Att sitta i riksdagen var ett drömjobb

Efter många år som oavlönad torgpolitiker erbjöds jag plötsligt ett kortare vikariat som riksdagsledamot (s) hösten 2012. Jag har stått på riksdagslistor flera gånger men aldrig satts på valbar plats men nu hade vi haft både avhopp och gravledigheter vilket gav mig chansen att vid minst sagt mogen ålder, 74 år, prya i detta rikets viktigaste politiska ämbete. Det är en chans man inte missar även om jag fortfarande jobbar som läkare, ett annat drömjobb. 

Ledamoten jag vikarierade för satt i Socialutskottet vilket var lämpligt med min bakgrund. Alla ledamöter sitter i ett av 15 utskott där det huvudsakliga riksdagsarbetet sker och det är ledningen av partiets riksdagsgrupp som fördelar utskottsplatserna. Finast är att sitta i Finansutskottet (money talks!) följt av Konstitutions och Utrikesutskotten. Socialutskottet ligger på nedre halvan. En annan ranking är antalet år man suttit i riksdan, ju längre ju finare. Med ett sex månaders vikariat och därtill ersättare för en ersättare placerades jag längst ner på alla listor.

En fantastisk tur för mig var att socialutskottet när jag började just  skulle anträda den interkontinentala  utlandsresa alla utskott är berättigade till under mandatsperioden, i vårt fall till Brasilien/Argentina. Utskotten gör också en inomeuropeisk resa och därtill har varje ledamot 50000 kronor/mandatsperiod att disponera  för enskilda tjänsteresor förutom de fria resor inom Sverige med flyg eller tåg ( första klass) som ledamotskapet berättigar till.  

För mig var det ett enastående tillfälle att besöka en annan kontinent och där ta del i hur olika sociala frågor behandlades och också en rivstart att lära känna övriga utskottsledamöter.

Resan var  välarrangerad och vi vallades av de fyra utskottssekreterarna mellan olika institutioner i ett mycket ambitiöst program. Både i Rio och Buenos Aries fick vi kommentaren att vi skilde oss från de nationella parlamentsledamöterna i det att vi framstod som vanliga medborgare, en komplimang orsakad av den mer extremt privilegierade ställning parlamenten har i dessa länder får man förmoda. En fråga vi fick från hälsoministeriet i Argentina gjorde oss förlägna. Varför kommer ni tvärs över jordklotet för att ställa dessa frågor som ni lika gärna kunde göra via email?  

Vi bodde på bra hotell och de som ville fick vin till varje middag men några excesser rörde det sig inte om. Mina fördomar om partitillhörighet och uppträdande infriades bara till viss del. Några yngre moderater var stroppigare än övriga, miljöpartiet och vänstern höll ihop och sverigedemokraterna föreföll i stort sett normala. Sossarna fick jag ingen riktig kläm på. 

Döm om min förvåning när jag efter hemkomsten skulle fylla i ett formulär för att få ut dagtraktamentet under resan-trots att allt var betalt från början till slut.  

Väl hemma hade arbetet i utskott och kammare just börjat efter det  tre månader långa sommarlovet. Mer än tre tusen motioner lämnas in av enskilda eller grupper av ledamoter före september månads utgång för att sedan behandlas under det kommande året. Det är nästan uteslutande vi i oppositionen som skriver dessa, som sedan till 98% avslås av den borgerliga majoriteten i det utskott till vilket frågan hör.  Man kan fråga sig varför detta eldande för kråkorna men det är viktigt dels för att visa handlingskraft för de egna väljarna och för att hålla den politiska diskussionen levande.

Interpellationer ,vilket är en kortare fråga till ansvarigt statsråd, kan vi skriva närsomhelst under året och få besvarad muntligt och skriftligt inom ca 14 dagar. Jag hann med att fråga och diskutera med både Maria Larsson och Göran Hägglund i mina hjärtefrågor missbruksbehandling och psykiatrin och med Carl Bildt om Ship to Gaza och Dawit Isaak. Under dessa sessioner är det oftast bara ansvarig minister och de som interpellerat till denne som sitter i plenisalen vilket i TV sändningar lämnar det felaktiga intrycket att ledamöterna inte är på sin arbetsplats. Det är bara under voteringarna, oftast på onsdagseftermiddagarna som alla ledamoter måste vara i plenisalen. Riksdagshuset består av ett otal arbetsplatser där ledamoter kan uppehålla sig förutom att alla debatter kan följas på TV i ledamotsrummen.

I mitt uppdrag ingick också att vara ledamot av riksdagens EU nämnd som sammanträder på fredagsförmiddagarna. Arbetet i riksdagen pågår annars bara tisdag, onsdag, torsdag. Där får vi höra och diskutera vad statsråden skall ha för strategi under sina besök i EU parlamentet eller Kommissionen, vilket är mycket intressant även om jag personligen lider av Sveriges njugga, avvaktande inställning i det europeiska samarbetet.

Vi ersättare sitter bakom ordinarie ledamoter vid det kvadratiska förhandlingsbordet. Det tog tid innan jag förstod varför ersättare och ordinarie bytte plats under pågående möte. Det visade sig vara för att den ersättning på 700 kronor/ledamot som utgick för varje möte endast tillföll de som suttit vid förhandlingsbordet, om så bara för några minuter.  Den extra ersättningen beror av att ledamöter utanför Stockholm annars åker hem på torsdagskvällen eftersom inga andra ordinarie utskottsmöten sker på fredagar.

Mitt sammanlagda intryck av riksdagsarbetet är positivt. Uppgiften är riksviktig, den sker med hjälp av synnerligen kompetenta tjänstemän och kvinnor, i en vacker och alltid välstädad miljö med generösa förmåner både avseende lön, resor, arbetstider och semestrar. Jag blev positivt överraskad av kvaliteten på den politiska diskussionen och det allvar med vilken både ledamoter och stadsråd deltar i denna.  För mig var det viktigt att genom riksdagsarbetet bli påmind om att Sverige inte är Stockholm.

Inte undra på att de flesta ledamoter biter sig fast så länge de kan. När jag frågade några sossar som suttit i 12 år om de skulle kandidera ytterligare en period, vad de skall bidra med på 16 år som de inte klarat på 12, svarade alla ja med olika motivering. Jag vill sitta en period till då vi är i majoritet. Men det kan du väl inte veta att vi får svarade jag. Men då hoppar jag av i halvtid för då får jag pension eftersom jag fyllt 50 . En annan svarade att det tar 12 år att lära sig jobbet , först därefter kan man bli politiskt effektiv. En tredje som kommit in som mycket ung svarade att hon gärna ville fortsätta för hon tyckte uppdraget blev bara intressantare och att hon genom den politiska diskussionen inom och utom kammaren fått så många nya ideer hon ville fortsätta att förverkliga.

Det återkommande kravet att antalet ledamoter i riksdagen skall reduceras till 249 för att ligga mer i nivå med andra länder och därtill spara pengar håller jag inte med om. Varför måste vi vara som alla andra? 

Jag anser efter denna korta erfarenhet att antalet ledamoter snarast kan öka så att representativiteten geografiskt och socialt blir ändå bättre och att än fler får chansen. Dras de nuvarande förmånspensionerna in kan kostnaderna för en ledamotsökning   rymmas inom den besparingen.

Så priviligierat och högintressant är riksdagsuppdraget att jag, efter att ha smakat på det, starkt förordar att det som regel begränsas till två mandatperioder så att så många politiskt intresserade som möjligt skall få en chans till detta politiska drömjobb.