Polisspårets frågor måste utredas

Så är det äntligen dags för ”En pilgrims död”, TV-versionen av Leif GW Perssons romaner om Palmemordet.

Uppmärksamheten kring serien har förstås fått en skjuts av att författaren säger att han tror att sanningen ser ut ungefär som den historia han underhåller oss med. Det vill säga: dådet var inte en ensam förvirrad missbrukares verk, det var välplanerat och utfört av poliser eller militärer.

Självklart kan man rynka på näsan åt GW:s hypotes och avfärda den som ännu en ogrundad konspirationsteori av det slag som uppstår kring alla dramatiska händelser som berör många människor.

Men så bråttom ska man nog inte ha. Det är ju inte helt ovanligt att mord på politiker faktiskt är resultat av hemlig verksamhet med trådar in i statsmakten.

När det gäller Olof Palme har för all del många låtit sig övertygas om att det var missbrukaren Christer Pettersson som var mördaren och att det bara var de extremt höga beviskraven som gjorde att han friades i hovrätten.

Mot den bakgrunden har debattörer som diskuterat en annan lösning ibland ganska lättvindigt avfärdats som privatspanare eller konspirationsteoretiker. Och det är klart att Leif GW Persson sticker fram hakan när han ifrågasätter den halvofficiella bilden av mordet.

Han har å andra sidan bättre förutsättningar än de flesta att göra något sådant. Genom sin forskarkarriär och sina TV-framträdanden är han väletablerad som expert på polisfrågor. Hans ord tas med viss automatik på allvar.

Men har han rätt? Det kan vi ju inte få veta så mycket om bara genom att titta på TV-serien som trots allt är fiction, hur övertygande den är må vara. Så vad gör vi? Ja, lyckligtvis sitter vi inte i sjön: det finns nämligen ett antal väl belagda omständigheter som rent sakligt gör att man måste reflektera på allvar kring den kusliga hypotes som polisprofessorn vill fästa uppmärksamheten på.

Redan mycket tidigt i utredningen kom det in tips om poliser med nazistiska sympatier, poliser som hade kontakter med den vita apartheidregimen i Sydafrika, poliser som skulle ha uppträtt mystiskt under mordnatten, poliser som visat stark Palmefientlighet och poliser som uttryckt tydlig belåtenhet med att statsministern blivit mördad.

Tipsen fortsatte att strömma in under de år som följde. I ett antal fall var det dessutom just poliser som lämnade uppgifterna eftersom de på nära håll sett saker som fått dem att misstänka kollegor för att vara inblandade i statsministermordet.

Olof Frånstedt som varit byråchef på Säpo under 60- och 70-talet har nyligen i en intervju berättat att när han fick besked om mordet dröjde det inte länge innan han slogs av tanken att krafter inom svensk underrättelsetjänst kunde ligga bakom – en variant som också ryms inom Leif GW Perssons scenario. Sedan Frånstedt fått klart för sig att spaningsledaren Hans Holmér, med tydligt stöd av regeringen, valt att satsa utredningsresurserna på att knyta det kurdiska partiet PKK till dådet drog han slutsatsen att det inte var någon idé att väcka frågan de ansvariga i Palmegruppen, ingen skulle vilja lyssna på honom.

Frånstedt har inte hävdat att han hade några bevis för sin hypotes. Men det intressanta är förstås att han över huvud taget slogs av tanken.

Om vi ska förstå varför han gjorde det måste vi försöka återkalla det mycket speciella politiska klimat som rådde då i Sverige.Det här var, ska man komma ihåg, en period då skyttegravarna i det kalla kriget mellan öst och väst var ovanligt djupa. Delar av den svenska militären föreställde sig att det fanns ett direkt sovjetiskt invasionshot hängande över landet. Och när Palme som var djupt bekymrad över den galopperande kapprustningen lanserade sina nedrustningsinitiativ uppfattades han på sina håll som opålitlig, kanske rentav som ett verktyg för sovjetisk utrikespolitik. En möjlig landsförrädare.

Palme planerade att besöka Moskva i april 1986. Det  skapade än större oro hos dem som inte litade på honom. Vad skulle han göra där – rent konkret sälja ut Sveriges självständighet?

Att det fanns sådana farhågor hos vissa militärer är väldokumenterat. Kan den oron också ha inspirerat till mordet? Om Frånstedt hade rätt är svaret alltså ja. I så fall kan man se dådet på Sveavägen som en sorts statskupp i miniatyr – en våldsam attack vars syfte var att snabbt och effektivt plocka bort en oönskad regeringschef.

Dramatiska uppgifter som pekar på direkta planer på en kupp blev offentligt kända hösten 1992. Då berättades i TV-programmet Norra Magasinet om ett möte som hade hållits på polishuset i Norrköping sex veckor före mordet. En man, Jörgen B, med bakgrund i den militära underrättelsetjänsten hade deltagit i mötet och långt i efterhand gett sin version av det till Norra Magasinets journalister. Enligt honom hade det handlat om en ren kuppförberedelse mot Palme.

Direkt efter mötet hade Jörgen B reagerat med bestörtning och kontaktat den lokale Säpochefen som i sin tur skriftligt rapporterat vidare uppgifterna till Säpo i Stockholm. Rapporten kom fram, men på något sätt försvann den spårlöst från Säpos arkiv.

När uppgifterna om Norrköpingsmötet blev kända genom TV framstod de som så allvarliga att tre socialdemokratiska riksdagsledamöter motionerade om en ny kommission som skulle granska Palmeutredningen. Förslaget gick igenom och kommissionen blev tillsatt med särskilt direktiv att titta just på polisspåret.

När kommissionen till sist presenterade sitt betänkande sommaren 1999 var den mycket kritisk mot hur mordutredarna skött granskningen  av misstankar om polisinblandning i mordet. Trots att det fanns tydliga tecken på att det förekommit organiserad Palmefientlig verksamhet inom polisen, verksamhet som kunde ha att göra med mordet, hade Palmespanarna aldrig arbetat med polisspåret som ett särskilt utredningsområde. I deras pärmar fanns tydligt sorterade spaningsuppslag om CIA, Sydafrika, PKK och så vidare - alla försedda med egna rubriker. Men det fanns ingen gemensam sammanställning som gällde uppgifter om en svensk poliskonspiration. När utredarna fått in tips om namngivna poliser hade de bara behandlat dem som tips om vilka enskilda personer som helst och på grundval av det gjort rutinmässiga alibikontroller.

Granskningskommissionen ägnade mycket uppmärksamhet åt en av de poliser som det fanns ovanligt mycket spaningstips om. Det gällde en av centralfigurerna i de högerextrema kretsarna inom Norrmalmspolisen, en vapenexpert som i media ofta betecknats som ”Ö” men som hos kommissionen går under namnet ”polisman A”. Kommissionens slutsats var entydig: Palmeutredarna hade gjort en mycket bristfällig uppföljning av spaningsuppslagen om”Ö”.

För egen del blev jag inte särskilt överraskad när jag fick se den slutsatsen i betänkandet. Själv hade jag redan tidigare fått anledning att sysselsätta mig med ”Ö” när jag hösten 1989  bevakat Ebbe Carlssonaffärens efterdyningar.

Efter Palmemordet hade ”Ö” slutat vid polisen och etablerat sig som affärsmän i vapen- och säkerhetsbranschen. Ebbe Carlsson hade anlitat honom för att smuggla in avlyssningsutrustning som skulle användas i en vidlyftig operation för att återuppväcka Holmérs PKK-spår. Smugglingen hade avslöjats av tullen i Helsingborg och som en följd av det hade tullkriminalen gjort husrannsakan hos ”Ö”. Där hade man bland anat hittat en patron avsedd för magnumrevolver. Den innehöll en kula av exakt samma typ som de kulor som hittats på mordplatsen. När jag kontaktade Palmeutredningens spaningsledare Hans Ölvebro och frågade om detta fynd förnekade Ölvebro all kännedom om det och menade att jag måste ha fel. Först när jag hänvisade till smugglingsutredningen med sidnummer tog det skruv. Palmespanarna tog patronen i beslag för att testa om kulan kunde ha kommit från samma tillverkningssats som kulorna från Sveavägen. Jag gjorde mitt bästa för att ta reda på utfallet av detta test, men fick ytterst motsägelsefulla uppgifter om resultatet.

”Ö”:s samarbete med Ebbe Carlsson i smuggelaffären var egentligen bara en följd av att han tidigare haft en hel del att göra med den förste spaningsledaren, Ebbes gode vän Holmér.

I själva verket var det Holmér som hade sett till att ”Ö”:s nystartade vapenföretag fått några inkomster under det första året. I strid med alla upphandlingsregler hade spaningsledaren köpt pansarglas till Palmerummet av ”Ö”:s bolag. Men inte bara det, han hade också beställt vapen och teknisk utrustning till sina livvakter. Bland inköpen fanns rena James Bondattiraljer, som till exempel en kpist inbyggd i en attachéväska.

Denna affärsrelation mellan ”Ö” och Holmér illustrerar ett problem: den förste spaningsledaren tycks ha befunnit sig i något som liknar en jävssituation i förhållande till en person som faktiskt skulle kunna vara inblandad i mordet.

Mot den bakgrunden är det svårt att undgå att ställa sig frågan: kan Holmér helt enkelt ha skyggat för att granska just sådana hypoteser som Leif GW Persson, Olof Frånstedt och Granskningskommissionen menar att utredarna borde ha tittat på?

Den tidigare rikspolischefen Carl Persson framställde i sina memoarer Hans Holmér och Ebbe Carlsson som två politiska fixare, alltid beredda att tumma på sanningen så fort det var någon skandal som behövde sopas under mattan. Om Carl Persson hade rätt i detta – i vilken utsträckning fortsatte Holmér och Ebbe i de vanliga hjulspåren under utredningen av mordet på Olof Palme?

Det är trist att ens behöva överväga sådana frågor. Men jag påminner mig en bitter kommentar från Ebbe Carlsson när jag intervjuade honom i samband med arbetet på min första bok om Palmeutredningen, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet”.

När jag träffade Ebbe hade hans försök att ärerädda Holmérs PKK-spår kapsejsat. Och medan Ebbe själv väntade på en smugglingsrättegång hade alla hans gamla politiska vänner vänt sig ifrån honom.

Under intervjun sa Ebbe plötsligt:

”Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön, ljuger. Det är grundhypotesen”.

Jag frågade Ebbe om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser. Svaret kom direkt:

”Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?”

Under mina fortsatta efterforskningar kring Palmemordet har jag många gånger fått anledning att påminna mig Ebbes ord. Jag har hittat ett antal exempel på befattningshavare som bevisligen inte riktigt klarat av att hålla sig till sanningen när de varit tvungna att prata om förhållanden i mordutredningen som varit besvärande för dem själva.

Vad har jag kunnat jag dra för slutsats av detta? Att de flesta människor, även personer i hög officiell ställning, ibland kan ha svårt att leva upp till de moraliska krav som ställs på dem.

Kan det sträcka sig så långt att personer som borde ha haft större integritet helt enkelt tittat bort ifall de anat något sådant som Leif GW Persson skissar, en komplott från poliser eller militärer i vad de själva såg som nationens intresse?

Sådan moralisk bräcklighet är tänkbar. Man kan förstås också föreställa sig att de som borde ha undersökt en sådan hypotes helt enkelt inte fattat, inte varit skarpsinniga nog att inse att det funnits saker att granska.

Oavsett vilka motiv som funnits till att saken inte blivit utredd: GW kan ha rätt i sina antaganden - eller han kan ha fel. Vad som är angeläget är att den saken undersöks. Och jag använder med avsikt ordet angeläget – trots att det gått så mycket som 27 år sedan mordet.

Detta av tre skäl.

Dels handlar det om vår gemensamma förståelse av det samhälle vi lever i. Epoken Olof Palme är en viktig del av svensk nutidshistoria. Tog den slut på grund av ett statskuppsliknande mord är det viktigt för oss alla att få veta det.

Dels handlar det om att måna om rättsväsendets integritet. Varje land som vill kalla sig demokratiskt måste ha ambitionen att ha ett anständigt, effektivt och genomskinligt system för att utreda och förhindra brott. Vad innebär det när en statsminister blivit mördad? I en första fas betyder det att brottet måste utredas med högsta tänkbara prioritet. Men om åren går och denna utredning inte kommer till ett resultat uppkommer ett annat lika angeläget behov. I det läget blir det viktigt att försöka förstå vad det var som gick snett. Var mordet verkligen olösligt eller ligger problemet i att man gjort fel och kanske fortsätter att göra fel? Vad är i så fall orsaken till detta och vad kan man göra åt det?

Och slutligen har vi frågan: kan det ha funnits krafter, mer eller mindre dolda grupperingar inom den svenska statsmakten, som agerat på egen hand – utan demokratisk kontroll – och som haft en roll i att antingen verkställa mordet eller förhindra dess utredande? Om så skulle vara fallet, kan sådana grupperingar finnas kvar i dag? Och vad ska man i så fall göra åt dem?

Det är sådana frågor som aktualiseras genom Leif GW Perssons berättelse. De bör inte fortsätta att stå obesvarade.

Gunnar Wall (2 artiklar)
http://www.gunnarwall.se

Anmäl