Rektor: Både regeringen och oppositionen skadar svensk skola

Gunnel Thydell undrar i en artikel (Newsmill 14/2-2013) liksom jag i min roll som rektor, vilken forskning och vems erfarenhet som Borg och Tobé (DN14/2) stödjer sig på i sitt nya politiska förslag. Jag som arbetar i skolan ser ingen entydig effekt av läxor, av prov eller betyg som piska eller pedagogisk morot. Min invändning handlar egentligen inte om betyg i sig, utan snarare om deras negativa effekt som vi ser på små barn och en undran kring de väntade positiva effekterna av betyg i lägre åldrar. För mig som rektor handlar det om att skapa en skola som känns meningsfull för eleverna där alla utvecklas och utvecklar sitt lärande. Frågan för mig blir då hur jag ska hantera ett skolsystem som använder sig av betyg som uppföljningsinstrument. Jag och min skola har sedan januari 2011 arbetat med att påbörja och driva fram en omställning av hela skolan för att göra precis det som Borg och Tobé vill; att motivera eleverna och höja våra resultat. Vår ingång är dock en helt annan.

Hösten 2010 hade jag arbetat drygt ett år som rektor på Fittjaskolan i Botkyrka. Jag började då att flitigt besöka verksamheten i syfte att utforska hur vi arbetade med läsförståelseundervisning. Jag upptäckte att eleverna möttes av en spretande undervisning rent generellt, där varje ämne och varje lektion var en ny värld med inte bara nya och svåra ämnesspecifika begrepp utan även olika lärstrategier och varierande kvalité av stödinsatser inom den ordinarie undervisningen för de elever som behövde det mest. Jag förstod relativt fort att spretigheten var ett resultat av mitt eget ledarskap, min egen oförmåga att samla pedagogerna kring ett gemensamt arbetssätt, använda gemensamma uppföljningsinstrument. Jag hade misslyckats med att samla pedagogerna kring en gemensam syn på vårt uppdrag. Det var inte så konstigt, tänkte jag, att arbetslagsmöten handlade mer om logistiska problem än pedagogiska eftersom de pedagogiska referensramarna också spretade. Jag förstod att jag och skolan behövde en nystart med förankring i forskning om lärande i skolan och skolans påverkan på eleverna som individer; inte bara elever. Mina vägar korsades med Dr Leili Falsafi och genom henne började vi implementera hennes och Pr. C Colls (vid Universidad de Barcelona) sociokonstruktivistiska synsätt och verktyg.

Till att börja med handlade omställningen om att skapa en meningsfull skola, där lektionerna skulle generera drivkrafter hos eleverna. Vi i skolledningen behövde få syn på hur detta gick till och använde oss av webbaserade planeringsverktyg. De allra första planeringsverktygen omfattade egentligen bara syfte med arbetsområdet, aktiviteter, arbetsformer och bedömning. Men att bara ta sig tid och fundera över vilket syfte och drivkraft till varje arbetsområde är många gånger svårt, eftersom vi inte kan ta allt vi hittills gjort för givet, och det syfte som skrivs i läroplanen är skrivet för tjänstemän och inte för elever.

Det är inte säkert att det vi planerat för uppfattas som meningsfullt av eleverna. Men syftet är så pass centralt i det meningsfulla lärandet, så det var viktigt att lägga mycket tid på att gemensamt träna syftesformuleringar och därefter vara stringent i undervisningen gentemot det uttalade syftet. Om syftet är att eleverna ska få sitt livs läsupplevelse, kan man till exempel inte blanda in handstilsträning när eleverna skriftligt bearbetar sina läsupplevelser. Genom att börja fokusera på syftet med undervisningen började vi få mer stringenta planeringar av lektioner med fokus på elevens progression och ett behov av att ta stöd i planeringen från sina kollegor växte fram. Diskussionerna i arbetslagen fick ett pedagogiskt fokus.

Vi implementerade ett nytt verktyg som utvecklats fram av Falsafi och Coll; en kartläggning av elevernas utvecklingslägen i lärsituationen, där vi helt enkelt kartlade hur undervisningen var anpassad utifrån elevernas behov. Genom detta verktyg började vi förstå att sociala signaler, t ex koncentrationssvårigheter, oro, passivitet, frånvaro etc är symptom på felanpassad undervisning. Undervisningen kan vara för abstrakt och svårtillgänglig eller för enkel och understimulerande. Den kan vara fel tempo, för lite stödstrukturer, för få positiva bekräftelsehandlingar(Falsafi, 2011). Men de neurologiska och sociala problemen som vi hittills haft som hypotes var inte längre överordnade och då var det inte heller där vi sökte lösningarna. Genom detta synsätt växte ett nytt sätt att arbeta med elevhälsoarbetet fram. Om det pedagogiska sammanhanget var överordnat både när det gällde problemformuleringar och svar, vad skulle t ex kurator inrikta sig på då?

Genom Leili Falsafi förstod jag att skolans ambitionsnivå behövde vara högre än att alla elever skulle nå kunskapskraven, att det handlade om högre värden, att utveckla starka läridentiteter (Falsafi, 2011). Det var också där vi skulle lägga kraften inte bara i elevhälsoarbetet, utan även i likabehandlingsarbetet, åtgärdsprogram, IUP:er, skriftliga omdömen, o.s.v. Alla skolans aktiviteter och sammanhang skulle helt enkelt arbeta med samma syfte även om de hade olika mål.

Vi befinner oss fortfarande i detta omställningsarbete och vi är långt ifrån färdiga med att gå över från en skolkultur till en annan. För att nämna några exempel arbetar vi nu med att formulera delmål utifrån elevernas proximala utvecklingszon där både elever, lärare, skolledning ska kunna följa progressionen. Vi implementerar observationsprotokoll som underlag för nya pedagogiska diskussioner, vi behöver omarbeta vår plan mot diskriminering och kränkande behandling, m.m. Våra pedagoger har inte haft en lätt och enkel resa i denna omställning, att växla kultur innebär i praktiken att stå i två kulturer och strukturer samtidigt vilket kostat dem mycket kraft. Men pedagogernas uthållighet och tålamod har gjort att vi fortfarande arbetar vidare med förändringsarbetet. Och för varje vecka ser jag framsteg, vi hittar gemensamt nya vägar för allt fler elever inom den ordinarie undervisningen, som vi i vår gamla skolkultur skulle tappat på vägen.

Fler nationella prov och betyg i yngre åldrar är förslag som hörs från regeringen. Läxhjälp för alla, sommarlovsskola, ordinationsrätt för lärare, fler speciallärare är förslag från oppositionen. Jag kan inte se hur något av dessa förslag skulle kunna bidra till den genomgripande omställning av skolan som behövs göras omgående. Förslagen är snarare kontraproduktiva. Ett betyg sätts en gång per termin från årskurs 3, med argumentet att eleven då ska få insatser tidigt som uppföljning av betygen. En termin är en evighet i skolans värld, särskilt om eleven har möjlighet att genom rätt pedagogiskt sammanhang ha progression varje lektion. Stagnation får inte och ska inte förekomma i veckor ens. Hur ska då betygen vara den garanten? Resultat från nationella prov ska inte vara någon överraskning, för varken lärare eller elev i en verksamhet där undervisningen justeras och följs upp systematiskt. Speciallärare i all ära, men de lagar sår som inte borde uppkommit från början.

Lärare går till arbetet varje dag med ansatsen att göra det bästa för eleverna. Nu måste vi ge dem de stödstrukturer i verksamheten som de behöver för att lyckas med sina ambitioner. Framtidens skola behöver fokusera på och följa upp det meningsfulla lärandet och förmågan att lära att lära, inte ackumulerad kunskap. Den nya läroplanen signalerar redan detta. Eleverna signalerar detta. Om politikerna inte klarar att sätta sig in i vilka krav framtiden kommer att ställa på dagens elever, är det bättre att de är helt tysta när det gäller utbildningpolitik. Okunniga utspel av det slaget som regeringen och även oppositionen nu gör skadar en skola till den mildra grad att svensk skola är och förblir ett framtidshot för Sverige.
 

Susanna Åhs (2 artiklar)

Anmäl