Islamfientlighet handlar mer om nya värdekonflikter än hat

Katrine Kielos skrev i söndags i Aftonbladet om mytbildningen om muslimska invandrare under rubriken "Muslimska hotet är en paranoid fantasi". Hennes text saknar inte förtjänster men är samtidigt också problematisk.

Kielos har (till skillnad från mig, bör påpekas) läst Doug Sanders bok The Myth of the Muslim Tide och tar hjälp av denne för att punktera några återkommande islamofobiska myter. Kielos konstaterar bland annat:

• Nej, muslimerna kommer inte att ta över Västvärlden. 
• Nej, de kommer inte ens att bli en särskilt stor minoritet. 10 procent på sin höjd.
• Nej, de föder inte fler barn. När de väl är här anpassar de sig snabbt till det nationella demografiska mönstret. 
• Nej, muslimska invandrare är inte illojala mot sina nya hemländer. Tvärtom är de övervägande stolta över att vara britter eller känner en stark känsla av närhet till andra fransmän.
• Jo, för all del, visst kan det uppstå konflikter när fattiga människor flyttar från "ekonomiskt isolerade kulturellt konservativa regioner" till det välutvecklade och välmående västerlandet. Men håll ut, belöningen väntar i form av nya spännande maträtter som vi alla kommer glädjas åt i framtiden!

Att plocka isär konspirationsteoretikers världsbild är på ett sätt väldigt enkelt. De har ju fel och det finns en oändlig mängd fakta man kan visa det med, om det nu inte skulle räcka med logik. Ändå faller Kielos, liksom många andra, i flera gropar under tiden som hon rullar in bollar i det öppna målet.

Det första misstaget är att hon överskattar betydelsen av de myter hon skjuter i sank. Negativa attityder till islam och till muslimer är starkt utbredda, i Sverige liksom i övriga Europa. När statsvetaren Magnus Hagevi häromåret undersökte svenskarnas inställning till olika religioner föll islam sämst ut. Räknade man av de som var negativa från de som var positiva fick man balansmåttet -43 (att jämföra med +34 för kristendom). Det är en lockande tanke att vi genom att avslöja myterna också kväver islamfientligheten. Men så enkelt är det inte. De hatiska och paranoida fantasier om Eurabia som inspirerade Breivik, och som delvis överlappar med retoriken hos Sverigedemokraterna och andra islamfientliga partier i Europa, är bara en liten del av problemet.

De grundläggande drivkrafterna bakom de islamfientliga attityderna handlar snarare om sådant Kielos väljer att inte skriva om: slöjor, sharia-lagar, censur, omskärelse, minareter, halal-slakt etc. Det vill säga precis de frågor som mångkulturdebatten kretsat kring i Sverige det senaste decenniet. För en stor grupp svenskar symboliserar slöjan kvinnoförtryck, minareten en religion som tar plats i offentligheten, halal-slakten en omodern syn på djurhållning etc.

Till skillnad från eurabia-fantasierna kan inte motstånd mot niqab eller halalslakt entydigt avfärdas som uttryck för hat eller paranoia. Istället är det exempel på nya värdekonflikter i vår demokrati. Det handlar om olika synsätt på demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet. Vad dessa värden innebär och hur de ska vägas mot varandra.

Det här har redan Jimmie Åkesson förstått. Hans ökända debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 - "Muslimerna är vårt största utländska hot sedan andra världskriget" - handlade exempelvis om att räkna upp en rad konkreta exempel där Åkesson menade att det svenska samhället hade anpassat sig till muslimska krav. Det vore bra om Åkessons motståndare också förstod detta och lärde sig hantera dessa debatter.

Det andra misstaget som Kieles gör är att hon öppnar upp för besvärliga följdfrågor. Spelar det verkligen någon roll hur många muslimer det finns i Europa? Om "muslimerna" verkligen blev fler, vore det då ett problem? Att muslimerna kommer förbli en minoritet i Europa är sant, men lika sant är att vi lokalt, i vissa städer och regioner, kommer att ha en muslimsk majoritetsbefolkning inom en snar framtid. Rotterdam är ett sådant exempel. Är detta då ett problem, enligt Kielos logik? Och om vissa invandrargrupper - inte muslimer generellt, men invandrare från till exempel Somalia - fortsätter att skaffa betydligt fler barn än genomsnittet, är då detta ett problem?

Kielos ger här uttryck för en återkommande paradox. De som tydligast vill försvara invandringen och mångkulturen är nämligen samtidigt väldigt snabba med att avdramatisera dess omfattning och betydelse. I synnerhet i de avseenden som Sverige verkligen har blivit ett mångkulturellt land - att vår befolkningssammansättning förändrats - finner så många märkligt nog det viktigt att justera verklighetsbilden.

Den bild av den muslimske invandraren som Kielos målar upp tangerar vad Slavoj Zizek har kallat för "decaffeinated other". "Den andre" välkomnas samtidigt som han fråntas allt det som gör honom annorlunda. Bort med värderingarna, de politiska övertygelserna och levnadsvanorna (det hedrar dock Kielos att hon inte också räknar upp sekularisering som en nyttighet), kvar blir bara några ytliga fragment av musik och mat (ja, Kielos landar verkligen i Fish & Chips-exemplet!). Försvaret av det mångkulturella vilar på så vis på en förväntad assimilation. Läser man mellan raderna i Kielos avtäckande av de antimuslimska myterna framträder också en idealbild av svensken: En riktig svensk är lojal mot sitt land, skaffar inte fler än två barn och vill förbli i kraftig majoritet i sitt eget land.

Kielos text ramas in av en jämförelse mellan 1950-talets amerikanska rädsla för katoliker och vår tids rädsla för islam. Det är en på många sätt rimlig och fruktbar jämförelse. Men vad är slutsatsen? Kielos stannar i USA, där motståndet mot katoliker numera hör till historien, det finns inte längre någon motsättning mellan att vara amerikan och katolik, men där också attityderna till muslimer är mer inkluderande än i stora delar av Europa.

Vad hade svaret varit om hon istället tittat på Sverige? Här har ingen katolik blivit vald till regeringschef och statschef är uteslutet, den posten är enligt grundlagen förbjuden för katoliker. Däremot gick det så sent som på 1990-talet bra att skrämmas med katolikerna för dem som inte ville att Sverige skulle gå med i EU. Mediala skildringar av katoliker och katolska kyrkan är genomgående stereotypa och sexfixerade. En av Sveriges mer synliga journalister, Expressens Niklas Svensson, twittrade så sent som för någon månad sen om "Clownen i Vatikanen" som en "religiös fanatiker". Få reagerade. Den muslimska hotbilden har inte ersatt den katolska hotbilden i Sverige. Den har kompletterat den.

Jag betvivlar inte att Kielos har goda avsikter. Det är heller aldrig fel att avslöja rasistiska myter. Men just därför är det också viktigt att belysa att parallellt med hennes berättelse om de paranoida muslimhatarna följer en annan berättelse som underbygger en chauvinistisk svenskhet: oroa er inte för invandrarna, de kommer att bli som vi.

Andreas Johansson Heinö (7 artiklar)

Anmäl