
Publicerad: 2013-01-07 08:01, Uppdaterad: 2013-04-09 06:04
Statsvetare: De grundläggande drivkrafterna bakom de islamfientliga attityderna handlar inte om hat mot muslimer utan snarare om slöjor, sharia-lagar, censur, omskärelse, minareter, halal-slakt etc.
Andreas Johansson Heinö är statsvetare vid Göteborgs universitet och den liberala tankesmedjan Timbro. Aktuell med boken Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen (Timbro, 2012).
Katrine Kielos skrev i söndags i Aftonbladet om mytbildningen om muslimska invandrare under rubriken "Muslimska hotet är en paranoid fantasi". Hennes text saknar inte förtjänster men är samtidigt också problematisk.
Kielos har (till skillnad från mig, bör påpekas) läst Doug Sanders bok The Myth of the Muslim Tide och tar hjälp av denne för att punktera några återkommande islamofobiska myter. Kielos konstaterar bland annat:
Att plocka isär konspirationsteoretikers världsbild är på ett sätt väldigt enkelt. De har ju fel och det finns en oändlig mängd fakta man kan visa det med, om det nu inte skulle räcka med logik. Ändå faller Kielos, liksom många andra, i flera gropar under tiden som hon rullar in bollar i det öppna målet.
Det första misstaget är att hon överskattar betydelsen av de myter hon skjuter i sank. Negativa attityder till islam och till muslimer är starkt utbredda, i Sverige liksom i övriga Europa. När statsvetaren Magnus Hagevi häromåret undersökte svenskarnas inställning till olika religioner föll islam sämst ut. Räknade man av de som var negativa från de som var positiva fick man balansmåttet -43 (att jämföra med +34 för kristendom). Det är en lockande tanke att vi genom att avslöja myterna också kväver islamfientligheten. Men så enkelt är det inte. De hatiska och paranoida fantasier om Eurabia som inspirerade Breivik, och som delvis överlappar med retoriken hos Sverigedemokraterna och andra islamfientliga partier i Europa, är bara en liten del av problemet.
De grundläggande drivkrafterna bakom de islamfientliga attityderna handlar snarare om sådant Kielos väljer att inte skriva om: slöjor, sharia-lagar, censur, omskärelse, minareter, halal-slakt etc. Det vill säga precis de frågor som mångkulturdebatten kretsat kring i Sverige det senaste decenniet. För en stor grupp svenskar symboliserar slöjan kvinnoförtryck, minareten en religion som tar plats i offentligheten, halal-slakten en omodern syn på djurhållning etc.
Till skillnad från eurabia-fantasierna kan inte motstånd mot niqab eller halalslakt entydigt avfärdas som uttryck för hat eller paranoia. Istället är det exempel på nya värdekonflikter i vår demokrati. Det handlar om olika synsätt på demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet. Vad dessa värden innebär och hur de ska vägas mot varandra.
Det här har redan Jimmie Åkesson förstått. Hans ökända debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 - "Muslimerna är vårt största utländska hot sedan andra världskriget" - handlade exempelvis om att räkna upp en rad konkreta exempel där Åkesson menade att det svenska samhället hade anpassat sig till muslimska krav. Det vore bra om Åkessons motståndare också förstod detta och lärde sig hantera dessa debatter.
Det andra misstaget som Kieles gör är att hon öppnar upp för besvärliga följdfrågor. Spelar det verkligen någon roll hur många muslimer det finns i Europa? Om "muslimerna" verkligen blev fler, vore det då ett problem? Att muslimerna kommer förbli en minoritet i Europa är sant, men lika sant är att vi lokalt, i vissa städer och regioner, kommer att ha en muslimsk majoritetsbefolkning inom en snar framtid. Rotterdam är ett sådant exempel. Är detta då ett problem, enligt Kielos logik? Och om vissa invandrargrupper - inte muslimer generellt, men invandrare från till exempel Somalia - fortsätter att skaffa betydligt fler barn än genomsnittet, är då detta ett problem?
Kielos ger här uttryck för en återkommande paradox. De som tydligast vill försvara invandringen och mångkulturen är nämligen samtidigt väldigt snabba med att avdramatisera dess omfattning och betydelse. I synnerhet i de avseenden som Sverige verkligen har blivit ett mångkulturellt land - att vår befolkningssammansättning förändrats - finner så många märkligt nog det viktigt att justera verklighetsbilden.
Den bild av den muslimske invandraren som Kielos målar upp tangerar vad Slavoj Zizek har kallat för "decaffeinated other". "Den andre" välkomnas samtidigt som han fråntas allt det som gör honom annorlunda. Bort med värderingarna, de politiska övertygelserna och levnadsvanorna (det hedrar dock Kielos att hon inte också räknar upp sekularisering som en nyttighet), kvar blir bara några ytliga fragment av musik och mat (ja, Kielos landar verkligen i Fish & Chips-exemplet!). Försvaret av det mångkulturella vilar på så vis på en förväntad assimilation. Läser man mellan raderna i Kielos avtäckande av de antimuslimska myterna framträder också en idealbild av svensken: En riktig svensk är lojal mot sitt land, skaffar inte fler än två barn och vill förbli i kraftig majoritet i sitt eget land.
Kielos text ramas in av en jämförelse mellan 1950-talets amerikanska rädsla för katoliker och vår tids rädsla för islam. Det är en på många sätt rimlig och fruktbar jämförelse. Men vad är slutsatsen? Kielos stannar i USA, där motståndet mot katoliker numera hör till historien, det finns inte längre någon motsättning mellan att vara amerikan och katolik, men där också attityderna till muslimer är mer inkluderande än i stora delar av Europa.
Vad hade svaret varit om hon istället tittat på Sverige? Här har ingen katolik blivit vald till regeringschef och statschef är uteslutet, den posten är enligt grundlagen förbjuden för katoliker. Däremot gick det så sent som på 1990-talet bra att skrämmas med katolikerna för dem som inte ville att Sverige skulle gå med i EU. Mediala skildringar av katoliker och katolska kyrkan är genomgående stereotypa och sexfixerade. En av Sveriges mer synliga journalister, Expressens Niklas Svensson, twittrade så sent som för någon månad sen om "Clownen i Vatikanen" som en "religiös fanatiker". Få reagerade. Den muslimska hotbilden har inte ersatt den katolska hotbilden i Sverige. Den har kompletterat den.
Jag betvivlar inte att Kielos har goda avsikter. Det är heller aldrig fel att avslöja rasistiska myter. Men just därför är det också viktigt att belysa att parallellt med hennes berättelse om de paranoida muslimhatarna följer en annan berättelse som underbygger en chauvinistisk svenskhet: oroa er inte för invandrarna, de kommer att bli som vi.



Media har behandlat Omar Mustafa affären på ett korrekt sätt

Muslimska förbund måste respektera sekulära principer

Befria barn från påtvingad slöja!

Kan SD bejaka en modernisering av islam?


Att ifrågasätta böneutrop är inte att fiska i grumliga vatten

Böneutrop strider mot demokratiska principer

Debatten om böneutrop präglas av dunkla argument

Religion och sekularism måste respektera varandras gränser

Orimligt tillåta kyrkklockor men förbjuda böneutrop

Därför bör vi inte tillåta minaretutrop i Sverige

Hedersvåld har inte någon grundläggande koppling till islam

De värsta islamofoberna är muslimer

Partiernas flathet mot fundamentalisterna beror på röstmaximering

Osaklighet i debatten föder fientlighet mot muslimer

Imamerna upplyser om tron, inte om lagarna

Varför nonchaleras muslimer som vill ha jämställdhet?

Uppdrag Granskning visade på konflikten inom islam

En bokstavstroende muslims svar till Uppdrag Granskning

Därför vill jag inte längre kalla mig islamist

Muslimska ledare ska inte behöva ta avstånd

Saudiarabiens oljepengar stärker religiös fanatism

Imamens svar ett obehagligt bevis på religionens logik

Nu behövs en imamutbildning i Sverige

Politiker och medier legitimerar muslimska mörkermän

Det är vi muslimer som måste förbättra oss

Verkligheten i moskéerna är ännu värre

Imamerna i Uppdrag Granskning följer inte islam

Muslimska trosförbund måste ta sitt ansvar

Politiker måste tydliggöra vad som gäller i Sverige
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




kommentera I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.