Ofrivillig prostitution kan beivras på annat sätt än med sexköpslagen

Den 22 februari skriver Linn Törnlund att sexuellt umgänge inte är någon rättighet med anledning av att kommunpolitikern för Moderaterna Göran Jämting i Åre gått emot sitt parti genom att vilja legalisera sexköp. Törnlund menar att sexköp inte går ihop med ömsesidighet och respekt utan istället är ett utnyttjande av någon som utsatts för falska löften och hamnat i sexmissbruk. Detta menar Törnlund tyder på att den prostituerade har förlorat sin frihet.

Detta är en typ av moralism som jag brukar kalla budgetfeminism. Med detta menar jag att Törnlund verkar förlita sig på att brott och straff för sexköparen löser den prostituerades situation. Detta går helt emot min egen ideologi, nämligen harm reduction.

Harm reduction betyder att man istället bör satsa på välfärden för att hjälpa den utsatta ur sitt missbruk. Varför hamnar människor i ofrivillig prostitution? Hennes lösning, nämligen sexköpslagen, innebär ingen annan förändring för dem än att de förlorar kunder och måste hitta ytterligare ett sätt att försörja sig på på den svarta marknaden, för det är där de befinner sig och inte i samhällsnätverket. Dessutom ökar risken för våld från sexköparna om dessa fruktar att bli anmälda. Och att åtala och straffa dessa sexköpare bara för att de har köpt sex kostar samhället pengar, pengar som istället hade kunnat användas för att skapa vita jobb åt de prostituerade.

Dessutom finns det faktiskt, hur svårt Törnlund än har att acceptera det, frivilliga prostituerade. Prostituerade som överhuvudtaget inte är ekonomiskt utsatta utan bara vill tjäna en extra hacka för att sätta guldkant på tillvaron genom att extraknäcka med det de gillar bäst: Ha sex. Alexander Bard är ett sådant exempel. Han var prostituerad under sin studietid i Amsterdam och har även talat på Pridefestivalen om sexarbetarnas rätt att få ha sin livsstil och arbeta ostört utan att vare sig tyckare eller lagens långa arm kommer och bråkar med dem. Sedan håller jag med om att det inte är det främsta argumentet mot sexköpslagen, men vill man hjälpa utsatta så får man faktiskt se från situation till situation och inte dra alla över en kam.

Sedan förövarna i Törnlunds ögon: De ensamma 40-åriga oskulderna som inte har någon rättighet till sexuellt umgänge. Vad får en människa att börja köpa sex? Det är troligtvis en ganska lång väg dit, ingen vill ju egentligen betala för något som borde vara njutbart även för motparten. De ska alltså straffas när de redan är i en utsatt situation, istället för att få hjälp att hitta kärleken. I Sverige utgör ensamhushållen 46% enligt SCB och forskare från Mittuniversitetet och Lunds universitet. Är det verkligen en måttlig siffra i Törnlunds ögon? Borde hon inte snarare se en korrelation till efterfrågan på sexmarknaden? Är avskräckning verkligen hennes främsta lösning för att minska den efterfrågan?

Joakim Jacobsson (2 artiklar)

Anmäl