Dokumentationskraven sliter ut oss i förskolan

Öppet brev till regeringen, skolverket och ledande personer inom Sveriges kommuner.

Lärare i skolan klagar över att de får lägga allt mer tid på dokumentation. Med anledning av detta har Jan Björklund tillsatt en utredning.  Hårt pressade pedagoger i förskolan har också fått ökade krav på dokumentation av barnens lärande.  Många ifrågasätter relevansen i detta.  Jag vill ha en diskussion om vad dokumentationen i förskolan tjänar för syfte!   I tider av effektivisering är det viktigt att vi riktar tid och kraft åt rätt håll.                                                                                                             

Förutsättningarna för utbildning ändras ständigt. Jag har varit varit verksam som förskollärare inom förskolan, första steget i ett barns utbildning, i mer 37 år. Från att försvara förskolan och hävda att den inte är skadlig för små barn har vi nått den punkt där man från politiskt håll anser att alla barn har rätt till förskola och att den gynnar deras utveckling. Detta innebär att antalet barn i grupperna  utökas undan för undan. Idag har föräldrar rätt till en förskoleplats efter 4 månader i kö.

Exempel från mitt eget yrkesliv - År 1990 var vi 3,75 pedagoger på 12 barn på en småbarnsavdelning, 1-3 år.  Idag är vi 2,80 på 15 eller fler - antalet barn uppåt är inte angivet.

Det fanns en tid när förskolan kallades lekskola, den pedagogiska funktionen togs inte på allvar. År 1998 fick vi en läroplan för förskolan, regeringen angav strävansmål.  Alla som var verksamma inom förskolan välkomnade detta, vi blev erkända som pedagoger som jobbade mot ett mål.

Samtidigt minskade undan för undan kommunernas resurser, allt fler barn skulle beredas plats, förskolans förutsättningar förändrades, men målen stod fast.

När Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister hade olika undersökningar visat att svenska skolelevers resultat var långt ifrån tillfredställande i ett internationellt perspektiv. Vi fick en reviderad läroplan för förskolan 2010, där kraven på förskolans lärande roll förtydligades. Det gällde bland annat matematik, natur/teknik och språk. Samtidigt kom krav på att redovisa barnens lärande i dokument, dessa ska uppvisas vid skolinspektionens besök.

Den verklighet som vi inom förskoleverksamheten lever under är alltså ökade krav på att ge barnen ämneskunskaper och på att dokumentera och utvärdera dessa, samtidigt som vi ska ta emot och utskola en ständig ström av barn. Antalet vuxna som finns tillgängliga för barnen är under bra omständigheter precis så många att verksamheten fungerar, det vill säga att vi kan se till att ingen far illa, att alla får mat och att hygienen fungera någorlunda tillfredställande.

Pedagoger vet att barns lärande blir aktiverat i mötet med andra, de vuxna har naturligtvis en avgörande roll här. Oavsett vad vi har för tema och vilka höga mål vi har om vad barnen ska lära, så är alltid de tillfällen då vi kan möta varje enskilt barn avgörande för hur effektivt lärandet blir.

Där jag är verksam är vi ofta två pedagoger på ca 11 barn, alla under tre år. Dessa barn behöver så oändligt mycket mer och annat än kunskaper i teoretiska ämnen. De ska lära sig att fungera motorisk, språkligt, socialt. De ska ha omvårdnad och kärlek och vi pedagoger ska räcka till för detta. Vår yrkesstolthet medför naturligtvis att vi på ett lekfullt sätt infogar matematik, språklekar och annat, men vi kommer att ha mycket svårt att kunna redovisa det för skolinspektionen.

Vi pedagoger är glada för det som vi lyckas genomföra med barnen, vi är stolta över vår verksamhet.

Det jag efterlyser är att vår verklighet någon gång på ett tydligt och ärligt sätt blir uppmärksammad!

Att våra kompetensutbildningar får handla om hur vi ska klara en pressad vardag utifrån de förutsättningar vi faktiskt har.

Att chefer och kommunledning erkänner att vår situation är pressad, men att vi gör så gott vi kan.

Att vi blir betrodda i att våra klagomål inte beror på att vi inte vill utvecklas, utan att vi ser vad som bäst gynnar barnen och att vi inser vår begränsning.

Att vi ska slippa låtsas att vi klarar alla krav på att lära ut ”ämneskunskaper” när vi egentligen borde vara stolta över om vi lyckas få barnen trygga och vetgiriga i en alltmer effektiviserad verksamhet.

Att vår dokumentation kan få handla om det som vi ägnar mest tid åt, nämligen att få våra barn att bli harmoniska individer.

Att det också framkommer att vår roll i att stödja föräldrar i en osäker föräldraroll blir allt viktigare.

Om eleverna ska klara målen i skolan behöver de ha en trygg förskoletid bakom sig. De ska vara stolta över sina förmågor, inte bara de teoretiska.  Vi måste ha möjligheter att tillgodose barnens grundläggande behov på ett tillfredställande sätt för att de sedan ska kunna gå vidare och ta till sig kunskaper. Barnen måste få möta pedagoger som är nöjda med sin arbetssituation, som blir lyssnade på och stöttade ”uppifrån”, oavsett vad vi har för resurser.

Vi ska i förskolan arbeta seriöst med att utvärdera vår verksamhet för att utveckla den utifrån de resurser vi har.

Allt för mycket tid och kraft läggs på dokumentation. Jag ifrågasätter starkt relevansen i att dokumentera förskolebarns lärande, eftersom detta är en omöjlighet!