Därför floppar satsningarna på skolmatematiken

Miljoner och åter miljoner har årligen satsats på att utveckla skolmatematiken de senaste åren utan några som helst synbara resultat. Inte heller har den omfattande nyregleringen av skolans verksamhet satt några spår i elevernas kunskaper. De sjunkande svenska resultaten i internationella undersökningar av elevers matematikkunskaper kan i all väsentligt förklaras av att andelen elever med låga prestationer har ökat för Sveriges del, samtidigt som andelen med mycket höga prestationer i Sverige är förhållandevis liten. 

Det handlar om två olika sidor av samma mynt – lågt respektive högt presterande elever i en sammanhållen skola. Om den svenska skolan kunde minska andelen elever med mycket låga prestationer, samtidigt som vi ökar andelen med mycket höga prestationer skulle vi ha en skola i klass med de bästa.

Frågan om hur den stora variationen i kunskaper och färdigheter inom en och samma årskull ska hanteras har länge varit en olöslig fråga för den svenska grundskolan. Men det är inte mer pengar, inte fler regleringar, inte fler upprop, inte fler delegationer, inte fler kommissioner, och framför allt inte fler statligt top down-styrda utvecklingsprojekt som är Alexanderhugget för denna gordiska knut.

Våra riksdagspolitiker har skapat en föredömlig reglering i skollagen för dessa båda kategorier av elever, de svagt och de högt presterande. Det behövs ingen ytterligare reglering, utan vad som behövs är att den lagstiftning som finns följs av kommunerna samt att skolans lärare får möjlighet att själva äga och i samverkan med forskare driva den egna skolans utveckling. För detta krävs dock en synvända.

Ropen på ytterligare statliga medel till skolan borde förvåna. Sedan drygt tjugo år är skolan kommunaliserad. Frågor om klasstorlek, antalet lärare på en skola, hur det särskilda stödet till elever som riskerar att inte nå målen ska dimensioneras och utformas är en fråga för den enskilda kommunen. Varje rikspolitiker som lägger förslag om mindre klasstorlek eller mer resurser till elever i behov av särskilt stöd borde rikta denna maning till sina partisystrar och -bröder ute i kommunerna. Den enskilda kommunen får faktiskt göra vilka prioriteringar den vill inom ramen för det uppdrag den fått av riksdagen, och gör det också. När elever som enligt skollagen är garanterade särskilt stöd inte får det, så är det ett resultat av prioriteringar gjorda i den enskilda kommunen. Det finns ett utbrett missförstånd om att resurser saknas i skolan (läs: i kommunen). Har någon exempelvis läst i sin lokaltidning att från och med november månad så kommer inga socialbidrag att betalas ut i kommunen, eftersom socialförvaltningens ”pengar är slut”? Men det är så den kommunala skolan hanteras, trots att det finns en skollag som garanterar eleverna rätten till särskilt stöd.

Vi har inte bara sjunkande resultat, utan elevernas sociala bakgrund har fått ett ökande genomslag på deras resultat. Den gamla klasskolan är tillbaka. Situationen för skolmatematiken i storstädernas invandrartäta förortsområden kan närmast beskrivas som social dynamit. Skolans kris är framförallt en kris för det kommunala huvudmannaskapet för skolan.

I Sverige tycks det finnas en föreställning (åtminstone bland våra rikspolitiker) att skolutveckling ska bedrivas och kontrolleras av en statlig myndighet, Skolverket. I de flesta andra länder är det yrkesprofessionen själv som tillsammans med forskare utvecklar verksamheten. Föreställ er att Socialstyrelsen skulle bedriva utvecklingsarbete på Njur- och transplantationskliniken på Skånes universitetssjukhus i Lund eller verksamhetsutveckling på geriatriska avdelningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Befängt? Javisst. Men varför finns då denna idé på skolans område?

Finns det någon evidens för att denna typ av storskaliga satsningar fungerar? Nej, inga som helst. I stället så visar Skolverkets utvärderingar, gjorda av externa bedömare, att många statliga reformer och satsningar stör den lokala verksamheten.

Skolverket har på ett förtjänstfullt sätt tagit fram ett kommentarmaterial för skolornas  arbete med särskilt stöd. Det ger en god vägledning för den enskilda skolan. För elever som lätt når målen finns en skrivning i skollagen att de ska ges ledning och stimulans för att utvecklas vidare. Men här finns inget kommentarmaterial som stöd för skolorna hur denna ledning och stimulans kan utformas. Inte heller planeras något. Skolverket spjärnar emot av skolideologiska skäl. Det är nu inte enda exemplet på hur verket gått vilse.

Den statligt initierade, av Skolverket styrda och kontrollerade, skolutvecklingsmodell har nått vägs ände. En fungerande skolutvecklingsmodell bygger på att lärarna äger sin egen skolutveckling och att de får handledning i det lokala arbetet av forskare. Det finns stöd för att ett sådant lokalt skolutvecklingsarbete fungerar i praktiken.

Jag och mina kollegor har under ett läsår arbetat med en grupp gymnasielärare för att utveckla användningen av IKT i matematikundervisningen. Projektet var av lågbudgetmodell, vi fick medel av en privat stiftelse och byggde på att lärarna skulle ta fram aktiviteter för lektionerna där eleverna skulle använda ett dynamiskt matematikprogram på sina datorer. Lektionerna skulle sedan utvärderas och förändras. Projektet gav både lärarna och oss viktiga erfarenheter att arbeta vidare med och resulterade i ett antal spin off-effekter.

Den här typen av skolutvecklingsmodell behövs när det gäller verksamheter för svagt presterande respektive högt presterande elever i matematik - lärare och forskare i samverkan. Får vi pengar motsvarande Riksbankens reproränta (och den är som alla vet låg) på alla de hundratals miljoner som har lagts ut under åren så räcker det långt. Det blir även återbäring på de satsade medlen – färre elever som misslyckas med skolmatematiken, fler elever som blir högpresterande i matematik. 

Ps. Läser i Lärarförbundets tidskrift "Specialpedagogen” att Skolverket oroar sig för att Barbiedockor finns ute på landets förskolor. Att landets förskollärare och framför allt dess genuspedagoger står inför en tuff uppgift står klart. ”Om man inte är en väldigt skicklig genuspedagog blir det utmanande” säger Skolverket i en kommentar.  Men jag är förhoppningsfull. Med Skolverkets insatser och stöd så ska det nog gå vägen, trots allt. Fast jag undrar trots allt, om inte förskolan har större utmaningar i de invandrartäta förortsområdena än Barbiedockor...

Arne Engström (7 artiklar)

Anmäl