Moderaternas skolpolitik behöver bättre stöd i forskningen

Moderaterna reagerar mot ökande ojämlikhet i skolan och vill göra någonting åt det. Så långt – gott och väl – men hur ska man göra? Moderaternas förslag är tidigare betyg och argumentet är att elever och föräldrar behöver information om hur det går och kunna finna åtgärder när det brister. På så sätt skulle de som halkar efter kunna stöttas. Håller resonemanget?

Det finns en hel del brister i resonemanget. Den främsta bristen är den eviga förväxlingen mellan bedömning och återkoppling å ena sidan och betygsättning å den andra.

All framgångsrik undervisning och lärande förutsätter att det görs bedömningar av elevens tillägnan och att denna bedömning kommuniceras som återkoppling till eleven. Väsentligt i återkoppling är att tillägnandet och förståelsen av stoffet presenteras så att det framgår vilka styrkor, svagheter, risker och möjligheter som finns och med rekommendationer om åtgärder. Den skall alltså vara mycket nyanserad, och förstås också tydlig utan inlindningar.

Vad är betyg?

Betyg är också en bedömning men någonting annat och någonting mycket mindre nyanserat. Att sätta betyg är att göra en mätning, alltså att tillordna en symbol till en verklighet på ett sätt som är entydigt och strukturlikt och som görs med mätteknisk säkerhet och relevans (reliabilitet och validitet). Strukturlikheten innebär att lika skillnader i verkligheten motsvaras av lika skillnader i symbolmängden. För att åstadkomma detta måste vi fråga vad kunskapsskillnader består i och svaret torde vara att de består i kvalitativt olika sätt uppfatta, förstå, lösa problem och utföra handlingar. Kunskapsskillnader är alltså kvalitativa och ingenting som kan mätas i lineära kvotskalor eller intervallskalor utan endast i skalor där symbolen står för en kunskapsrelaterad kvalitet enligt ett definierat kriterium. Det svenska betygssystemet (såväl före 2011 som enligt de nya läroplanerna) är väl genomtänkt på mätteoretiska och kunskapsteoretiska grunder. Sedan är det en annan sak hur väldefinierade och tolkningsbara kriterierna är, men enligt min mening bör kriterierna kunna tolkas med god likvärdighet om lärarna i dialog och samverkan ”översätter” innehållet i prov, inlämningsuppgifter och andra redovisningar till dem. Interbedömarreliabiliteten är ett mått på säkerheten i kriterietolkning.

Om en elev når upp till betyget B i Engelska så innebär det att han/hon inte fullt ut når upp till kriterierna för betyget A. Men vi vet inte om det är talflyt och hörförståelse och god läsfärdighet som är utmärkta medan det finns smärre brister i formlära i skriftlig engelska eller om det kanske är tvärtom. Betyget är en samlad men måttligt nyanserad bedömning. Vid nyanserad återkoppling meddelas mer precist vad som är styrkor och svagheter och rekommendationer. Betygens främsta funktion är kvalitetssäkring, att en elev som godkänts för antagning till gymnasieskola eller för högre utbildning faktiskt har de kunskaper som anges för godkänt. En annan funktion som betygen har är att de används för urval men den funktionen är mer tveksam. Gymnasieskolan är inte ett serviceorgan för universitetens urvalsprocedur.

De politiska argumenten för tidigare betyg är egentligen argument för bättre återkoppling. En förväxling föreligger. 

Skolans brister

Att det finns brister i skolan hör vi inte bara talas om i Sverige utan i alla utvecklade demokratier eftersom ingen alarmistisk politik slår an bättre hos allmänheten än att varna för att landets framtida konkurrenskraft är i fara och era barnbarn kommer att bli närmast analfabeter med den usla skola vi har. Svagheterna i skolan brukar främst argumenteras med att en viss procent elever inte klarar grundskolans krav med godkända betyg och att en viss procent går ut gymnasieskolan utan godkända betyg. Andra argument är att Sverige halkar efter i TIMMS och PISA-mätningar och dessutom att det råder omfattande ojämlikhet i hur alla elever ges möjligheter att klara kraven. Visst, allt detta är illa även om det inte är fullt så illa ställt som en del gör gällande. Vad beror bristerna på?

Svaret på frågan kräver ganska omfattande analys och varje politisk utspel som inte grundas i problemanalys och konsekvens i åtgärdsförslag är endast politisk klåfingrighet och röstfiske.

De problem vi har är främst följande:

1. Attraktivitet och rekrytering till läraryrket. Vi får inte längre in några toppelever från gymnasieskolan som väljer att bli lärare i matematik och naturvetenskap. Undervisningen sker i hög grad av lärare som utbildats i andra ämnen. Vi behöver karriärtjänster så att lärare på deltid ska kunna förkovra sig till magister- och licentiatnivå i ämnen och i ämnesdidaktik. De vidareutbildade lärarna skall kunna få tjänster med handledning, lokal skolutveckling och utvecklingsarbete i samverkan med universitet och högskolor.   Lektorerna skall också kunna erbjudas tjänster med deltid i högskola för att arbeta med praktiknära skolforskning och deras lön skall vara samma som universitetslektorernas. Med sådana åtgärder skulle vi kunna locka begåvningar att välja läraryrket.

2. Professionaliseringen i skolledning, lokalt kursutvecklingsarbete och lokal skolutveckling kan göras mycket bättre. Våra styrningsprinciper förutsätter hög professionalism på den lokala nivån

3. Uppföljningen av VARJE elevs läsutveckling och åtgärder för att stötta fungerar bra i de flesta skolor men det brister i en del skolor. Ingen enskild färdighet har starkare samband med den totala skolframgången än läsutvecklingen, alltifrån övergången från mekanisk avkodning till automatiserad läsning i lägre åldrar och till tolkande och kritisk textanalys i gymnasieskolan. Mycket kvalificerat forskningsarbete finns gjort om hur läsutvecklingen kan stärkas och det gäller att omsätta kunskaperna till praktiska åtgärder.

3. Mycket har gjorts för att stärka den diagnostiska bedömningen och återkopplingen och många men inte alla skolor gör det bra. Det måste göras bra i alla skolor.

4. Kursplanestrukturen betyder mycket. Kunskaper uppträder i huvudsak i fyra former:  (i) Praktisk behärskning som t.ex. att i lägre åldrar lära sig skriva bokstäver och i högre att kunna hantera instrument i laborationer. Användbarhet och relevans är grunden för stoffurval i denna kunskapsform; (ii) Vetande om fakta, begrepp och samband. Denna kunskapsform är alldeles nödvändig i alla ämnen och en förutsättning för att tillägna sig andra kunskapsformer. Den är dock inte tillräcklig utan behöver kompletteras med andra kunskapsformer. God vetenskaplig grund är kriteriet för stoffurval; (iii) Mogna överväganden grundade i etisk reflektion, vetande och erfarenhet. Stringent argumentation, humanistisk hållning lyssnande till andras ståndpunkter är prestationskriterier i denna kunskapsform;. (iv) Reflektion över kunskapens ursprung och grund, över eventuella alternativa uppfattningar, över dess samhälleliga användning och konsekvenser etc. är kanske den högsta kunskapsformen och den förutsätter också de andra.

Vid granskning av tidigare kursplaner för gymnasieskolan visade det sig att balanserna mellan kunskapsformerna var mycket olika i skilda ämnen och i samtal med ansvariga vid Skolverkets läroplanssektion framgick att dessa inte hade reflekterat över kunskapsformer och balanser särskilt mycket. Min sista åtgärd när jag fortfarande bodde i Sverige och konsulterade åt läroplanssektionen var att rekommendera en genomtänkt och genomdiskuterad balans mellan kunskapsformerna i alla ämnen.

5. En ytterligare förklaring till brister i skolresultat är undervisning sker på svenska och alla elever har inte svenska som modersmål. Det finns också kulturellt betingade skillnader i synen på vad skola är. Elever och deras föräldrar, särskilt en del från Mellanöstern  förväntar sig att skolkunskap är att kunna återge text utantill medan sådana färdigheter som tolkning, problemlösning, kreativitet, granskande förståelse etc. inte är legitim skolkunskap. Det behövs individuellt språkstöd för många och också samverkan och dialog med föräldrar för att nå en samsyn i vad skolans mål är. Jag har inget underlag för att ge råd om hur detta ska kunna gå till men här gäller det väl att lära genom benchmarking och learning by best practice och de bästa exemplen  finns kanske inte i Sverige. Skolan behöver omfattande internationella kontakter för att utvecklas

6. Slutligen lyfter jag fram vad som av många uppfattas vara ett problem men knappast är det, nämligen lärarutbildningen. I alla utvecklade demokratier förs, som tidigare sagt, en ganska alarmistisk debatt om landets eroderade skola och den vanligaste förklaringen till eländet är att lärarutbildningen uppvisar väldiga brister. Politiker gillar att peta i lärarutbildningen och respekterar inte den akademiska frihet som råder i andra professionsutbildningar som t.ex. till civilingenjör, arkitekt, veterinär, jägmästare, läkare etc. Skulle dessa utbildningar utsättas för samma politiska klåfingrighet som lärarutbildningen så skulle det bli ett ramaskri. Politikens roll i lärarutbildning är (förutom finansiering) att fastställa examensordningen, alltså att tala om vad målen är och på vilken nivå. Sedan är det enskilda lärosätets sak att utforma kurser som svarar mot examensordningen. Det är i Sverige Högskoleverket som utför kvalitetssäkring och avgör om examensordningens mål uppnås och som i annat fall har att ge förslag till åtgärder och som har rätt att dra in rätten att utfärda examen. Låt det förbli på detta sätt och respektera lärarutbildningens akademiska frihet på samma sätt som övriga akademiska professionsutbildningar. Lärosätena begriper mycket mer än politikerna i dessa frågor. Många glömmer att bulken i lärarutbildning för ämneslärare är ämnesstudierna vid universiteten och att nivåkraven i dessa enligt examensordningen i internationell belysning är mycket höga i Sverige. Ingen politisk kritik riktas mot universitetens ämnesutbildningar så vi måste fråga oss varför lärarutbildningen får bära hundhuvudet för brister i skolan. Vi ska inte heller glömma att endast cirka två procent av undervisande lärare är utbildade i den senaste reformcykeln av lärarutbildning.

Alliansens politik

Vad Alliansen har att göra i skolpolitiken är att:

1. Avstå från varje slag av populism för att vinna anklang för en alarmerande situation.

2. Inse att det finns problem och utnyttja den kunskap som faktiskt finns och den pedagogiska forskning som förklarar problemen.

Tänka i termer av  care and currage  d.v.s  care  står för att vara varsam med omvälvande förändringar och respektera att systemet är etablerat och igenkänt. Man kan t.ex. inte ändra beygssystem efter varje regeringsskifte.  Currage  står för att våga förändringar och det gäller alltså särskilt att stärka rekrytering, införa karriärtjänster, stärka kraven på att läsutvecklingen följs upp för alla, stärka den diagnostiska uppföljningen, stödja utlandsfödda elever, följa upp kursplanerna och med mindre förändringar (care) revidera och se över balansen i kunskapsformer och låta lärosätena utforma lärarutbildningen enligt gällande examensordning. Slutligen behövs också ett förstärkt  internationellt kontaktnät och mer av benchmarking och learning from best practice. Då får vi en bättre skola och det är ju bra att det blir bättre men det vore bäst om det blev bra.