Heligt förbannad på fördomar mot oss lantisar

I debatten om Centerpartiets idéprogram har medierna målat upp en bild av att det skulle finnas en spricka mellan stads- och landsbygdsbor. Förutom att krisrubrikerna om falangstrider hit och dit är överdrivna så är det oinsatt att påstå att kritik eller hyllningar av idéprogramsgruppens förslag skulle vara beroende av geografi.

Själv är jag uppvuxen på en bondgård i en liten by, mest bestående av släktingar, i fjällen i västra Härjedalen. Jag har ägnat min barndoms sommarlov åt att hässja hö, mina morgnar åt att utfodra djur och oräkneliga timmar åt att stapla ved. Av alla de gemenskaper jag ingår i så är lantis den som har tillfört mest i mitt liv, och om man skulle anstränga sig för att måla en nidbild av var en centerpartist kommer ifrån hamnar man nog nära det som faktiskt varit min uppväxt.

Ändå har jag uppfattats som en del av Stureplanscentern, och DN använde, till och med i sitt fördjupade reportage om debatten, termen "08-falangen" trots att jag fick lov att vara dess representant. Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad och så uppriktigt ledsen på samma gång.

Jag tror att detta har att göra med att det tyvärr finns en utbredd uppfattning om att människor från landsbygden mest bara efterfrågar bidrag och statligt stöd för att kunna överleva. Det finns självklart en och annan som säkerligen är sådan, men landsbygdens folk har genom historien snarare krävt mer egenmakt och lägre skatter för att kunna sörja för sig själva. Den som studerar den moderna historian kan se hur den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken som sjösattes under 1970-talet varit långt mycket mer effektiv för att avfolka bygderna än vad deras flyttbidrag var. Jag, som själv är uppväxt på landsbygden med småföretagare runt omkring mig, har sett hur statliga regler och centraliserade förhandlingar har satt käppar i hjulet på dem som faktiskt bara vill ha en försörjning där de bor.

En riktig landsbygdspolitik är, om man frågar mig, en riktig liberal politik. Det är en politik som håller makten på så låg nivå som möjligt, helst kvar hos individen, och som tillåter olika levnadsval, även om levnadsvalet skulle vara en lite lägre lön och ett liv på landet. Det är en politik där regleringarna minimeras, och där enkelhet och förutsägbarhet präglar de som finns.

Den bygd där jag kommer ifrån efterfrågar heller inte bidrag eller statliga interventioner. Den vill bara ha friheten att pröva sina idéer på en fri marknad, och frihet att leva livet som var och en önskar. Man vill skapa egna jobb, inte få dem till skänks av staten. Man vill njuta av den storslagna naturen, av tystnaden och av den gemenskap som byggs upp mellan människorna, inte ha ett systembolag inom någon kilometers radie eller bo nära ett köpcenter.

Jag vill alltså inte ha frihet för att jag skulle vara någon sorts storstadsliberal som läst i tunga böcker om teorierna bakom liberalismen. Jag vill heller inte ha en massa statligt stöd för att min bygd ska överleva. Jag vill ha frihet för att liberalism är sunt bondförnuft i ideologiformat, och för att kunna leva ifred så som jag själv önskar på landet, utan att statens dekret sätter käppar i hjulet.