Storbritannien kommer snarare ändra EU än lämna unionen

I förra veckan var det val i en valkrets i England. Resultatet har skakat om den politiska världen i London. Det nationalistiska partiet UK Independence Party (UKIP) blev näst största parti i Eastleigh och placerade premiärminister David Camerons toryparti först som tredje största parti.

Det finns en stark anti-EU-opinion i Storbritannien. Den handlar bara delvis om vad EU är eller gör, men handlar också om missnöjet med den svåra krisen för den brittiska ekonomin – en kris som aldrig tycks ta slut och som många kopplar till krisen i eurozonen. Krisen är, menar många, eurons fel.

Om det vore folkomröstning idag skulle resultatet tveklöst bli ett nej. Men David Camerons utspel den 23 januari i år handlade om att torypartiet i sitt valmanifest inför det parlamentsval som ska äga rum senast i maj 2015 kommer att lova väljarna att om man sitter kvar vid makten så kommer de brittiska väljarna i en folkomröstning några år senare att få välja mellan att landet stannar kvar i EU eller lämnar EU.

Det blir inte den första folkomröstningen med den frågan. Harold Wilson utlyste en folkomröstning 1975 med denna fråga: ”Do you think that the United Kingdom should stay in the European Community (Common Market) ?”

67,2 % röstade ja den gången, 32,8 % röstade nej.

Idag skulle siffrorna sannolikt bli de omvända.

Kommer det att bli en folkomröstning mot slutet av detta årtionde? Kanske. David Cameron och torypartiet är givetvis bundet av det kommande vallöftet. Koalitionspartnern Liberaldemokraterna är motståndare till ett utträde och Labours ledare Ed Miliband har ännu inte gett klart besked i folkomröstningsfrågan, men många bedömare menar att han inför valet 2015 kommer att tvingas acceptera att man ska lyssna på väljarna i denna fråga.

Det vore fel att söka skapa intrycket att Camerons utspel bara handlar om partipolitik även om hotet från UKIP gjort många av partiets parlamentsledamöter nervösa. Det vore också fel att tro att Cameron inte tidigare positionerat sig själv på den EU-skeptiska delen av brittisk politik.

Innan han valdes till partiledare i oktober 2005 markerade han till skillnad från medtävlarna att han ansåg att det konservativa partiet skulle lämna EPP-gruppen i parlamentet. Så blev det också och partiet ingår nu i den lilla, ganska marginaliserade grupp som kallas European Conservatives and Reformist-gruppen.

Valet till EU-parlamentet nästa sommar kommer att bli en första verklig test på hur väljarna uppfattar Camerons kursändring. Efter fyllnadsvalet i Eastleigh deklarerade UKIPs partiledare Nigel Farage, som sitter i EU-parlamentet sedan 1999, att han kommer att satsa all sin kraft på EU-parlamentsvalet. Några tankar på att bli parlamentsledamot 2015 ville han inte vidkännas i de TV-intervjuer som jag såg när jag var i London i fredags morse.

Torypartiet står ingalunda enat bakom Cameron i denna fråga. Det finns en gruppering inom partiet som åtminstone är starka anhängare av ett fortsatt brittiskt EU-medlemskap.

Camerons tal är värt  att läsa (http://www.number10.gov.uk/news/eu-speech-at-bloomberg/). Det är ju ingalunda något populistiskt utbrott, utan ett seriöst försök att reda ut de frågeställningar han nu anser ska angripas.

Vid sidan om det talet rekommenderar jag hemsidan för den s k Fresh Start-gruppen (http://www.eufreshstart.org/). Här finns den mest genomarbetade genomgången av de frågor som nu kommer att vara på agendan vad gäller Storbritanniens EU-relationer. Därtill pågår sedan förra sommaren inom brittiska UD en översikt över vad EU gör och hur detta påverkar Storbritannien (https://www.gov.uk/review-of-the-balance-of-competences).

När jag var i London i veckan som gick hade jag möjlighet att diskutera bl a EU-frågan med några mycket initierade personer. Det var Graham Mather, tidigare konservativ medlem av EU-parlamentet och nu ledare för European Policy Forum, Olaf Cramme, chef för den mycket intressanta center-left tankesmedjan Policy Network, samt svensken Mats Persson som är chef för tankesmedjan Open Europe som växte fram ur Business for Sterling-kampanjen mot att Storbritannien skulle ansluta sig till euron.

Det sammanfattande intrycket är att detta redan är och kommer att vara både en kampanjfråga och en mycket seriös diskussion. Det växer redan upp olika kampanjorganisationer och inte minst från näringslivet och City of London finns ett stort intresse av att den politiska processen inte leder till att landet lämnar EU.

Policy Network arrangerade en mycket spännande konferens i torsdags som jag tror anger tonen i den seriösa diskussion som nu inleds. EU-kommissionens Olli Rehn, André Sapir från tankesmedjan Breugel, den holländske utrikesministern Frans Timmermans, den irländske utrikesministern Eamon Gilmore samt EU-rådsordföranden, den tidigare belgiske premiärministern  Herman Van Rompuy fanns bland talarna.

I media var det främst Van Rompuys tal som uppmärksammades. Talet tolkades som ett besked till Cameron att ingen EU-ledare kommer att stödja tanken att förändra villkoren för det brittiska medlemskapet för att Cameron sedan ska föverkliga sitt folkomröstningslöfte. Men min bild av tonläget skulle jag vilja sammanfatta som mycket mera inriktat på att understryka vikten av att Storbritannien stannar kvar än av hot om att komplicera den brittiska processen framöver.

Olli Rehns mest träffande replik kan komma att bli ett tema i den brittiska debatten framöver: ”No one ever scored goals sitting on the bench.”

I den brittiska debatten framöver förväntar jag mig också att ett visst intresse kommer att ägnas Norges och Schweiz’ relationer till EU. Inte minst Schweiz kommer säkert att granskas med brittiska ögon. EU är efter USA och Kina landet viktigaste exportmarknad. Den institutionella lösningen består av 20 huvudsakliga bilaterata traktat och ett hundratal kompletterande överenskommelser. Det pågår hela tiden framstötar från EUs sida för att ytterligare formalisera relationerna så att de åtminstone mera liknar Norges. Norge är i praktiken ett EU-land utan något inflytande. Vill Storbritannien följa efter på den vägen ?

Det är väl just där som den brittiska debatten kommer att ha sin kärnfråga.

Men det också vi svenskar inte ska glömma är att Samväldet (http://www.thecommonwealth.org/) fortfarande existerar – inte bara som ett uttryck för imperienostalgi utan faktisk som en modern institution med en inte oviktig roll för de 54 medlemsländerna.

Jag lyssnade nyligen på ett av programmen i BBCs utmärkta radioprogram Analysis som ägnade en timme åt att diskutera just Samväldets fortsatta utveckling och betydelse.

Här finns en annan arena för britter som känner att Europa är för litet.

De tidigare brittiska premiärministrarna John Major och Tony Blair ansåg att Storbritanniens plats är ”i EUs hjärta”. Så är det definitivt inte för David Cameron.

Men steget till att lämna EU är mycket stort och mycket kan hända innan det eventuellt blir en brittisk folkomröstning.

Kommer exempelvis en koalitionsregering 2015 med Labour och Liberaldemokraterna utlysa en sådan omröstning ? Fan tro’t!

Janerik Larsson (27 artiklar)

Anmäl