Skall det bli britterna som räddar Europa än en gång?

Det brittiska folkets växande EU-motstånd är i många avseenden en absolut klockren manifestation av de fundamentala demokratiska principerna: Det är dels en folkrörelse som verkligen växt fram underifrån, och denna folkliga rörelses innehåll är dessutom uttryckligen att de brittiska lagarna skall stiftas av det brittiska parlament som det brittiska folket i god demokratisk ordning valt själva -- och alltså inte per dekret av ett gäng anonyma icke-folkvalda byråkrater i Bryssel.

 

EU-politrukerna från EU:s andra länder, däremot, närmast tuggar fradga av harm över detta djupt osolidariska brittiska tilltag. Inte minst i Sverige. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson låter bittert förstå att debatten i Storbritannien är "sorglig" och "vulgär". Men det är ju knappast speciellt märkligt eller ens oväntat att EU-ministern säger så: Hela den politiska historien är ju full av makthavare (på olika nivåer) som mer eller mindre föraktfullt avfärdat människors krav på ökat demokratiskt inflytande i termer av "vulgärt".

 

Utrikesminister Carl Bildt låter via Twitter ampert meddela att om man skulle låta alla Europas tjugoåtta länder bestämma själva så skulle det inte bli något Europa kvar utan bara en enda "oreda". Här på Newsmill beklagar samme Bildt bittert hur britterna nu försöker att återta makten över sitt eget land -- detta samtidigt som han på ett lite lustigt sätt manifesterar sin aningen speciella syn på vikten av företeelser som demokrati, press- och yttrandefrihet och mänskliga rättigheter genom i ett sidospår entusiastiskt lägga ut texten om hur EU minsann skulle "stärkas" av att Turkiet blir medlem!

 

Själv röstade jag för EU-medlemskap 1994. Medlemskapet marknadsfördes av både borgarna (som alliansen kalldes då) och socialdemokraterna ungefär som att vi skulle slippa tullar och att vi skulle kunna arbeta i andra medlemsländer utan att behöva bekymra oss om arbetstillstånd. Och det lät ju mycket sympatiskt. Föga anade jag vilket fruktansvärt monster som jag och andra fåkunniga och vilseledda blev lurade att medverka till att skapa. Vi ser facit idag: I en aldrig sinande ström från Bryssel kommer det de mest vanvettiga bullor och dekret kommer som per automatik förvandlas till svensk lag, utan att svenska folket har det minsta lilla att säga till om saken. Om man år 1994 skulle ha sagt till alla svenskar exempelvis att "jo, förresten, en liten sak till: om tjugo år kommer nästan all kommunikation att ske elektroniskt, och all denna elektroniska kommunikation kommer alltså myndigheterna att övervaka och lagra" -- hur många skulle då ha röstat ja till EU?

 

För femhundra år sedan var Europa en kontinent på dekis. Ingen hade kunnat ana att den europeiska kulturen skulle komma att dominera världen på det sätt som den faktiskt gör idag. Vad var då orsaken till Europas enorma framsteg under de gångna femhundra åren? Hur kunde Europa dra så ifrån både Kina och arabvärlden, som var de andra två högkulturerna som fanns? En starkt bidragande orsak är att i slutet av medeltiden och feodalväldet var Europa politiskt fragmenterat och makten väldigt decentraliserad: Det växte fram oberoende stadsrepubliker som Venedig och Florens, och den statare eller den livegne som lyckades fly från sin feodalherre till städerna var en fri man, för feodalherrens makt sträckte sig inte innanför stadsmurarna. Så växte under renässansen långsamt fram en välbeställd och fri medelklass - en process som pågår än idag! - och feodalväldet dog ut.

 

Mångfalden, det lokala självstyret, decentraliseringen och fragmenteringen har alltså varit alldeles otroligt viktigt för framväxten av välståndet och demokratin i Europa. Den "oreda" som Carl Bildt varnar oss för är vad som i femhundra är gjorde Europa till vad det är idag. Detta alltså trots förekomsten av de mest ohyggliga krig ganska oavbrutet under de fem århundraden då Europa drog ifrån resten av världen!

 

Numera är krigen slut och även det mesta av östra Europa är någorlunda fritt, så Europa borde ju verkligen ha ett "guldläge". Och vad gör man då? Jo, man bildar en sammanslutning som väsentligen går ut på att avskaffa de speciella förhållanden som under femhundra år gjorde Europa till en vinnare! Man väsentligen återskapar ett feodalsystem, där furstarna sitter i hovet i Bryssel och styr med dekret som de som påverkas inte själva har något som helst reellt inflytande över.

 

Mot bättre vetande inför EU en gemensam valuta, vilket mycket riktigt får som konsekvens att efter några år ligger många medlemsländers ekonomi i fullständiga ruiner. I Grekland är läget så förtvivlat att ett nazistparti väljs in i parlamentet! Vad är då EU:s reaktion, när man gjort bort sig så monumentalt, när ingen längre kan låtsas att inte se hur naken kejsaren faktiskt är? Jo, från Bryssel låter man hurtigt meddela att bästa sättet att lösa problemen är att ge Bryssel ännu mera makt och folket i de olika medlemsländerna ännu mindre demokratiskt inflytande! Låt oss hälla ännu mera bensin på elden så slocknar den, säger Carl Bildt och Birgitta Ohlsson och deras kompisar i Bryssel till oss, och på nutida feodalfurstars föraktfulla vis avfärdar de som "sorgliga" och "vulgära" de som vågar anmäla avvikande åsikt.

 

Så alldeles oavsett hur äkta och genuint premiärminister David Camerons personliga engagemeng egentligen är, gäller alltså att britterna, som för ungefär sjuttio år sedan egentligen var det enda kvarvarande europeiska folk som fortfarande hade kraft och förmåga att å restens vägnar stå upp och kämpa för demokratin och för friheten, ser alltså ut att ännu en gång bli de som sätter ner foten.