Omoraliska ingångslöner hindrar nyanlända

Cari kom till Sverige för för tio år sedan och berättar via tolk att hon hoppade av SFI-kursen för att hon inte fick pengar av sin man till bussen mellan hem och skola. Hon berättar om instängdheten och maktlösheten i att aldrig ha egna pengar. Hur hon inte kan säga nej när mannens släktingar flyttar in och ut ur lägenheten i norra Botkyrka för att hon själv aldrig heller betalat hyra.

Men mest berättar hon om hur mycket hon skulle vilja ha ett jobb. Gärna sju dagar i veckan och tolv timmar om dagen. Tolken översätter att hon vill göra nytta utan höga krav på svenska, erfarenhet eller utbildning. Med en liten egen försörjning skulle hon känna sig friare. Nästan två av tre arbetslösa i Sverige är invandrare eller unga. Vi har pekat ut dem som okvalificerade och otillräckliga, utan möjlighet att svara upp mot kraven vi ställt för att de ska få bidra. Cari är bortprioriterad. Inte för att makten inte vill henne bra, utan för att vi vill andra bättre.

Makten är stor och bred. Där är fackförbunden som strider för sina medlemmars villkor. Medan dessa ser sina löner öka ser de bortprioriterade halmstråna in på arbetsmarknaden ryckas ifrån dem när kraven växer i samma takt. Det är så fackförbund ska agera. De ska se till de sina.

Vi har arbetsgivarna. De betalar ett pris för högre löner, men också för strejker och inställda affärskontrakt. När affärskalkylen säger att de hellre bör stänga Caris dörr än öppna en mot strejker och lockouter finns inga betänkligheter. Så ska den svenska modellen fungera.

Politiken har bidragit med sitt. Vi har valt höga ersättningsnivåer till arbetslösa medelinkomsttagare framför nivåer som inte ökar reservations- och reellönerna. Vi för en politik för de arbetande, eller för de som just fått sluta och snart får chansen att arbeta igen. Riksdag och regering har höjt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter, antagit arbetsmiljölagar och arbetstidsregler. För att finansiera en växande välfärd och de växande ersättningsnivåerna, och så att alla som arbetar ska göra det på resonliga tider och i en rimlig omgivning.

Men vi har inte antagit några lagar om Cari och de bortprioriterades hemmiljöer i Sveriges förorter. Aldrig lagstiftat om hur mycket fickpengar hennes man ska ge henne. Vi har ändrat ersättningsnivåer och finjusterar våra transfereringssystem, men inte nått ofriheten i bidragsberoendet av någon annan.

All välvilja i världen kan inte ändra på att Sverige är vänt emot sådana som Cari. Hon berättar att hon kan städa, laga mat eller ta hand om barn lika bra om alla andra. Men hon har inte barnskötarkompetensen vi kräver, och hon kan inte förstå föreskrifter från Livsmedelsverket eller Kemikalieinspektionen. Och även om en kollega skulle få några tior mer i lön för att gå bredvid och läsa vad som står, får Cari inte ta ett arbete med samma tior mindre.

Ingångslönerna som fackförbund drivit upp, arbetsgivare accepterat och politiker inte vågar röra säger nej. Hos oss måste alla kunna lagom mycket för att få lagom mycket i lön. Tillhör du inte lagom löser Sverige någon annans livspussel innan vi ser dig. Då finns det en mittenväljare där som ropar efter mer.

I Botkyrka ser vi den svenska modellens lönesättning moraliska försummelse. Socialdemokratins samhällsingenjörer står längst fram på de anklagades bänk, men gör borgerligheten inget är arbetarrörelsens skuld också vår. OECD har rätt i att de lägsta lönerna i Sverige måste sänkas. Fler måste få bidra. Allt annat är djupt omänskligt.

Fotnot: Cari heter egentligen något annat. Hon är intervjuad i en studie publicerad av Botkyrka kommun.