Enligt lag bör det inte vara möjligt att mördare får vårdnaden

Socialtjänsten i Sverige behöver inga nya lagar, eller kostmetiska förändringar i Riksdagen. Däremot behövs ett sanktionssystem som tvingar kommunerna att böta/betala skadestånd till de barn och familjer som utsätts för godtycklig hantering av social myndighet. Varje omhändertaget barn eller barn under utredning skall ha ett oberoende juridiskt ombud. Ett ombud som gör egna utredningar och undersökningar parallellt med socialtjänsten.

1 januari trädde den här förändringen i kraft, jag tänker bit för bit kommentera de sk ändringarna och jag hoppas att fler medier tar upp granskning av hur kommunerna hanterar sk barnrättsärenden.

"Stärkt stöd och skydd för barn och unga
Ändring: Socialtjänstlagen (2001:453)
Beslutsunderlag: Prop. 2012/13:10 Stärkt stöd och skydd för barn och unga
SFS: 2012:776

 Ändringarna i socialtjänstlagen innebär bland annat att barns och ungas bästa och egna uppfattningar får en starkare ställning i lagstiftningen och vid tillämpningen av lagen. Barnrättsperspektivet stärks genom att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser.
Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet.

Detta gäller även idag och flera kommuner säger att de lyssnar på barnen men nödvändigtvis inte bryr sig i vad barnet tycker.

Fick ett mail strax innan jul om en kommun som förbjudit en 14 årig pojke att uttala sig om hurvida han ville stanna kvar i sitt hem eller ej. Även den advokat som företrädde pojken hade accepterat detta. Förklaringen var att pojken hade en diagnos och med andra ord inte var mentalt klar för att kunna uttala sig om sina behov eller önskemål. Med andra ord barn med diagnoser som ADHD, Aspberger betraktas på förhand om mentalt eftersatta utan möjlighet att se sina egna behov. En form av omyndighetsförklaring som inte hör ihop med begåvning eller mental förmåga.

I förarbetena till den sk ändringen står också att hänsyn till skall tas till barnets ålder, förmåga samt om det är av vikt för barnets bästa. Därmed slår man undan lagen som skall stärka skyddet för barn genom att också i framtiden låta socialtjänsten och inkompetenta Förvaltningsdomstolar avgöra om barn är förmögna att ha önskemål om sitt eget liv.

Socialnämndens ansvar för att bedriva uppsökande verksamhet och vidta förebyggandearbete för att se till att barn får hjälp i ett tidigt skede stärks. Skyldigheten att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa förtydligas.

Det var redan tidigare obligatoriskt att anmäla misstanke om barn som far illa. Detta har använts många gånger helt felaktigt, då dagis eller annan anmälare inte varit medveten om att det kunnat finnas andra problem än bara missförhålladen. Barn måste självklart vara glada och alltid på topp, barn som inte är det kan ju alltid antas vara föremål för orosanmälan. Här kan också nämnas att föräldrar företrädesvis ensamma mammor som söker hjälp av socialtjänsten i allt fler fall förlorar sina barn och får dem omhändertagna. Så nu gäller det att barnens kläder är rena, gummistövlar när det regnar och inga fläckar på tröjan. För det här några exempel på där dagispersonal gjort sk orosanmälan. Det finns exempel på där grannar inte gillat barnfamiljen i dörren mittemot som gjort anmälningar till socialtjänsten flera gånger och där det till slut mynnat ut i att socialtjänsten omhändertar eftersom det är så många gånger.

Det finns också motsatsen där det gjorts anmälningar men där den anmälda familjens sociala status och sk socialt goda rykte gör att anmälan läggs ner, trots att det funnits grund för vidare utredning.

 Barn som mår dåligt märks ganska bra i en barngrupp, men måendet kan vara en händelse som berör familjen. En mammai mellansverige fick sin son tvångsomhändertagen för att hon bad om hjälp för att en älskad morfar hade dött. Barnet var tidigare frivilligt placerad men mådde oerhört illa av dödsfallet. Mamman ville ha hjälp att hantera detta, vilket föranledde ett LVU. Jag har sett samtliga handlingar i fallet. Barnet fick däremot inte hjälp att hantera morfaderns död. Ärendet är nu anmält till socialstyrelsen för gransning.

Den anmälda familjen kan också utredas i hemlighet. Socialtjänsten kan "höra sig för" inom skola, dagis, vänkrets etc utan att meddela de berörda. De behöver heller inte i ett senare skede redogöra för hur de fått fram uppgifterna eller vilka källor man använt sig av.

Jag anser att misstankar där barn far illa skall anmälas och utredas, men faktum är att det finns fall där sk okynnesanmälningar lett till år av utredningar och städniga intenventioner i den anmälda familjen som gör att de alltid känner sig bevakade.

Socialnämnden ska tillhandahålla familjehem och den utbildning
som behövs för dem som nämnden avser att anlita för vård av barn i familjehem.

Det är svårt att rekrytera familjehem idag. Framför allt bra sådana. Familjehem är en övergångslösning i första hand. Målet skall enligt socialtjänstlagen vara att barn skall kunna komma tillbaks till sin biologiska familj. Men det finns också sk uppväxtplaceringar. Det innebär att barnet bor i samma familj upp till 18 år.

Varför jag tar med detta är för att allt fler bra familjehem förlorar sina uppväxtplaceringar därför att socialtjänstens företrädare har synpunkter på eller inte gillar familjehemmet. Det kan vara ett bra fungerande familjehem, men jag har åtskilliga fall på hur fungerande familjehem förlorar de här barnen för att det byts socialsekreterare eller att personkemin inte fungerar mellan parterna.

Allt fler familjehem rekryteras via sk finansbolagsstödda företag, Attendo är ett av de större inom området. De privata rekryterarna betalar betydligt bättre, sägs ge bättre stöd till familjehemmet. Detta kan inte kommunerna konkurrera med eller kanske inte vill. Det är däremot betydligt dyrare för en kommun med sk privat familjehem. Summor har nämns på upp till 35 000 kronor.

Om kommunerna valde att betala familjehemmen bättre ersättning skulle det bli billigare. Men kostnaden är inte det viktiga. Det viktiga är det tudelade ansvaret. Familjen är utredd av den privata rekryteringsbolaget och godkänns sedan av kommun. Barnet är kommunens ansvar och familjehemmet företagets. Här har det redan blivit problem, som i ett familjehem där en tonårsflicka dog i lunginflamation och där vare sig det privata bolaget, kommunen eller familjehemmet ansågs sig ha något ansvar. Ärendet är anmält till Socialstyrelsen.

Familjehem är en kommunal fråga. Kommunerna måste göra det mer tryggt och attraktivt att vara familjehem. Man måste veta under vilka premisser barnen kommer. Det måste finnas en dokumentation om barnets behov och målet med placeringen. Idag undviker socialtjänsten att tala om målen troligen för att man inte har några. Familjehem är ett bekvämt sätt att slippa problem som det t.ex. innebär att ta hand om den bioligiska familjen till barnet. Genom att placera barnet har man gjort sitt.

Utbildning av familjehem förekommer i dag,  inte minst inom deras egna organisationer. På Facebook finns en nätverkssida för familjehem där just de här frågorna tas upp. Jag har inte haft kontakt med någon som inte skaffat sig utbildning, vidarekunskap kring det de sysslar med. Familjehem är en ersättare av vuxna för ett barn som behöver stöd och trygghet i uppväxten, tillfälligt eller under längre tid. Till de flesta placerade barn finns biologiska föräldrar (oftast ensamma kvinnor) som skulle kunna fungera bra om de fick stöd eller som skulle kunna bli bra medföräldrar till familjehemmet om de fick den hjälpen.

En särskilt utsedd socialsekreterare ska ansvara för kontakterna med barnet eller den unga.

Sår var det dags för portalparagrafen i det nya förslaget. En till intet förpliktigande paragraf som redan flera kommuner har via den socialsekreterare som placerar barnet. För lagen säger inget om att socialsekreteraren måste vara en "ny" utan det räcker med att det finns en på pappret. Så samma socialsekreterare som omhändertar barnet kan i nästa ögonblick också bli kontaktsekreterare. Barnet har heller ingen möjlighet att byta om det inte fungerar. Den särskilda socialsekretaren skall finnas för barnet och ta till vara barnets intresse. Men om ett omhändertagande skett där myndigpersonen och barnet inte är överens har jag svårt att förstå hur det skall kunna bli tillit mellan parterna. En bra fungerande socialsekreterare kanske slutar, då utses en ny av förvaltningen utan att barnet har möjlighet att påverka.

Hela den sk förstärkningen av barnrätten känns som Kejsarens Nya kläder. Och när vi idag läser om barn som kommer i kläm i systemet därför att de olika myndigheterna inkl domstolarna inte har någon samsyn eller helhetstänk i grunden, tror jag inte på vare sig lagförstärkningar eller utbyte av skall mot ska.

Jag tror att kommunerna skall vara skadeståndskyldiga. Det skall finnas ett uttalat tjänstemannaansvar. Förvaltningsdomstolarna måste utbildas i socialtjänstlagen och lära sig ta självständiga beslut uifrån kunskap och inte de utrednngar som ligger till grund för socialtjänstens bedömning.

För där har vi nästa problem. En majoritet av socialtjänstens utredningar skulle underkännas i ett normalrättsligt fall. Ingen åklagare skulle någonsin kunna få någon fälld om de tilläts samma sätt att utreda. Inom socionomutbildningen finns inte ens utredningsmetodik eller teknik på kursplanen. Det är frivilligt att läsa den kursen på 20 p. En av de viktigaste kompetenserna och som kan avgöra ett barns. familjs framtid är frivilligt.

Om placerade barn/barn under utredning har ett juridiskt ombud som står fritt från Socialtjänsten, ökar rättssäkerheten för barn och familj. Idag får barnens juridiska ombud bara del av de papper som socialtjänsten tar fram, det finns vare sig tid eller pengar för "egna" undersökningar. Därtill har kommunerna en lista över sk godkända jurister som anlitas i första hand. Alltså jurister som inte i första hand är barnens företrädare utan kommunens.

När vi talar om att göra Barnkonventionen till lag, så säger Barnminister Maria Larsson som argument emot att den svenska lagen är starkare och att Barnkonventionen försvagar delar av barns rättigheter.

Ja må så vara, men den sociallagstiftning vi har idag är tolkad av socilastyrelesn och Sverige Kommuner och Landstings jurister. Det är alltså centralt ordinerade tolkningar som används i kommunerna. Det borde ju i så fall finnas tolkningsutrymme även i Barnkonventionen. Eller är det dags att sluta med centralstyrd lagtolkning.

Anne Skåner (85 artiklar)

Anmäl