Efter enveckasförsvaret måste Natodebatten igång

Att försvaret av Sverige de senaste åren fått agera politisk budgetregulator och att försvarsfrågan för länge sedan hamnat utanför det politiska finrummet råder det inte något större oenighet om. Förutsättningarna för att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla ett fungerande försvar med nödvändiga förmågor har genom en rad förhastade och underfinansierade försvarsbeslut i hög takt utraderats. De socialdemokratiska regeringarna öppnade genom försvarsbesluten FB-00 och FB-04 upp de stora dammluckorna som alltför snabbt dränerat Försvarsmakten på avgörande förmågor och framförallt på förbandsnumerär. Efter regeringsskiftet 2006 då den moderatledda regeringen tillträdde var det nog många som hoppades på en återgång till en försvars- och säkerhetspolitik som byggde på att Sverige skulle kunna försvaras i åtminstone mer än några dagar, och på mer än en mycket begränsad geografisk plats åt gången. Men så blev det som bekant inte alls.

F.d. ÖB Bengt Gustafsson gick ut i ett tidigare inlägg här på Newsmill och deklarerade att ” Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred  under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan”. Något som kan tolkas som att Försvarsmakten inte ens kan lösa ut grundläggande uppgifter i djupaste fred?

De nya moderaterna har i försvarsfrågan ägnat mer tid åt att förklara för allmänheten hur oerhört bra det svenska försvaret blivit genom den moderatledda försvarsreformen. Detta istället för att skapa verkliga förutsättningar för ett fungerande försvar. Hur många debattartiklar de ledande moderata försvarspolitikerna levererat med mantrat att man skapat ”ett tillgängligt, flexibelt och användbart försvar” är nog inte ens mätbart. Men att den verkliga försvarsförmågan inte ökat genom försvarsreformen, utan snarare har reducerats ytterligare står nu definitivt klart sedan ÖB gått ut och förklarat läget. Det har under ett antal år pågått en omfattande skönmålning i försvarsfrågan där moderaterna ofta talar i termer av att man ”genomför satsningar på Försvarsmakten” och att försvarsreformen ofta beskrivits som en förmågehöjning där man skapat snabbt gripbara och professionella förband som är modernt utrustade. 

Det är därför omöjligt att inte dra paralleller mellan försvarsminister Karin Enström anno 2012 och Per Albin Hansson anno 1939. ”Vår beredskap är god!”

ÖB pekar på att Försvarsmaktens verksamhet och planerade materielanskaffningar redan från början är underfinansierade trots att det är den politiska nivån som beställt och beslutat Försvarsmaktens organisation benämnd IO 14 som skall vara intagen 2019. Det går inte längre att tillämpa osthyvelsprincipen och skära ned lite över hela Försvarsmaktens bredd för att hitta en balans i ekonomin. Detta med anledning av att de kvarvarande förmågorna och förbanden inom Försvarsmakten redan är nere på nivåer i singular. Det enda som då återstår är att tillföra mer pengar till Försvarsmakten eller att stryka hela förmågor, eller till och med en hel försvarsgren som ÖB varnat för.

Under kommande Folk & Försvar finns det ett antal avgörande frågor som måste debatteras och förhoppningsvis besvaras av regeringsföreträdarna.

För det första måste ÖB förtydliga sitt uttalande. Vilken är den faktiska innebörden av att Försvarsmakten enbart kan möta ett angrepp mot ett begränsat mål under ungefär en veckas tid, och vilken hjälp förväntar ÖB skall anlända? Är det ens rätt att försvaret av Sverige enbart diskuteras i termer av uthållighet mätt i tid? Borde inte Sveriges grundläggande militära kapacitet istället vara den gränssättande faktorn som skall mätas avseende numerär och förmågor, och att förbanden är rätt uppfyllda, utrustade och övade?

Det som också måste tas upp i Sälen är en seriös diskussion om vad ett medlemskap i NATO skulle kunna innebära för Sverige måste dessutom starta omgående. Passande nog så deltar NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmusen under Sälen-konferensen. En annan fråga som också måste besvaras är hur riksdag och regering ser på solidaritetsförklaringen, och hur man föreställer sig att den skulle hanteras i praktiken? Man måste förklara vilka förberedelser som vidtagits för att ta emot stöd, och vem stödet är tänkt att komma ifrån. Ett nordiskt försvarssamarbete är mer eller mindre otänkbart när såväl Norge som Danmark har sin lojalitet till NATO. För övrigt anser jag att Sveriges utrikesminister borde vara en självklar deltagare under rikskonferensen i Sälen.

Sammanfattningsvis kan vi nog trots allt konstaterar följande. ÖB kommer inte att få ett utökat försvarsanslag i den omfattning som krävs för att återta en acceptabel försvarsförmåga, och förhållandet mellan Försvarsmakten och regeringskansliet lär således inte förbättras.

Man ska inte heller glömma vilket uppdrag Karin Enström fick av statsminister Fredrik Reinfeldt då hon tillträdde som Försvarsminister. ”Den stora uppgiften är att efter alla dessa år, jag vill nästan säga decennier, med svarta hål i försvarets ekonomi, fortsätta upprätthålla den ordning i försvarets ekonomi som nu finns på plats”. Dessa ord från statsminister Reinfeldt till den nytillträdde försvarsministern är den verkliga förklaringen till varför Karin Enström agerar som hon gör och nonchalerar ÖB:s och samtliga militära experters varningssignaler. Av den anledningen är förtroendet för den nymoderata försvarspolitiken och försvarsministern nu förbrukat.

Det enda som kan ändra på förfallet är att försvarsfrågan åter blir en fråga som allmänheten engagerar sig i, vilket gör att Alliansen med moderaterna i spetsen inte längre kan blunda för de säkerhetspolitiska realiteterna. Först då kan vi se slutet på skönmålningen och att man går från ord till handling på riktigt. 

Skipper (6 artiklar)

Anmäl