeringsunderlag, om man skulle sakna några mandat efter valet i höst? Eller man kanske är orolig för att fler ska lämna borgerligheten och rösta på SD? Socialdemokraterna vet att flera missnöjda tidigare S-röstare lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Frågan om asylpolitiken är het och inflammerad. Kanske för många är för rädda att förlora röster? Hittills är det främst (S) och (M) som tappat till SD.

Partierna borde klargöra att man förhandlar inte om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna är grundläggande och absoluta för all civilisation. En av dessa rättigheter är rätten att få söka asyl. En annan är rätten att få leva i trygghet, fri från förtryck, förföljelse och tortyr. Det självklara borde vara att asylpolitiken i första hand utgår från dessa rättigheter. Sverige har undertecknat flyktingkonventionen, som ger flyktingar rätt att söka asyl, samt ett stort antal internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Det innebär att vi åtagit oss att följa vad som står i dessa. Annars bryter vi mot internationell rätt. Att öka eller minska flyktinginvandringen är ur internationellt perspektiv alltså inte en fråga om olika partiers tyckande i riksdagen .

Det finns regler och de reglerna säger att de människor som inte får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda i sitt hemland ska få asyl i ett annat land. Dessa regler måste alla partier följa, även Sverigedemokraterna. Det faktum att reglerna måste följas oavsett vad man tycker innebär dock inte att ett partis ideologiska inställning i denna fråga är oviktig. Tvärtom. Den ideologiska inställningen avslöjar vilken människosyn man har och vilket typ av samhälle man ämnar bygga. Sverigedemokraterna ser den svenska asylpolitiken som ett "socialt experiment". Det är ett ovanligt korkat och ogenomtänkt uttryck. Asylpolitiken är inte ett experiment. Asylpolitiken är en central del av internationell solidaritet och respekt för alla människors lika och grundläggande rättigheter.

Gör Victoria till president!

Det är bara att konstatera. Äntligen har vi fått den debatt om monarkin som vi behöver. Den som handlar om demokratin. Alldeles för länge har diskussionen snärjt in sig i förlegade föreställningar kring blått blod, symbolers samlande inverkan. Inte sällan har samtalen urartat i tyckande om personer. - Victoria verkar ju så trevlig och klok. Äntligen ska vi få en kvinna på posten. Med en man av folket vid sin sida blir den romantiska sagan sann. Osv. osv.

Så har det alltså låtit men nu, äntligen, har debatten tagit ny riktning. Fler och fler har kommit ut som republikaner. Aldrig tidigare har jag sett/läst så många välformulerade krönikor på temat monarki går inte ihop med demokrati. Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter häromdagen, om monarkins normerande makt, och Katrin Kielos i Aftonbladet i går, bär bägge lysande argumentation för monarkins avskaffande.

Dessutom har det visat sig att gästlistan till bröllopet innehöll både en kung från Bulgarien och en kronprinsessa från Rumänien. Trots att bägge länderna är republiker. Detta uppmärksammades i en insändare i DN idag och sedan i Expressen. Varför är det intressant? Jo för att det visar att när monarkin avskaffas, genom politiska beslut, så lever naturligtvis familjerna och personerna kvar. Också med sina ärvda titlar. Vilket jag har påpekat sedan flera år, bl.a. i motioner i riksdagen, då som partiledare för Vänsterpartiet.

Det går alldeles utmärkt att införa ett modernt demokratiskt statsskick samtidigt som kronprinsessan och hennes prins kan fortsätta att verka i den (bolags)form som de själva vill. Varumärket är starkt. Det finns ingen anledning att oroa sig för familjens försörjning. Dessutom står den politiska vägen öppen för alla som vill kandidera. Victoria som president är ingen omöjlighet. Hon är skolad, erkänt intresserad av politik och har en stark utstrålning. Jag vet för jag har träffat henne.

Jag skulle gärna se att demokratidebatten fortsatte och vad vore lämpligare än att föra den under den nu pågående valrörelsen. Då kanske t.o.m. socialdemokraterna skulle våga lyfta upp ett vått finger i luften och känna av de nya vindarna. Mona Sahlin skulle kunna bli den första s-märkta ledare som faktiskt slutar att fega ur i denna grundläggande demokratifråga.