M bör lämna försvarspolitiken

Försvarsminister Karin Enström ler nöjt på bilden i Dagens Nyheter där hon berättar att hon är nöjd med sitt framtida försvar. Ett försvar som 2019 ska kunna försvara sig i en vecka mot en mycket begränsad motståndare, på en enda plats i Sverige och därtill efter veckor av förberedelser.  Hon är nog en av få som är nöjda med denna förmåga. De flesta svenskar hade förmodligen väntat sig mera efter alla de miljarder som pumpats in i försvaret och allt tidigare tal i media om hur fantastiskt bra det svenska försvaret är.

Enströms uttalande tillsammans med överbefälhavare Sverker Göranssons tidigare intervju bör dock för allmänheten resa flera funderingar och frågor över hur det egentligen är ställt med den svenska försvarsförmågan.

1. Finansieringen

Försvarsdebatten under tiden sedan Almedalsveckan har varit centrerad kring Försvarsmaktens framtida budget. ÖB hävdade under Almedalen att om Försvarsmakten inte får miljardtillskott efter 2015 enbart för förbandsverksamhetens övningar och lönekostnader så kommer den nya insatsorganisation ”IO 14” inte att kunna vara intagen som lovat år 2019. Någon sådan finansiering har inte Regeringen kunnat prestera, varvid risken är överhängande att den inte är färdig 2019.

2. Materielen

Försvarsmaktens materielplan över materiel som måste omsättas till 2019 för att inta IO 14 var redan i somras underfinansierad med 25 miljarder kr. En mycket stor del av detta är till följd av tidigare underfinansierade försvarsbeslut så långt tillbaka som mitten av 90-talet, där materielanskaffningen bara flyttats fram likt det amerikanska finansiella stupet.

I och med Regeringens beslut om anskaffning av nya stridsflygplan under hösten ökade detta underskott med 5,5 miljarder kr, vilket Regeringen kommenterade med att det inte var några som helst problem för Försvarsmakten att omplanera. Beslutet fattades för ett antal flygplan som ligger upp till 20 flygplan under den lägsta nivå Försvarsmakten sagt behövas tillsammans med ett icke namngivet och anskaffat långräckviddigt luftvärnssystem för att lösa den uppgift försvarsministern anser sig vara nöjd med. I samma beslut ligger därtill att det svenska Flygvapnet kommer att reduceras med motsvarande en JAS-division redan från 2015 och framåt då denna ska leasas ut till Schweiz, varvid de stridande divisionerna minskas med 25 %. Summa summarum blir det att Försvarsmakten enligt nu liggande finansieringsplan ligger 30,5 mdr kr under ett intagande av IO 14 till 2019.

3. Vilken begränsad del av Sverige ska försvaras?

Den hotbild såväl svenska bedömare som utländska stater är ense om är att det allvarligaste framtida hotet är ett överraskande strategiskt överfall syftande till att förlama ett land. Omsatt till svenska förhållanden finns det under den närmaste framtiden ett antal områden som är mer intressanta eller lämpligare för detta och det blir för Regeringen att besluta vilken del av Sverige som ska försvaras? Ska det bli delar av Stockholmsområdet som är landets centrala nervsystem eller ska det bli landets andningsorgan Göteborg utan vars hamnområden Sverige stannar efter bara några få dagar? Eller ska det bli de områden där det är lämpligare att kunna ta emot den utländska hjälp som i och med försvarsbesluten 2000 och 2004 gjort oss helt beroende av, utan att veta vem som levererar? Ska det rentav bli Gotland vars militära vakuum är Östersjöns största säkerhetspolitiska risk? Det är en grannlaga uppgift att välja och än värre att försöka förklara för invånarna i övriga delar av landet varför de skulle bli utan försvar.

4. Ser man tillbaka till de närmast föregående försvarsbesluten och de rapporter från Försvarsberedningarna som utgjort underlag för dessa, så har rapporterna varit samstämmiga i att det största militära hotet utgörs av ett överraskande anfall ur fredsgruppering med kryssningsrobotar i syfte att lamslå ett annat land istället för att erövra det med markstridskrafter. Ser man till den beställda IO 14 är försvar mot kryssningsrobotar med det luftvärn som därför krävs inte en prioriterad förmåga. Den nämns knappt. De veckor av förvarning som försvarsministern omtalar kan man fråga sig om de kommer att finnas och om då sittande regering vågar ta beslutet att mobilisera landets enda luftvärnsförband som därtill är fredsgrupperat i Halmstad?

5. Vem ska komma till vår undsättning efter den enda veckan? För att militärt stöd ska fungera krävs en ordentlig infrastruktur på plats och ett skydd av de minst två platser förstärkningen kommer till, vilket måste lösas av mottagaren. Framförallt måste detta vara övat. Det är nu ett drygt decennium sedan Sverige i realiteten blev beroende av utländskt stöd och ännu har detta inte övats en enda gång. Vi kan samtidigt parallellt i omvärlden se att det tagit 6 veckor för NATO att få fram luftvärn till Turkiets försvar, när den syriska interna konflikten riskerar att sprida sig. Kan vi begära den snabba beslutsprocessen av en organisation vi inte ens är medlemmar i?

6. Slutligen, den mest intressanta frågan. Om nu försvarsministern är nöjd med att Försvarsmakten år 2019 (om allt går enligt plan och dryga 30 mdr kr tillförs Försvarsmakten) kan försvara en enda plats i Sverige mot ett mycket begränsat angrepp i en vecka efter veckor av förvarning – vilken förmåga har då det svenska försvaret idag och åren fram till 2019?

Sveriges befolkning har rätt att få veta. Försvarspolitiken är mycket tacksam att äga som regering, då de flesta påståenden avseende läget i Försvarsmakten och händelser i närområdet inte så lätt går att bemöta utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Men när det parti i Regeringen som tagit på sig försvarsfrågorna så markant går tvärtemot såväl myndighetens bedömningar som ledande försvarspolitiska och säkerhetspolitiska bedömare avseende såväl ekonomi som förmågor, kanske det är dags att lämna över dessa frågor till ett annat regeringsparti som tar frågorna mer på allvar?