Att förstå islamismen utan att döma den

1. Islamism är ett av många olika möjliga uttryck för ett traditionellt, förmodernt medvetande. Det är alltså en nivå av medvetande (det finns gott om kristina, hinduiska, buddhistiska, hedniska, marxististiska och ateistiska/nationalistiska uttryck för samma nivå). Detta är det tyngsta och viktigaste perspektivet. För att en person eller en grupp ska kunna tänka i linje med upplysningen och rationella principer behöver man klättra ganska långt i sin kognitiva utveckling. Får man inte möjlighet till det, känns upplysningens idéer om demokrati, rättsstat och frihet helt enkelt inte särskilt lockande. Man lockas istället av en högsta sanning om samhället given direkt av Gud - något som är betydligt mindre komplicerat, och på sitt sätt faktiskt mycket vackert.

2. Islamism är en inneboende fara i islam som lära i dess nuvarandre form.  Somet ofta påpekats finns det element inom islam (jihad, muhajedin, sharia)  som skulle behöva en mer genomgående, bredare reformation, så att även mer traditionellt sinnade människor kan följa islam rättstroget utan att det får ”medeltida” konsekvenser. Att tro på en sådan bredare reformation är emellertid inte institutionellt sett inte särskilt lätt med tanke på hur global och decentraliserad religionen trots allt är. Var ska man börja? Man kan inte bara göra en Luther och spika upp några teser. Det finns tusentals ivriga reformatorer redan, men de når inte så vitt och brett. Et finns ingen tydlig auktoritet som man kan vända sig emot. Islam tillhör många olika folk och kulturer. Och islamism är ett slags rörelse som ekar i folkdjupen.

3. Islamism är sårad kulturell stolthet.  Den här förklaringen är islamologernas favorit. Vi kan se att en del av världen som inte för så länge sedan varit kulturellt centrum plötsligt befinner sig i underläge, att man splittras, hunsas och förnedras av världens nya realpolitiska herrar, framförallt i väst. Det är kanske inte så märkligt att det kliar i fingrarna att leta sig tillbaka till ”det ursprungliga” före moderniteten och där söka en återupprättad stolthet. Detta kan förklara att även rika och högutbildade personer, och många uppvuxna i väst, i islamismen ser en källa till hopp: om vi bara kunde enas så skulle vi vara Guds rike på jorden, stolta och oinskränkta. Alltså ljög jag lite (förneklade) när jag sa att islamism måste vara traditionell. Den kan också vara utpräglat modern, om än inte ordet riktiga bemärkelse.

4. Islamism är en reaktion på samhällen i världens periferi som förfaller i det globala världssystemet. Olika teoretiskt underbyggda varianter av denna förklaring är statsvetarnas och sociologernas favorit. Alla system som skapar en ordning skapar också en rest av oordining (jämför djur som äter komplexa växter men skapar relativt sett enkel galla, urin, feces o.s.v.). Den explosionsartade globala utvecklingen i världens priviligerade centrum har också sådana bakgårdar: Afghanistan, Irak, Västafrika, Östafrika, Kongo, o.s.v. som mer eller mindre brakar ihop, där den sociala ordningen kollapsar. Både Afghanistan och Irak är tacksamma exempel: här har islamismen blommat och den tidigare sekulära utvecklingen vänt. Kabul brukade ju som bekant vara en kulturellt ganska progressiv stad. Totalitära rörelser trivs där samhällsordningen kollapsar – längtan efter ordning blir så stark.

Summa summarum: Jag håller inte helt med skribenten Nima Golam Ali Pur. Vi behöver inte fler anti-islamister, fler som är rörande överens om att islamism är dåligt. Vart leder det oss egentligen? Till att skälla ut vuxna människor? ”Fy på er! Att ni inte har utvecklats bortom ett traditionellt medvetande och/eller har sårad kulturell stolthet! Fy skäms! Gå och reformera er! Genast!” 

Nej, skämt åsido, vi behöver förstås förstå islamismen bättre – för att sedan aktivt och medvetet skapa utvecklingsvägar som inte kränker den muslimska världens stolthet, inte förminskar dess ovärderliga arv, och heller inte behandlar vuxna människor som omyndiga. I Sverige skulle det kunna innebära olika uppvärderingar av islam som kultur och visdomslära – ett ökat utrymme för modern, postmodern och såkallad integral islam. Då synliggörs alternativen till det tradionella islam, vägar framåt skapas.

Även om man inte tycker om någonting behöver man inte döma det. Vi behöver förstå, förlåta och sen ta ansvar.