Finns inget som tyder på att militär eller polis ligger bakom mordet

Knappt har Kristina Lindströms och Maud Nycanders nyanserade dokumentära TV-serie om Olof Palme slutat - dock undvikande de omstridda frågorna om vem som mördade Olof Palme, hans roll i Sveriges dolda livlina till Nato och hans diskutabla politiska handlade i mitten på 1980-talet gällande Sovjetunionens ubåtskränkningar av våra vatten - förrän den statliga TV:n i en ny serie skall spekulera om vem som mördade honom. Eftersom jag tycker att frågan intellektuellt redan är löst av författaren och den tidigare TV-producenten Hans Hederberg (i boken Offret & gärningsmannen) vill jag gärna tala om varför.

Det avgörande är att Hederberg pekar på det personliga motiv Christer Pettersson hade, nämligen att regeringen Palme är den sista instans som avvisar hans överklagande av (eller möjligen benämnt vädjande gällande) sin vräkning från sina farföräldrars hus vid Edsviken. En bostad han så gärna ville stanna i. Tillfället gör inte endast tjuven utan också hämnaren. Pettersson ser Olof Palme gå in på biografen Grand ett par timma före mordet!

I och för sig har jag hela tiden trott på Lisbet Palmes vittnesmål. Det går knappast att ta miste på Christer Pettersson, hans stickande ögon och haltande språngmarsch. Och hon kan ju inte hjälpa att polisen inte förde anteckningar i det första förhöret och klantar till det vid konfrontationen. Vi tror ju så gärna att vi är lika inför lagen i vårt demokratiska Sverige, den bästa av världar. Bristen på protokoll vid första förhöret delar fru Palme med Jacklyn Kennedy, änkan efter ett annat statsmannamord runt vilket det vävs kon-spirationsteorier. I Lisbets fall får det sannolikt konsekvenser i hovrätten, där chefsdomaren Birgitta Blom vid förhandlingarna - efter överklagandet av tingsrättens fällande dom - tycker att Lisbet Palme berättar om mycket mer än som kan återfinnas i vittnesprotokollet. Tror jag det, vem hinner anteckna allt som sägs i takt med ett förhör. "Är hon ett trovärdigt vittne?"

Nu är det ju så, att det kan verka alldeles för enkelt att en litet konstig man ensam är ansvarig för mordet på en JFK eller Olof Palme. Detta kanske särskilt ju större känslor och uppfattning betraktaren har om storleken på statsmannaskapet. Redan utredaren Hans Holmér uppfinner sitt PKK-spår.

Det tycks vara frestande att i dessa spekulationer peka ut säkerhetspoliser eller sjöofficerare, som bevisligen vid några tillfällen "talat illa" om statsministern. Å andra sidan rör det sig om organisationer av människor där det kan vara farligt att konspirera om olagliga åtgärder, då de är säkerhetskontrollerade. Ej heller är det sannolikt att de kan tänkas kollektivt bestämma sig för att mörda en människa av det motiv som nämns: att Palme skulle vara farlig för landet. Det passar inte in i vår nordeuropeiska kulturkrets, som kräver mer personliga motiv för en sådan handling också inom den angivna kretsen. Dessutom, risken att åka fast om det på allvar diskuterats i grupp torde vara ojämförligt stor.

Palmemordet har tillsammans med Estoniakatastrofen och ubåtsfrågan tidigare i ett samlat paket varit föremål för en av Svt:s vanliga  konspirationsmakare, förre medarb-taren i Uppdrag granskning Lars Borgnäs i hans bok Nationens intresse, om vilken det redan går att läsa inte så smickrande recensioner på Newsmill. I Borgnäs ögon verkar försvaret ha skuld till allt ont, särskilt den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST. Det är också märkligt att ABF Stockholm har bjudit in honom att sprida detta budskap till sina åhörare, liksom en annan MUST-hatare Mattias Mossberg om sina spekulationer om ubåtskränkningarna, medan de med annan mening inte får en chans att framföra sin sida av saken. Har ensidighet blivit ett kriterie för det socialdemokratiska bildningsförbundet?

De flesta av oss vet ju var vi var och vad vi gjorde när denna för Sverige ovanliga och förskräckliga händelse ägde rum. För min del låg jag och såg i en förhyrd fritidsstuga utanför Jokkmokk. I egenskap av Militärbefälhavare för Övre Norrland ledde jag under ett par veckor en omfattande repetitionsövning i omgivningarna. Efter midnatt väcktes jag av knackningar på ytterdörren och meddelades att Palme skjutits. Det hade i sin tur meddelats övningsledningen från Försvarsstaben. I meddelandet fanns ingen bedömning om att det hade någon betydelse för den militära beredskapen, men med mitt yrke började jag genast fundera över om det i de senaste dagarnas underrättelser fanns något som kunde indikera att händelsen ingick i något hot mot landets säkerhet och fann att så inte var fallet. Den första ordern som kom på morgonen gällde mycket riktigt inte vår beredskap utan bestämningar för flaggningen inom Försvarsmakten.

Bengt Gustafsson (19 artiklar)

Anmäl