Centerpartiet behöver konservatism och inte socialliberalism

Mycket talar för att den lite smått stormiga debatten om Centerpartiets framtida idéprogram egentligen drivs av någonting annat än harmen mot några få ogenomtänkta förslag. Skriften är bara det senaste uttrycket för att partiet sedan framgångsvalet 2006 har drivits i en ensidigt liberal riktning, låt vara med en grön prägel. Målet har helt uppenbart varit att skära bort andra tanketraditioner som har rymts inom partiet, vilka, efter en del nytänkande, skulle kunna skapa ett för samtiden nödvändigt politiskt alternativ i kombination med liberalismen. Idéprogrammet skulle, i nuvarande skick, bli kronan på verket. Den ensidigt liberala dagordningens slutliga seger, med några återstående stumpar av tidigare tankespår, för att ha någonting att lugna kritikerna med. Först nu tycks partimedlemmarna på allvar ha vaknat, trots att allt har varit skrivet på väggen i versaler sedan 2006.

Lägren i den debatt som nu har blossat upp på allvar har, bland annat, beskrivits som liberaler mot pragmatiker, Stockholm mot resten av landet och unga mot gamla. Den beskrivning som har kommit att bli vanligast lyder dock att striden skulle stå mellan renodlade liberaler och socialliberaler. Åtskilliga kritiker av förslaget har nämligen själva fört fram att programförslaget lider brist på socialliberalism. Andra väljer att tala om brist på rättvisa, och synes med det begreppet mena mer av mitten- eller vänsterpolitik.

Alla dessa beskrivningar är i viss mån missvisande. De som i huvudsak är motståndare till förslaget har inte någon enhetlig världsåskådning. Jag skulle för egen del vilja framhäva två viktiga tanketraditioner med gamla anor i partiet vilka har blivit satta på undantag: konservatismen och kommunitarismen. Utan dessa tankeströmningar, kläcker bevisligen liberalismen idéer utan vare sig mening eller mål.

Centerpartiet har, enligt min mening, alltid haft en konservativ ådra i verklighetsförankringen och i den sunda misstron mot idésystem med anspråk på eviga sanningar. Likaså finns det någonting som, i brist på annat, kan betecknas som konservativt i dygdeetik och förespråkandet av god arbetsmoral och strävsamhet. Tron på lands- och glesbygden och bevarandet av goda levnadsbetingelser där går också i konservativ riktning. Insikten att det behövs ett starkt försvar för att leva i fred har funnits fram till ganska nyligen. Ett område där partiet borde hämta konservativ inspiration är givetvis utbildningspolitiken, där en mer enhetlig och utbildande skola borde vara vår viktigaste samtidsfråga.

Därtill har vi de kommunitära idéerna – d v s de små och stora folkgemenskapernas betydelse för ett gott samhälle. Detta rör sig om allt från familjer till nationer. Programmet har visserligen tagit upp den intressanta tanken om federalisering genom utskiftning av vissa skattebaser från staten till de mindre politiska enheterna, samt nämner civilsamhällets betydelse i några ordvändningar, men i övrigt får de kommunitära tankarna inget genomslag. Att liberala idéer om frihet och rättvisa för så många som möjligt bygger på att det finns starka folkgemenskaper i form av exempelvis nationer är någonting som de renodlade liberalerna själva inte ser. Den folkgemenskap som utgör förutsättningen för deras eget projekt och för den västerländska, jämlika demokratin där folk anser sig ha en andel i det gemensamma gör de ofta allt för att smula sönder.

Kravet på ändringar i programmet har hittills sammanfattats som ett krav om införande av ”social-” framför liberalismen. Jag betackar mig för den sammansättningen, som i den allmänna idédebatten brukar tillskrivas partier som är ensidigt liberala i värderingsfrågor och halvt socialdemokratiska inom den ekonomiska politiken. Tyvärr tycks många motståndare till programförslaget ha valt detta begrepp som enande faktor, vilket också avspeglas i de ändringsförslag som har lyfts fram. Detta är att hoppa från en ensidighet till en annan. Risken är nu stor att detta kommer att ske, eftersom det knappast finns tid för någon stor omarbetning och efterföljande remissrunda. Jag vidhåller därför att det bästa vore att skjuta på antagandet av programmet till partiets ordinarie stämma i höst, och istället ägna annalkande extrastämman i månaden uppkallad efter krigsguden åt det partiledningen säger sig vilja ha: en yvig och seriös idédebatt. Ett hastverk hopskrivet i affekt är det sista vi behöver.

Ilan Sadé (8 artiklar)

Anmäl