Massutvisningarna måste får ett slut

Barnen och föräldrarna ska nu skickas ”hem” till Etiopien. Men för barnen finns inget annat hem än Sverige. De har aldrig satt sin fot i Etiopien utan första sonen föddes i Västerås. Tänk dig själv att bli uppriven från ditt hem och din vardag vid nio års ålder, bara för att skickas iväg till ett ställe du knappt känner till och tilldelas en nationalitet du inte identifierar dig med. Hinok och hans bröder är inte mindre svenska än de barn som fötts här av föräldrar med ”rätt” medborgarskap. Ändå har de inte rätt till livet i Sverige.

Att Hinok nu ska utvisas är ingen slump. Det beror på att jakten på papperslösa intensifieras sedan ett tag tillbaka, bland annat med projektet REVA. REVA står för ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete” och är ett samarbete mellan polisen, Kriminalvården och Migrationsverket. Det syftar till att öka antalet utvisningar genom ingripande på fler platser än tidigare. Det hela har lett till att papperslösa får svårare att leva i Sverige, eftersom inga platser är trygga. I Stockholm, där REVA nyligen börjat tillämpats, utnyttjas tunnelbanesystemet genom att polisen kräver ID-handlingar på personer som plankar. Det är ett nytt ett sätt för polisen att verkställa tvångsutvisningar.

Detta gör också att reformerna för skolgång till papperslösa barn blir verkningslösa. När barn hotas att bli upptäckta i skolan läggs en enorm tyngd på deras axlar. Deras rätt till utbildning kan råka vara det som får familjen utvisas. Eftersom alla barn ska ha rätt till utbildning är det också rimligt att skolan blir en fristad för papperslösa, inte ännu en osäker plats för någon som redan lever otroligt otryggt.

En del argumenterar för barnen ska få stanna eftersom de gör bra ifrån sig i skolan och pratar bra svenska. Men rätten till asyl handlar inte om hur bra någon pratar språket i sitt nya land, det handlar om rätten till trygghet och skydd. För barn handlar det ytterst om rätten till liv och utveckling, en nationalitet och framför allt principen om barnets bästa.

7500 personer är registrerade hos polisen för tvångsutvisning. Fallet med Hinok och hans familj visar att flera av de här människorna är barn som fötts i Sverige, växt upp i Sverige, går i skolan i Sverige och ser sin enda nutid och framtid i Sverige.  Enligt utlänningslagen kan en person få stanna om de har en tillräckligt stark anknytning till Sverige. Men det är tydligt att lagen inte fungerar när inte ens hela ett barns liv i Sverige räknas som detta. Att principer om mänskliga rättigheter och barnkonventionen får stå tillbaka för massutvisningarna är inte värdigt sätt för Sverige att verka för alla människors bästa.

För vad satsar vi det politiska krutet på i Sverige? Hur prioriterar vi egentligen våra gemensamma resurser? Polisen borde rimligtvis lägga sina resurser på att lösa brott, inte bryta mot barnkonventionen. Hinok är inte ensam. Han är ett av många barn som drabbas av den inhumana asylpolitiken. Hur många fler barn ska behöva hamna i kläm när migrationspolitikens främsta mål är att så få människor som möjligt ska kunna starta ett nytt liv i Sverige?