För mig var Palme ingen riktig socialdemokrat

Jag har lite svårt för rödvinssocialister. De som predikar vinstintressets fördärv utan att själv ha något att förlora. De som själv tillhör en besutten klass och fått en god skolutbildning och ställning som ger dem en rivstart i livet. De kan uttrycka sig med den självsäkerhet som uppväxtens röda matta skapat och ta karriärkliv som om de vore en självklarhet. Palme tillhörde denna skara.

Den förhärskande känslan för många av oss andra, vi som genom att ha fötts utan dessa goda gåvor känner behovet att skapa oss ett drägligt liv, ett intressant arbete och en viss privatekonomisk trygghet, antingen vi står till vänster eller till höger politiskt, är misstänksamhet. Detta gäller särskilt när en sådan person blivit statsminister och därmed vår högsta ledare. För då blir läget akut.

För att kunna stilla en sådan misstänksamhet och verka som den enande kraft ämbetet betyder krävs en känsla för de olika villkor befolkningen lever under, utan att egna brister och låsningar tillåts ta över. Palme klarade inte denna uppgift.

Som politisk meningsmotståndare är det naturligt att kritisera. Det är klart att löntagarefonderna eller hanteringen av kärnkraftsfrågan, som förgiftade politiken i decennier därefter, inte var bra. Inte heller demagogiska överdrifter och internationella klavertramp, som att jämföra USA med nazisternas judeutrotningar, eller att gulla med diktatorer som Castro låg i Sveriges långsiktiga intresse. Men om man försöker bena ut det som var allvarligast och som dessutom, tror jag, retade upp folk var en speciell karaktärsbrist hos Palme - bristen på moral i det dagliga handlandet.

Det uttryckte sig som en oförsonlig attack på meningsmotståndare, en brist på eftertanke och förmåga att se olika sidor, en ogenerös "jag vet bäst"-attityd även om motsatsen kunde antydas och så vidare. Alltså motsatsen till det som byggde Erlanders landsfadersställning.

Även jag hade, i likhet med en annan skribent här på Newsmill, en korrespondens med Palme. Det gällde Socialdemokraternas hantering av Stockholmstidningens kris 1984. Ett genomgående drag i Palmes demagogi var alltid ett typiskt tillspetsat angrepp på företagsledares och finansmäns handlande, vid till exempel konkurser. Trots detta lät partiet sin huvudtidning gå samma väg, vilket jag kritiserade i mitt brev till Palme. Svaret i korthet blev att det varken var hans eller partiets ansvar - LO ägde "Stocken"! Därtill innehöll svaret inte någon kommentar till min allmänna kritik angående undvikbara konkurser, inte heller kring ett par andra konkurser med offentligt ägande, till exempel Swedechrome och Landskronavarvet. Denna skillnad mellan ord och handling upprepades av honom vid andra tillfällen, som vid hanteringen av  Raineraffären. Där tvingades Justitieminister Ove Rainer att som endast det andra statsrådet någonsin avgå på grund av en helt laglig skatteplanering, utan stöd av en enligt Rainer välinformerad statsminister.

För mig var Palme ingen riktig socialdemokrat. Hans självhävdelsebehov överskuggade behovet att göra rätt. Därför blev mycket fel i praktiken, inte bara för landet utan också för partiets väljare. Han hade ett bländande intellekt, men ett sådant trumfkort lyckades han ofta spela bort.

Palme ville bli landsfader. Åtminstone fram till valet 1976. Efter återkomsten 1982 satsade han alltmer internationellt, förmodligen med generalsekreterarposten i FN som mål. Det kan ha varit detta som blev hans öde, kanske han upplevdes som ett alltför stort hot från en stormakt. Men om detta får vi fortsätta att spekulera.

Hans Bertil Holmgren (2 artiklar)

Anmäl