Låt mig älska Sverige som jag vill

Stämmer det verkligen att majoriteten kräver en självnedtryckande assimilering? Eller kan det vara ett missförstånd, ett felaktigt intryck som du har fått?

Visst finns det en del människor som kräver sådant, det gör det onekligen. Men jag har en känsla av att de är ganska få. Mitt intryck är att majoriteten snarare är intresserade av möten med folk från andra kulturer, på ett bejakande och välkomnande sätt. Intresserade av medmänniskan som kan ha spännande, annorlunda livserfarenheter och insikter.

Själv är jag uppvuxen i Sverige, men bodde i Spanien flera år i tonåren. Några diskussioner om integration förekom aldrig, men jag tyckte spontant att det var spännande att lära mig språket, konventionerna, kulturen mm. Med tiden blev jag rent spontant ganska mycket spanjor, så mycket att spanjorer långt senare har påpekat att man kan se ett tydligt spanskt inflytande i mitt temperamente, mitt sätt att möta utmaningar, mitt sätt att röra mig på dansgolvet, mm. Det har förvånat mig mycket att inflytandet från Spanien har blivit så starkt att det långt senare märks på mina karaktärsdrag.

Men aldrig för ett ögonblick föll det mig in att försöka vara mindre svensk. Alla mina svenska erfarenheter, tankar, kulturuttryck mm fanns hela tiden kvar! Och de var alltid påtagligt levande!

Jag var stolt och glad över både det svenska som jag bar med mig och det spanska som jag lyckades anamma. Det gladde mig att spanjorerna berömde mig för min fina spanska. Även spanjorerna var stolta, de talade stolt om sitt land, frågade mig med stolthet vad jag tyckte om Spanien, och frågade med intresse om Sverige. Det var ett ömsesidigt bejakande av ett givande möte.

Det var helt spontant som jag fullt ut bejakade och utvecklade båda sidorna, både det svenska och det spanska. Något annat föll mig aldrig in.

Jag har alltid sett det som att mötet mellan kulturer kan berika. När man bejakar inslag från flera kulturer skapas en ny och spännande helhet.

En minoritet bland människorna är negativt inställda till möten mellan kulturer, och ser dessa möten med rädsla och obehag, och poängterar och ältar det negativa. Men de är som sagt en minoritet. Visst kan kulturmötena skapa komplikationer, missförstånd och en rad andra svårigheter. Men dem löser man genom att ha en öppen och intresserad inställning, där man söker sig fram till bra lösningar. Att möta en och annan komplikation då och då är inget problem för den som ser medmänniskan, och trivs med att finna lösningar.

Jag är idag i princip enbart svensk, men gläds mycket åt mina spanska karaktärsdrag och bejakar dem i högsta grad. Jag tror att du också kan må väldigt fint med att bejaka både det som du har med dig från ditt ursprungsland och det svenska. Låt det bli ett spännande möte inom dig, där allt får leva och utvecklas!

Tror också du missuppfattat det att svenskar i gemen kräver uppoffring av din gamla kultur. Däremot tror jag svenskar vill känna igen sig i sitt egna land. Det är en annan sak. Det gör att det uppskattas om man har viljan att integreras. Att man är utländsk, om man nu är civiliserad vilket såklart de flesta är, kan vara ett plus hos många. Generellt i västerländsk kultur skulle jag tro är att man gärna snappar upp goda och givande nya uttryck. Barbariet däremot, vill de lämna utanför portarna. Alla har som bekant inte genomgått upplysningens tider.

Förövrigt är många invandrartjejer väldigt söta, men jag tror att många svenska killar håller sig lite på avstånd för att slippa jobbiga klanstrider, vi har ju ingen klan. Men det är ju lite off topic då.. :)

#2 Christoffer, min erfarenhet är att det blir berikande möten oavsett var människor kommer ifrån, västerländska eller inte.

Jag har bl a jobbat som lärarvikarie i ett stort antal förortsskolor, där jag mött både barn och vuxna från alla tänkbara länder. Som människor är vi alla faktiskt väldigt lika, med ungefär samma behov av trygghet, vänlighet, uppskattning mm, och ungefär samma typ av vardagsproblem och förhoppningar.

Det är inte i främst mötet med västerlänningar som komplikationerna som jag nämnde dyker upp. Bland västerlänningar blir det oftast på sin höjd något väldigt bagatellartat missförstånd. Det är i mötet mellan människor med väldigt olika bakgrund som det någon gång då och då kan bli mer komplicerat.

Men som jag sa: Man löser komplikationerna genom att ha en öppen och intresserad inställning, där man söker sig fram till bra lösningar. Att möta en och annan komplikation är inget problem för den som betraktar sina medmänniskor som just medmänniskor, och som trivs med att finna lösningar.

Det är faktiskt spännande och berikande. Om det krävs ett ömsesidigt sökandet efter lösningar lär man sig så mycket, både om andra kulturer och om hur man kan arbeta med att överbrygga komplikationer, och mötas med värme och komma överens.

Det kan faktiskt vara svårare att umgås med mycket rika personer. Där är kulturskillnaderna i en del avseenden större, och svårare att överbrygga. Men även där löser det sig, när man möter medmänniskan med värme och intresse.

Jag begriper inte vad artikelförfattaren talar om. Vad är det för slags majoritetssamhällets varma gemenskap som hon längtat efter, men som hon misslyckats med att ta plats i? Jag är etniskt svensk och jag har aldrig upplevt något sådant. Hon förklarar inte vad hon menar. Om det gäller svårigheten att få jobb, så kunde hon väl ha sagt det i artikeln, så att det hade blivit lite mer konkret. Men det verkar som om damen har jagat en illusion. Många invandrare tycks ha förväntningen att Sverige är något mer än ett bekvämt välfärdssamhälle, och när dom fått det materiella tillgodosett så förväntar dom sig något mer. Men det finns inget mer. Vill man fullkomna sitt liv så får man göra det på insidan, i sin egen själ, och i det privata livet. Svenskarna är ett introvert folkslag. Det privata livet och naturen betyder mycket för dom. En tumregel är att man skall umgås så lite som möjligt med människor. Antalet bekanta skall hållas på ett minimum. Då mår man bäst. Den här idén att invandrare inte "släpper in" invandrare är besynnerlig. Det finns inget att släppa in till. Men vill man delta i föreningslivet så är det bara att gå med. Det finns inga hinder. Svenskarna är med i föreningar av olika slag. Det är det föreningstätaste landet i världen, och invandrare är inte uteslutna. Det är den enda slags gemenskap av något essentiellt värde som jag känner till. Fester och uteliv tappar man fullkomligt intresset för när personligheten mognar.
-Dr Mabuse (ps)

Hanna, det verkar ju som du kommit fram till ett bra förhållningssätt i att vara en invandrare eller gäst i ett främmande land. Själv har jag rest och arbetat i många länder, för närvarande är jag svensk-amerikan. Det bästa sättet att lära känna sig själv, stärka sin identitet och öka självförtroendet tycker jag är att gå utanför sin komfortzon, och det kan mycket väl vara att arbeta eller studera utomlands. Jag har permanent uppehållstillstånd i USA och känner mig som en gäst i denna brokiga och utmanande kultur, jag vill göra rätt för mig och jag följer de lagar och regler som gäller här. Dock är jag väldigt stolt och värnar om min svenskhet, det är mina rötter och de skäms jag inte för. Vissa amerikanare tycker att jag är alldeles för frigjord i min klädsel och framtoning, control your wife, har några sagt till min man. Några tycker jag är obehaglig i min rättframhet och transparans. Det vet jag och jag förstår hur jag skall agera i denna kultur för att uppnå det jag vill. Jag skulle aldrig, dock, ge upp min etniska identitet för att passa in. Det kommer aldrig att fungera, man måste vara ärlig mot sig själv och faktiskt, respektfullt dela sin kultur med sitt nya land, sin värd som generöst låter en vara den man är så länge man bidrar och respekterar. Lycka till Hanna du verkar vara på rätt väg.

Jag kan tänka mig att man känner sig glad och stolt över sin etniska identitet som svensk och europier, och jag kan även tänka mig att det beror på att Svenskar blir bemötta med all respekt i Spanien eller USA! Därför tycker jag att det är svårt att dra paralleller och hitta likheter mellan att bo i Spanien eller USA ett tag och att vara invandrare i Sverige, inte när man kommer från Mellanöstern. Man blir omedelbart bemött med alla möjliga förutfattade meningar, klassas i fack och hamnar längs ner i samhällskategorier. Jag har träffat många som frågar mig om jag kommer från Spanien, och jag minns deras ansiktsuttryck och alla dessa besvikna miner när jag namnar landet jag kommer ifrån. Hur kan jag glömma bort det? Har jag inte assimilerats och tagit till mig en svensk livsstil/ svenska normer, skulle jag förmodligen ha varit utanför samhället nu, och med ett begränsat socialt nätverk. Det är nu, efter många år av en slitsam kamp vågar jag nämna min kultur och behålla omgivningsrespekt samtidigt! Nu efter att jag har kunnat hävda mig och lyckats komma långt in i den akademiska världen!

kafpauzo! Som feminist är jag helt emot klankulturen, det är det som jag och mina medsystrar försöker bekämpa hela tiden. Men jag tycker att det är jobbigt att jag alldeles för många gångar behöver understryka att klankulturen har något med okunskap att göra.

Men besvikna miner tycks inte vara så värst allvarligt. Det leder visserligen till en känsla av att inte tillhöra gemenskapen. Men denna gemenskap är ändå en illusion. Själv kan jag som svensk man bekräfta att jag ständigt utsätts för oerhört mycket värre saker än besvikna ansiktuttryck pga. härkomst. Jag har aldrig märkt att svenskar känner någon slags naturlig gemenskap med mej, trots att jag är lång och blond.

Vidare beror inte klankulturen på okunskap. Här i Sverige har vi en övertro på information. Vi tror att vi ska kunna utbilda bort de mörka aspekterna av den mänskliga naturen. Hedersförtryck och klankultur är starkt förankrade i själva den psykologiska strukturen hos många folkslag. Det är inte så enkelt att det går att upplysa folk om att det är fel. Om vi underskattar hur djupt förankrade dom här fenomenen är så kommer vi aldrig tillrätta med problemen.
Dr Mabuse (ps).

Men Hanna jag tycker nästan att du har fördomar nu, det är inte säkert det är lättare att vara svensk utomlands än någon annan nationalitet, jag har själv både goda och dåliga rent av skrämmande upplevelser från mina år utanför miit hemland. Du vill ju själv nu stå för din etnicitet, men var inte rädd för att skriva ut den då, du är ju mellanösternsvensk det är inget du kan göra åt och inget du ska skämmas över. Jag vet att många av oss som rest och arbetat i Mellanöstern har mycket gpda vänner där och många fina kulturupplevelser, men vi kan också ha medkänsla för de specifika problem som finns där. En faktor som förenar oss människor tycker jag är utbildningsnivån och gemensamma intressen, jag är säker på att du kan finna din plats i Sverige. Om någon rynkar på näsan åt just ditt ursprung så strunta i den personen då, gå vidare och hitta nya vänner och satsa på en karriär inom ett område som intresserar dig. Jag kan öppet erkänna att jag är stolt över att inte gå hem hos vissa grupper här i USA.

Hanna, först en parentes. Du riktar din kommentar om klaner till mitt namn, Kafpauzo, men det var Christoffer Andersson som skrev om klaner (inlägg #2). Jag skrev om att ha bott i Spanien. Skribentens namn står under inlägget, inte över.

Jag tolkar din beskrivning annorlunda än #8 Dr Mabuse och #9 Jessica Keith. Jag tycker att det som du beskriver låter förfärligt. Jag hade ingen aning om att det var så illa.

Om jag tolkar dig rätt möts du nästan alltid av en varm och välkomnande attityd i början, fram till det ögonblick då du nämner varifrån du kommer. Då ändras plötsligt attityden, och blir istället besviken. Och efter detta är attityden förändrad, inte alls lika varm och välkomnande.

Stämmer det? Eller överdriver jag?

Om min tolkning stämmer betyder det alltså att nästan alla dömer dig efter ditt ursprung, och väldigt få ser till vem du är. Jag hade ingen aning om att sådant var så utbrett. Om det verkligen stämmer är det en överraskning för mig, en mycket obehaglig överraskning.

Men det får mig att undra om du kanske har haft en ovanlig otur, och hamnat i kretsar som är ovanligt fördomsfulla. Jag tycker att det som du beskriver verkar vara ovanligt i de flesta kretsar.

Men eftersom jag själv älskar kulturmötena är det förstås lätt för mig att tro att andra ser tillvaron på ett sätt som liknar mitt eget. Jag lyssnar förstås med mycket större intresse och mer värme på folk vars attityd till medmänniskorna är bejakande som min egen.

Bland mina vänner har alla vars uppfattning jag någonsin hört något om en liknande attityd till medmänniskan. Också det kan förleda mig att tro att en sådan attityd är mer utbredd än den är. Och att mina vänners attityd liknar min egen kan förstås bero på att jag snabbt tappar lusten att umgås med folk som visar en attityd som jag finner obehaglig. Vänner blir man ju bara om man trivs med att umgås.

Dr Mabuses förslag om att delta i föreningslivet är dock bra. Om man är aktiv i föreningslivet kan man få kontakt med väldigt många människor. Möter man tillräckligt många får man säkert träffa många som ser den verkliga medmänniskan, utan att döma efter härkomst. Även om det är så som jag tror du menar, att majoriteten är dömande, kan inte alla vara det.

Själv är jag med i rörelsen för det internationella språket Esperanto, en rörelse där praktiskt taget alla bejakar kulturmöten varmt. Det beror på att den rörelsens hela syfte handlar om att folk från alla länder och kulturer borde mötas och umgås utan språkhinder. Rörelsen vill sprida ett internationellt språk som är väldigt lätt att lära sig, så att man snabbt lär sig tala flytande, och därför får ett mycket nyansrikt språk, och ett givande umgänge över alla gränser.

Att delta i föreningslivet kan förstås inte befria dig från diverse oundvikliga möten med folk som dömer efter härkomst. Men om du finner bra vänner i föreningslivet tror jag dessa vänner kan ge en respit, en fristad, där du kan vila från det jobbiga och uppleva värme och gemenskap.

Tänk på att man väljer sina vänner. Se till att umgås mycket mer med folk som bejakar dig, och som du trivs med, än med folk som inte bejakar dig, eller som du inte trivs med. Det finns många sammanhang där man inte kan välja, men sina nära vänner väljer man, helt enkelt genom att umgås oftare och mer med dem.

Jag tycker det är mycket bra att du tar upp det här till diskussion. Förhoppningsvis kan diskussioner som den här bidra till att situationen steg för steg blir bättre. Fördomar handlar väldigt mycket om avhumanisering. Genom bra diskussioner sprids insikten att medmänniskan är medmänniska. Då blir avhumanisering svårare.

"kafpauso", om vi bygger upp vår världsbild med ledning av besvikna ansiktsuttryck, osv., då är det helt enkelt kört. En invandrartjej intervjuades på radions P1. Hon berättade att en Östermalmsdam hade "tittat snett" på henne när hon besökte en vännina där. Så nu, sade hon, kommer hon att aldrig ställa upp på det här landet och dess kultur. Så hon beslutade att fördöma ett helt folkslag för att en Östermalmskärring tittade snett på henne.

Det går inte att hålla på så här. Det kryllar ju av idioter i alla befolkningsgrupper, inte endast hos svenskarna. Det räcker med så lite. En dag reste jag i jobbet och besökte kontoret i en annan stad. Där jobbade en invandrare från Indien som jag kände sedan tidigare. Men jag blev magsjuk under natten. Så när jag träffade honom på morgonen så var jag glåmig och illamående, och bemötte därför inte hans hälsning lika glatt som hans hälsning, och det syntes dessutom att jag inte mådde bra. Det tog han som intäkt för att jag hade blivit rasist, och sedan dess var han omöjlig att ha att göra med. Han blev riktigt aggressiv.

Hade jag emellertid tillhört hans egen befolkningsgrupp så tror jag inte alls att han hade reagerat så. Då hade han sannolikt haft större tolerans för svagheter hos den andre. Men det ställs helt enkelt högre krav på oss svenskar. Vi får inte visa ett besviket ansiktsuttryck, exempelvis, för det kan drabba hela den svenska befolkningsgruppen med utstötning. Så när vissa invandrare anklagar svenskar för rasism och utstötning, så kan det ibland vara en effekt av deras egen intolerans mot våra svagheter. Vilka är det som är rasister då?

Jag lider av en kronisk sjukdom som ofta gör mej illamående. Men vissa invandrare tolkar det som att jag mår illa för att han/hon är närvarande, eller för att han/hon just råkar passera på gatan. Jag vet att det låter otroligt, men det är sant. Det handlar alltså om en oerhörd känslighet, och det kräver av dessa individer att dom ständigt ger akt på omgivningen och söker efter anledningar att känna sig kränkta. Fenomenet är alltså kopplat till psykologiska egenskaper. Det gäller att känna sig som om man är världens centrum, och att det finns ett direkt samband melland det egna jaget och ansiktsuttrycken hos folk man möter, exempelvis. Det är generellt ett väldigt osvenskt förhållningssätt. Vi svenskar går ofta i egna tankar och ger inte akt på omgivningen på samma sätt. Skillanderna märks redan i tidig ålder.

Den här starka benägenheten att känna sig kränkt som finns hos vissa invandrare, är ett problem i den svenska sociala miljön. Det kan till och med räcka att titta på en kvinna för att hennes bror skall känna sig kränkt. Svenskarna blir alltmer medvetna om att invandrare från Mellanöstern, exempelvis, plötsligt kan känna sig kränkta av en anledning som man som svensk inte kan begripa. Det ger då sannolikt upphov till en tendens att undvika vissa etniska grupper. Den förenklade förklaringsmodellen enligt multikulturalismen, nämligen att svenskarna stöter bort invandrare för att dom är rädda för det främmande, är ohållbar. Sammanhangen är oerhört mycket mer komplexa.

Dr Mabuse (ps)

Dr. J. Mabuse! Rasism kan ta olika uttrycksformer och speglas inte minst i minen, blickar, och ord! Jag har alltid fått högsta betyg på alla mina uppsatser och det enda reaktionen som jag får höra ibland från vissa som inte känner mig väl (Hur faaan kan hon få höga betyg när hon är bara invandrare). Eller undran om det är okej att invandrare får arbeta som lärare osv! Denna inställning, att invandrare inte bör få högre betyg än sina svenska kamrater, inte bör få finare jobb än etnisk svenska, inte får vara duktiga, ambitiösa och bra på någonting är ju rent rasistiskt! Man tar förgivet att man måste vara dum bara för att man har råkat hamna i det här landet! Det är ju rent rasistiskt!

Kafpauzo! Du har tolkat mig rätt! Jag möts alltid av en varm och välkomnande attityd i första stunden tills den kända frågan kommer ” varifrån kommer du ursprungligen?”. Då vänds om attityderna och ansiktsuttrycks därmed. Eller ibland får jag höra som kommentar ”men du är inte som dem!!!!” Just när jag hör det blir jag illamående!!! Det är ju dilemma att hålla balansgången. Å ena sidan vill jag inte höra det igen, därav har jag assimilerats, och å andra sidan vill jag bemött, accepterat, uppskattad som jag är som person och inte bära mitt hemlands historia på axeln hela tiden….

Jessica Keith,! Tack så mkt för din fina respons. Självklart förstår jag att det är svårt även för dig att flytta till USA. Dock trycker jag inte att din upplevelse i USA är lik någon som har invaderat till Sverige från ett diktatur land, inte har språket med sig (du kunde väl kommunicera med folk på engelska från dag 1), inte heller har stöd av ett socialt närverk om man t.ex. är ensamkommen till Sverige, inte förstår de sociala koderna och de dominerade normer, inte vet hur man ska bete sig för att inte uppfattas avvikande mm. Det är det som jag enligt min uppfattning, och även erfarenhet, tar så lång tid. Att behålla sin egen etniska identitet hänger intimt samman med majoriteten, det är inte alls självval, där är vi olika Jessica Keith;-) Jag har skrivit min magisteruppsats om flyktingbarns identitetskonstruktioner och kände igen mig i deras berättelser, deras eviga sökande och hur de omkastas mellan förhoppningar och förtvivlan beroende på (Majoritetssamhälle) Vi, jag och du och alla som träffas i vardagar och gå skilda vägar utan att ens märka vilka intryck har vi lämnat hos ”den andra”. Jag ser ett intersektionellt perspektiv på hela situationen, där ålder, makt, klass, (etnicitet), kön samspelar, skapar och omskapar våra identiteter. Du ser, Jessica Keith, det är inte lätt att tala om en personlig eller etnisk identitet om man utgår från sig själv;-) Tycka till och må väl!

Hanna, jag tycker att dom här exemplen du ger är ett slags trakasserier som man aldrig kan bli befriad ifrån, oavsett var man bor. Dom tar bara olika form. Hade du bott i ditt ursprungsland kanske du hade blivit ännu mer förtryckt såsom varande en kvinna med ambitioner. Förtrycket pågår ständigt i olika former. Är man invandrare används tillmälet "jävla svartskalle!" Är man homosexuell används tillmälet "jävla bög!" Är man tunnhårig blir man kallad "jävla flinstskalle!" Är man kritisk till massinvandringen blir man kallad "jävla rasist!" Är man överviktig används tillmälet "jävla fetto!" Folk använder de attribut som finns till hands. I ditt fall är det ditt utländska ursprung som är lämligt att angripa. Men det är värt att komma ihåg att de som främst förtrycker invandrarkvinnor är invandrarmännen.

Jag själv har i hela mitt liv blivit utstött och utsatts för misstänkliggöranden. Jag har blivit utskälld och anklagad för saker jag inte gjort. I gymnasiet skyllde man mej falskeligen för saker, vilket resulterade i sänkta betyg. På arbetsplatser har jag blivit falskeligen anklagad för att införa fel teknisk dokumentation, undanhålla fakta, osv. Kvinnor har skrikit ut sin vrede: "Erkänn nu!!" Jag kommer aldrig undan. Jag själv behöver bara gå in i en butik för att bli trakasserad av butikspersonal och väktare. Jag får aldrig vara ifred.

Livet är en mardröm för många människor, vilket gör att din berättelse framstår såsom ett slags standardtrakasserier som väldigt många människor utsätts för i en eller annan form. Du har fått för dig att om du hade blivit accepterad såsom svensk så hade du inte drabbats. Men situationen för etniska svenskar kan ofta vara ännu värre. Det är inte så starkt kopplat till din etnicitet. Mobbarna använder bara din etniska bakgrund som angreppspunkt. Det är din akilleshälll, och folk hugger där det sårar. Hade du varit svensk så hade dom hittat något annat som var fel.

Det är sant att det finns människor som nästan aldrig drabbas av trakasserier och misstänkliggöranden. Men dom här människorna är själva mobbare. Dom är ständigt upptagna med att inte stå ut från mängden samt peka ut dom som är avvikande i vilket avseende som helst. Det finns alltså två alternativ. Antingen är man avvikande eller så tillhör man den grå massan av mobbare. Man skall vara glad om man tillhör den förstnämnda kategorin. Man skall inte anpassa sig till likhetsidealet, nämligen det som multikulturalisterna predikar. Dom tror nämligen att alla människor på jorden fungerar som dom själva. Anledningen att dom resonerar så är att dom ser sig själva såsom föredömliga och idealiska individer, till skillnad från avvikarna. Det är typiskt för mobbare! Det är allstå kopplat till en narcissistisk psykologi. Men att ansluta sig till gruppnarcissismen är sannerligen inget du bör eftersträva. Var tacksam och glad att du är en avvikare och att folk ständigt påminner dig om det.

Dr Mabuse (ps).

Hanna, flytta in tryggheten i dig själv , så kan du älska vem, vad och hur du vill; utan att vara rädd för att förlora något, för du har alltid dig själv. Ditt liv ditt ansvar - lägg inte över det på mig eller någon annan.
Tack
Niclas

Jag har bott utomlands i 20 år nu och kan bara uttrycka min sympati med dig och din kamp för att finna en ny identitet utan att avstå från den gamla. Jag har - liksom de flesta utlandssvenskar behållit mina svenska rötter även om jag anammat mer av mina värdländers värderingar än jag ibland vill erkänna. Det finns inget enkelt recept för hur man klarar den situationen, man känner sig hemma lite överallt men inte riktigt. Tänk på Vilhelm Mobergs utvandrare som längtade hem till sista andetaget.

Jag kan ibland tycka att det är ett väldigt tryck på invandrare i Sverige, alla ska integreras och alla ska bli svenskar. Varför det? Jag tycker att alla ska kunna få vara det de är, oavsett om de är tyskar eller marockaner, kristna eller muslimer. Det enda jag har lärt mig är att den som tillhör en minoritet för det mesta gör bäst i att hålla en låg profil.

I Zürich, där jag bor nu, finns det en judisk minoritet. En stor del av dem är ortodoxa och i en viss stadsdel ser man dem ständigt med sina egendomliga kläder och frisyrer. De flesta är schweizare sedan många generationer och är ju per definition integrerade i samhället, d v s de har arbete och försörjning och bidrar till samhället lika mycket som någon annan. Assimilerade kan man knappast kalla dem, de sticker verkligen ut. Men de accepteras av omgivningen. Ingen verkar bry sig. Och det är kanske det allra bästa sättet att handskas med det okända och avvikande: man ignorerar det med en anständig artighet enligt mottot "jag lever som jag vill och du som du vill". Skönt tycker jag.

Problemet i Sverige är att landet är (har varit) ovanligt monokulturellt. Vi svenskar är ovana vid att ta kulturell hänsyn. (I Schweiz inleds varje möte på en arbetsplats med frågan "vilket språk ska vi tala? Schweizertysk dialekt, högtyska, franska, italienska, engelska?".)

Lycka till Hanna! Vägen må vara stenig men belöningen för den som håller ut är stor! Det är ju så roligt att ta till sig en ny kultur och nya språk och nya människor och...!!! Men låt ingen ta ifrån dig din identitet, den är alldeles för viktigt. Bär den med stolthet.

Nicke Hagman tryggheten, den positiva energin, men även alla slags känslor för den delen är social konstruerade! Det är i mötet människor emellan konstruerar vi känslor, för oss själva och andra!

Kurt Myrhagen! Tack så mycket för dina fantastiska ord, de värmer verkligen! Jag håller med dig om att vägen till ett mångkulturellt land, såsom Schweiz, går via acceptans och att att se ”den andre” som en del av samhället oavsett kulturella och religiösa skillnader.

Dr. Mabuse: Schweiz är inget mångkulturellt paradis säger du och det är måhända sant. Men det finns samtidigt en grundläggande liberal hållning i det schweiziska samhället som genererar en stark tolerans. Min poäng var att även om folk inte "gillar" de ortodoxa judarna i Zürich så har de i alla fall den goda smaken att ignorera dem och låta dem vara i fred.

Man ska inte glömma att Schweiz redan inom sina gränser har fyra språkregioner (tyska, franska, italienska och rätoromanska) och folk har en respekt för det som är annorlunda som vi i Sverige inte kan drömma om.

I Sverige har vi också låtit ortodoxa judar vara ifred, tills nyligen, då vi en stor mängd människor från Mellanöstern och Nordafrika har bosatt sig här, av vilka många är antisemiter. Så förtrycket mot judarna var ju ett dåligt exempel eftersom det är en direkt följd av invandringen.

När det gäller skillnaderna mellan italiensktalande och fransktalande, osv., i Schweiz, så är skillnaderna inte alls lika stora som exempelvis mellan etniska svenskar och somalier. Det är inget att yvas över att tysktalande och italiensktalande kan hålla sams. Dom tillhör ju samma västerländska civilisation. Det ställs mycket högre krav på tolerans än så i dagens Sverige. Vi håller på att bryta sönder vårt land, och det gör mej oerhört olycklig. Hitta inte på billiga argument för att försvara detta förhållande.
Dr Mabuse (ps).

Tack Hanna Tusen Tack!!!

Din text:
Inkluderande arbetssätt, på vems bekostnad?

Snyggt!

- Problembeskrivning Be Tyg 6 ;)
- Förslag på lösning Be Tyg 6 ;)

(så länge vi har lärare, som inte ser sig själva - sina egna behov - kommer de inte kunna se andras...)

Niclas

Niclas Hagman! Suck!!! I Så länge finns det sådana dömande människor, som du, som möter människor med misstro och skepticism, tvingas vi invandrare att kämpa för att motbevisa din teori!
Vem sa att jag inte ser mig själv och mitt eget behov?? Jag ser mig själv som en fantastisk människa som kämpar för människors rättigheter och brinner för alla utsatta grupper!! Men jag vill att ”ni andra” ser på oss, invandrare, som enskilda individer bortom kulturella tillhörigheter och de slitande processerna som vi tvingas att gå igenom! Liten dos av självdistans skadar inte!!!

Det finns säkert flera orsaker till att "integrationsprocessen" (eller vad man nu skall kalla den) inte fungerar just i Sverige. Men jag tror att två huvudorsaker är:

1. Vår förkärlek att dela in oss själva och andra i grupper/särintressen. Vilka vi är defineras faktisk till ganska stor del av vilken/vilka "grupper" vi ingår i, eller hur? Och vi definerar andra efter de grupper de tillhör. Man kan vara villaägare, moderat, AIK:are, hipster, lärare, friluftsmänniska, invandrare osv... Det är nog ingen slump att folkrörelse- och föreningstanken har fått ett så starkt fäste just i Sverige. Vi skall arbeta tillsammans, inte ensamma. Fokus i samhället ligger på gruppen, inte individen.

Det här är kanske inget problem i de flesta fall. Man kan ju byta grupp och särintresse ganska fritt. Men, vad händer om du inte kan välja bort din grupptillhörighet? Som hipster kan du i alla fall raka bort mustaschen, men vad kan du göra som invandrare?

2. Vi är socialt "orörliga". Vi umgås generellt endast med personer som liknar oss själva. Det kan vara åldersmässigt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt eller intressemässigt. Det lätt bisarra är dock att vi uppskattar kosmopolitiska storstäder som London och New York just för den sociala/etniska/kulturella blandningen som finns där, men vi väljer omedvetet (eller medvetet) det motsatta på hemmaplan. Titta bara på de två motpolerna i Stockholms nattliv. Stureplan och Söder. Det är som helt skilda världar.

För några år sedan var jag fadder åt utbytesstudenter på SU. Oavsett ursprungsland var de nästan alla väldigt förtjusta i Sverige. Många tyckte att landet var modernt, välordnat, tryggt och vackert. Men, de hade alla samma klagomål/fråga: Hur får man en svensk vän!? Bra fråga.