Det är något som inte stämmer i vårdkrisen

Det är med sjukvården som med järnvägen. När vintern kommer med moln av influensa och kräksjuka över befolkningen, så gistnar logistiken, växlarna blockeras och flödet av patienter  stockar sig och köerna och väntetiderna på akuten växer. Samtidigt finns ett böteshot på sjukhusen om de har överbeläggningar, med patienter i korridorerna. Det kan kosta miljonbelopp för bristande arbetsmiljö. Som om det vore vården som styr patientflödena.  Barnmorskorna i Stockholm har bildat en Facebook grupp och gått ut i DN och beskrivit ett krisläge, där det inte finns tillräckligt med förlossningsrum och för få barnmorskor att ta hand om inflödet av kvinnor färdiga att förlösas och säkerheten är i fara.

Vad gör politikerna? Jo, en hel del. Om vi håller oss i Stockholm, så har man velat minska trycket på akutmottagningarna genom att etablera närakuter runt om i länet, för att fånga upp de som inte behöver akutsjukhusets resurser.  Dessutom har man kommit förbi alla klagomål på att folk inte kommer fram till vårdcentralerna på telefon, genom att ha en fri etablering i öppenvården. Det har inneburit en kraftig ökning av vårdcentraler, där strömmen av patienter är stor och ersättningssystemet gör att der blir 20 minuters begränsning på allt som söker, efterson det är pinnarna som räknas och ger inkomsterna. Det gör att det går lättare att få träffa en doktor.

Utbyggnaden av rådgivningen via telefonnumret 1177 över ett flertal landsting är en annan vårdbesparande åtgärd. Dit kan man ringa och få svar inom 5 min. Där har sjuksköterskorna som svarar hjälp av ett av experter grundligt utarbetat databaserat rådgivningsstöd, som skall leda fram till rätt vårdnivå för den som ringer. Allt detta är bra! Vad är det som inte stämmer? Är vårdbehovet omättligt?

Man kan peka på några faktorer av betydelse.

1) En sjukvård som blir allt bättre med sofistikerad högteknologisk utrustning och nya dyra och bättre botande läkemedel genererar en brant kostnadsutveckling. Den står inte i paritet med de modesta höjningar av de avtal som sluts mellan beställare och sjukhusledningar. Detta gör att sjukhusen lever med kroniska besparingskrav. Det drabbar det som man har möjlighet att spara på nämligen personal, dyra lokalutrymmen och material. Där uppstår den växande pressen på den redan hårt arbetande personalen.

2) Med det ovan beskrivna öppnandet av dörrarna till vårdgivare har man knaprat alldeles för mycket på egenvården, som handlar om att klara av krämpor hemma för symtom som går över spontant på några dagar. Därtill kommer pressen i befolkningen att så snabbt som möjligt vilja vara tillbaka på jobbet. Till det behövs snabbverkande receptbelagda mediciner, med risk för överförskrivning av penicillin. Det leder på sikt till resistenta bakterier. Det ställer i sin tur krav på ny dyr antibiotika. I studier när man frågat folk under en månad om symtom så har 75% haft något symtomgivande problem. Det är därför som öppna dörrar till vården aldrig mättar behovet.

 3) De avtal som görs upp med landtinget om antal besök, operationer, förlossningar osv är som regel för snävt tillgagna. Landstinget har sin sjukvårdsbudget att röra sig inom. Därför händer det alltför ofta att beställningen för innevarande år är uppfylld i oktober-november. I princip innebär det att sjukhusen inte får betalt för resten av året, då tillströmningen av patienter ökar. Avtalen kan då tänjas och landstinget skjuter till 50% i ersättning för utfört arbete. Det räcker naturligtvis inte och sjukhuset tar med sig en skuld in i nästföljande år.

Om det inte vore så att vårdpersonalen kände ansvar för patientflödet utöver beställningen, skulle den kunna sätta upp en skylt på porten till akuten med texten: ”Vi har nu uppfyllt det vårdpolitiska avtalet för i år. Sök något annat landsting eller något grannland”!

Grundproblemet är att om vi skall ha en sjukvård med forskning och utveckling så kan inte kostnaderna i längden finansieras med skattemedel, såvida inte stora omprioriteringar görs i riksdagen till förmån för sjukvården på bekostnad av någonting annat. Landstingen och sjukvåden sitter fast i en rävsax. Det politiska spelet blir patetiskt, när landtingspolitiker i opposition försöker dra poäng av en vårdkris, för att nästa mandatperiod sitta med ett än större problem i knäet vilket inte låter sig lösas.

Om inga förstärkningar tillförs vården får politikerna börja skära i vad sjukvården skall syssla med. Det kan t.ex. handla om att ta bort icke sjukdomsrelaterade tjänster och operationer. Man kanske skulle kunna med sponsring bygga upp en reservkapacitet av utrustning och sängplatser som snabbt kan bemannas vid stora katastrofer och topparna under vintern. Resterande tid skulle enheterna kunna sälja tjänster till utrikespatienter, som vill ha högkvalitativ svensk sjukvård och är villiga att betala för det.

Roland Sennerstam (29 artiklar)

Anmäl