Medias roll i näthatet är viktigare än man tror

En högskolelektor vid Högskolan i Dalarna skickade ett frågande mejl om en blivande student till en kollega. Av misstag fick också studenten mejlet. Den formulering i mejlet som orsakade ett sådant rabalder löd: ”Hej Anneli, kan Du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka.” En formulering som otvivelaktigt var omdömeslös.

Men de efterföljande reaktionerna står inte i proportion till orden i mejlet. Åtminstone inte så länge vi inte vet mer än så här. Socialantropolog Fil. Dr. Anna Laine skriver oförbehållsamt på Newsmill (2013-03-02) om ett uppmärksammat fall av rasism. Hur vet Laine att lektorn är rasist? Är det ett väletablerat faktum att lektorn uppfyller kriterierna för att definieras som ”rasist”? I så fall skulle jag gärna vilja få tillgång till hela faktamaterialet. Men jag tror att detta är en massmedial konstruktion. Anna Laine använder ”fallet” för att protestera mot att socialantropologer blir uppsagda. Och Antropologer kan skydda oss mot rasism, och underförstått sådana som lektorn, enligt Laine. Ja, så kan man se det, men jag har valt ett annat perspektiv.

Våra största dagstidningar (både i analog och i nätversion) agerade som om ett grovt brott hade begåtts, lektorn framställdes alltså mer eller mindre som rasist. Därefter kom det efterföljande näthatet på sociala medier. Näthat i meningen att kritiker inte första hand för fram kritiska synpunkter utan snarare att det blir en lynchning av en mobb där offret förklaras skyldigt, klandervärd och bör utsättas för alla tänkbara straff, ja den näthatade förefaller inte ens vara en människa. I fallet med lektorn ställdes omedelbart krav på hans avgång, studenterna bojkottade honom, rektor stängde av honom från undervisningen och tillsatte en disciplinär utredning. Mediadrevet mot honom var i en mindre version, men fullt tillräckligt.

Media (i första hand dagstidningar i både pappers- och nätform) fokuserar på ytliga sensationsnyheter, om en individ har gjort ett misstag kan mediadrevet snabbt vara ett faktum. Ett drev som fortsätter på sociala medier. Näthatet som ofta framförs av yngre personer, inte sällan testosteronstinna unga män, kan få vilka inslag som helst.

Journalistikens fokus har alltmera fokuserats på enskilda individer snarare än sociala och strukturella kontexter. Dagspressen har till stor del abdikerat från sitt samhällsansvar. Som Mats Svegfors försökte påtala i SvD (2013-02-10) så är kvalitetsjournalistiken på reträtt, form är viktigare än innehåll. Svegfors slutsatser bemöttes av ömsom infama motargument ömsom ett totalt förnekande från berörda tidningar. Svegfors nämner det inte, men det ligger i sakens natur att mediadreven är en del av sensationsjournalistiken och ytterst en konsekvens av nedgången i den journalistiska kvaliteten.

Att kritisera mediadrev uppfattas av våra största dagstidningar som antingen en missuppfattning av verkligheten eller alternativt ett hot mot yttrandefriheten. Med en sådan inställning finns inget utrymme för meningsfull diskussion. SvD och DN har blivit så mäktiga att de antagit en status som ger rätt till oberörbarhet – i likhet med religiösa ledare. Endast ett litet antal mycket framstående skribenter vågar säga emot och lyckas få en del av sina artiklar publicerade. Att den gruppen finns kan i sig ses som ett utslag av den klassiska repressiva toleransen. En tolerans vars syfte är att mystifiera och dölja de repressiva inslagen.

I känslomässig och social mening har internet återupprättat medeltiden. Den ”enkla” vardagsmänniskan under medeltiden reagerade starkt emotionellt med föga impulskontroll. Nätverken var täta och starka. Straffen innehöll förutom fysisk tortyr också en offentlig schavottering och en förpassning ut ur samhället. När brottslingens plågor var outhärdliga av tortyren jublade människorna. Samma obehärskade känslostormar kan vi idag se på nätets olika sociala medier. På digital nivå återskapas bysamhällets förtätade mentalitet, brutalitet och socialitet lokalt som globalt. En ”reaktion” kan bli både en konstruktivt organiserad protest för frihet, men lika gärna en brutal lynchning av en enskild individ. På ett ögonblick ”kollektiviseras” ett känsloutbrott och löper amok utan motstånd. Få vågar säga emot. Den medeltida mobben återskapas i digital form, det är ett nästan osannolikt historiskt scenario. I fall som med lektorn kan vi se hur lätt en högskola viker ned sig och förenar sig med mobben. Med mediadrev och näthat har bilden av människan som kulturvarelse fått sig en rejäl törn. Internet har alltså återskapat en sedan länge död kollektivitet vilket skapar en del problem.

Förutom det problemet har vi dessutom fått ett samhälle där toleransen för misstag har minskat till ett minimum. I stället för att granska den utvecklingen så blir media en del av den. Intoleransen är ju drevjournalistikens näring. Men media ser inte, förstår inte, att de själva är en del av problemet. Till följd av kvalitetsjournalistikens nedgång.

Visst var det bra att ”Uppdrag Granskning” tog upp näthatet mot kvinnor. Men de kanske också skulle göra ett program om näthatet utifrån medias egen roll. Den relationen tycks vara väldigt lite uppmärksammad. Det är som om man uppfattar å ena sidan media och mediadrev och å andra sidan sociala medier och näthat som oberoende av varandra. Vi kräver att ungdomar ska lära sig respekt mot varandra på nätet medan vuxenvärlden inom media stundom ohämmat kränker och misshandlar människor.

Det är märkligt att media, demokratins yttersta vaktpost, inte ser eller vill se detta problem. När offentliga schavotteringar iscensätts, som numera fortsätter på nätet, så utgör detta förhållande inte bara ett hot mot enskilda individer utan ytterst är det också ett demokratiskt problem.

Urban Karlsson (1 artiklar)

Anmäl