Religiös förföljelse – oacceptabelt oavsett vem det drabbar

Susanna Birgersson skrev en artikel i DN den 2 januari om förföljselse av kristna i världen. Artikeln avslutas: ”Så det är korrekt att den till antalet största grupp religiösa som förföljs i världen tillhör kristendomen. Det borde få fler kyrkor och demokratiska regeringar att reagera mycket starkare.”

Jag vet inte riktigt vad författaren menar med de avslutande meningarna, jag väljer i alla fall att tolka det som att författaren försöker få de ”demokratiska regeringarna” att nu på allvar försöka få slut på religiös förföljelse runt om i världen, nu när de borde vara klart för dem att kristna drabbas av religiös förföljelse mest. Ibland är det tyvärr så att man inte bryr sig om vissa händelser förrän de drabbar en själv eller någon man håller kär. Hursomhelst, huvudsaken är att de agerar.

Om inte förr så borde det i alla fall nu vara aktuellt för svenska regeringen att agera kraftigt då Birgitta Almeby en kristen biståndsarbetare från mellersta Sverige förra månaden mördades i Lahore, Pakistan.

Det var inte första gången en person blivit mördad på grund av sin tro och tyvärr nog inte den sista gången heller. Enligt organisationen Open Doors årliga lista 2012 över länder där det varit som svårast att utöva den kristna tron fanns Pakistan på plats 10. Enligt min mening borde varje svensk kräva av den svenska regeringen att de gör sitt yttersta för att få ett slut på religiös förföljelse världen över och speciellt i Pakistan där en av våra landsmän nyligen mördats.

Pakistan är ett alldeles särskilt land när det gäller religiös förföljelse. En av anledningarna till att Pakistan bildades var just för att garantera dess invånare religiös frihet. Stat och religion skulle hållas separerade. Idag 65 år efter grundandet finns inget annat land där religiös förföljelse skördar så många offer som i Pakistan. Religiös förföljelse förekommer obehindrat i Pakistan. Muslimer, kristna, hinduer, sikher och buddhister är alla utsatta för extremisternas förföljelse. Men det unika med Pakistan är att landet själv bedriver religiös förföljelse, de förföljer en grupp muslimer som tror på att den utlovade Messias väntad av alla religioner har kommit i form av Mirza Ghulam Ahmad. Ahmadiyyamuslimska Samfundet grundades 1889 i byn Qadian i Indien, idag spridda i över 200 länder med fler än 160 miljoner registrerade medlemmar. Förföljelsen är sanktionerad och lagstiftad av regeringen. Sedan 1974 är ahmadiyyamuslimer förbjudna enligt lag att kalla sig för muslimer och inte heller får de ”uppföra sig” som muslimer. Då det inte räckte infördes nya lagar 1984 där ahmadiyyamuslimer förbjudits från att på allmän plats säga den muslimska trosbekännelsen, recitera koranen, kalla sina moskéer för moskéer, producera publicera och sprida sitt religiösa budskap. Att bryta någon av dessa lagar medför fängelse i 3 år.

Kort därefter infördes ett valsystem där varje väljare måste ange sin religiösa tro för att kunna rösta i valen. Om man väljer att ange sin tro som muslim måste man dessutom skriva under en försäkran om att man inte har något samröre med Ahmadier och att man förkastar grundaren av Ahmadiyyat. Med andra ord har man gjort det omöjligt för landets miljontals Ahmadiyyamuslimer att rösta.         

I över 3 årtionden har samfundet regelbundet påpekat för de olika svenska regeringarna om problemet med religiös förföljelse i Pakistan. Till svar har man fått att regeringen gör sitt yttersta, nu förtiden får samfundet svaret att man genom EU trycker på för att få stopp på förföljelsen.

Anledningen till att jag berättar om förföljelsen av ahmadiyyamuslimer är för att ingen borde vara så naiv att tro att en regering som själv leder och främjar religiös förföljelse kommer lyfta ett finger för att hjälpa övriga utsatta grupper.

Religiös förföljelse i Pakistan grundar sig på den oheliga alliansen mellan politiker och religiösa ledare. Ingen av dem vill lämna sin maktpost och gör sitt yttersta för att få behålla makten. Tillsammans ljuger de för folket och sprider hat mellan grupper, deras enda intresse är pengar. Så det enda sättet de ”demokratiska regeringarna” kommer att kunna påverka ledarna i Pakistan är genom att sluta föra handel med dem. Frågan är då huruvida Sverige är redo att sluta exportera vapen till en av dess största marknad? För att hjälpa andra får man ibland själv göra uppoffringar, är Sverige redo att göra detta?