AIDS-film riskerar spä på fördomar och rädsla

Lagom till Världsaidsdagen den 1 december producerade LUG tillsammans med ”ett antal av Stockholms filmprofiler” en kortfilm, som vi menar representerar ett bottennapp ifråga om kommunikationen kring  HIV/AIDS. I filmen personifieras sjukdomen AIDS i form av en kvinna. Mer om detta strax, men först en kort rekapitulation.

För sju år sedan, i en artikel i Läkartidningen 39/2005 (sid 2783-4) betecknade vi Cancerfondens dåvarande kampanj ”Cancern talar” som känslomässigt manipulativ, oetisk skrämselpropaganda. I kampanjen personifierades döden i form av en demonisk och hotfull mans-/kvinnoperson. Vi resonerade då – utifrån våra respektive professionella yrkeskompetenser – kring personifiering och skrämselpropaganda som verktyg inom det hälsofrämjande arbetet. Vi menade bland annat att det är förståeligt att människor historiskt demoniserat sjukdomar som onda väsen, vilka måste blidkas, men att det också kan inge skräck och leda till ohälsa.

Klassiskt grepp

Att i hälsosammanhang använda sig av rädsla och hot, s k fear appeals, är i och för sig ett klassiskt grepp för att påverka till livsstilsförändringar, t ex gällande rökning, som många kanske intuitivt uppfattar som rimlig. I den vetenskapliga litteraturen tycks det finnas konsensus för uppfattningen att metoden i och för sig kan vara effektiv, men då oftast på kort sikt och under laboratorieförhållanden. Effektiveten är emellertid låg, särskilt i ett längre perspektiv och risken samtidigt stor för potentiella biverkningar i form av bland annat kontraproduktivt beteende (uppskrämda slår vi dövörat till och fortsätter med eller rentav intensifierar det kritiserade beteendet, en välkänd psykologisk försvarsmekanism). Skrämselkampanjer kan därför stå i konflikt med ett av läkaretikens främsta bud – att undvika att skada (primum non nocere). 

Ett annat resonemang går ut på att metoden ändå möjligen kan vara berättigad, om avsändarna samtidigt anvisar konstruktiva - och därmed för mottagaren ångestdämpande - utvägar/lösningar, hjälpmedel för att sluta röka exempelvis. Kampanjmakarna kanske kan hävda att de visst anvisar en lösning: att stödja cancerforskningen eller att ge pengar till mer antiretrovirala läkemedel, men motargumentet upphäver enligt vår mening inte den inbyggda etiska konflikten, bland annat därför att aldrig så mycket pengar kommer att kunna helt förebygga eller bota all cancer eller HIV-infektion. 

I en uppföljande artikel i Läkartidningen 5/2006 (sid 103-4) gav medicinjournalisten och läkaren Anders Nystrand fler exempel på olämpliga, ”kommersiella och aggressiva” marknadsföringsinsatser (Barncancerfonden, Hjärt-Lungfonden). Cancerfonden replikerade i anslutning till vår artikel (sid 2784) genom sin dåvarande kommunikationschef Ellinor Bolliman att organisationen valt en tydlig metafor för att nå ut med ett viktigt budskap och inte riskera att försvinna i mediebruset.

Argumentet håller inte
Argumentet höll inte då, och det håller inte nu. För nu är vi alltså där igen. Kortfilmen (2:20 min) "Hur stoppar man en massmördare?" spelar på stereotypiska könsroller och skräckpropaganda, som undergräver förtroendet för den annars så aktningsvärda organisationen och i värsta fall motverkar sitt syfte, ja, rentav skapar ohälsa. Det sista påståendet bygger på aktuell forskning inom bl a psykoneuroimmunologi, där man visat att rädsla och oro kan få fysiologiska konsekvenser. Däremot kan framtidshopp stärka kroppens egna försvar, oavsett sjukdomsbild.

I filmen, som kan ses på merbehandling.nu, förkroppsligar skådespelerskan Alexandra Rapaport själva AIDS-sjukdomen. Den tänkta situationen är att vi avlyssnar AIDS/klienten under en terapisession med psykoterapeuten (spelad av Shebly Niavarani) i dennes stiligt inredda arbetsrum modell äldre.

Genom sitt sätt att underblåsa stereotyper är AIDS-kvinnans monolog (terapeuten har en enda frågereplik) klandervärd - som föremål för retorisk analys emellertid också kusligt fruktbar. Sammanhanget som etableras är att AIDS ”känner sig” bortglömd av medierna och vill påminna om sin digra meritlista (”Jag har ändå 30 miljoner liv på mitt samvete och ett och annat raserat samhälle - jag har inte direkt lagt av”).

Demonisk, driftsstyrd diva
AIDS inleder med att beklaga sig: ”Dom tycker jag styr och ställer, tar över deras liv, kväver dom, men det är inte fel på mig. Jag är så här, det är min natur”. Lite längre fram säger hon: ”Jag gillar att vara i centrum”. Här anspelar texten på urgamla fördomar om kvinnan som en demonisk, driftsstyrd diva, narcissistisk och destruktiv. Nyckelmarkören i sammanhanget är ordet ”natur”. Med en blinkning till både Söderbergs Doktor Glas och Machiavelli fortsätter aidshäxan att säga ”om jag inte kan vara både och, så är jag hellre fruktad än älskad.” Hon tänker inte bli en ”passiv föredetting”.

Manusförfattaren spelar här på ett infamt sätt på vår tids ego- och självhjälpstrend (som lanserats särskilt hårt i medier riktade till kvinnor) med budskapet att det inte bara är okej utan berömvärt att odla sitt eget varumärke. Den kvinnliga tittaren inbjuds här att identifiera sig med AIDS-kvinnans irritation över omgivningens klagomål på att självcentreringen gått över styr. Det är som om hon skulle säga: ”Jamen, ni ville ju att jag skulle bli självständig och ta ansvar för min hälsa och mitt liv. Nu har jag gjort det. Men då gnäller ni över att jag är egoistisk”, och här är det inte svårt att föreställa sig att många i målgruppen omedvetet nickar instämmande med den subliminala undertexten.

Greppet perverterar också det positiva i att stärka individer och grupper genom s k empowerment (egenmakt/bemyndigande), något som är så viktigt för health literacy, dvs förmågan att förvärva, förstå och använda information om hälsa  som bas för hälsofrämjande aktiviteter,  inte minst på HIV/AIDS-området. Programmakarna skjuter sig här själva i foten.

Mest upprörande är kanske ändå de avslutande replikerna: ”Om man behandlar mig på rätt sätt, så går jag att leva med. Om jag får rätt behandling, så bryr jag mig inte om andra människor överhuvudtaget.” Undertexten här är att om den här uppenbart välbärgade, vackra men ondskefulla (natur)kvinnan kontrolleras (”läkemedelsbehandlas”) av sin man och samtidigt får vad hon vill, så tämjs hennes destruktivitet (läs: promiskuitet) och hon ”bryr sig inte om andra människor” (läs: andra män).

Budskapet är tydligt: för att inte hamna i positionerna skrupelfri egobooster eller sexuell allätare måste kvinnan tämjas. Och. Du. Kan. Hjälpa. Till. Skänk en slant till LUG. Men detta är ingenting annat än mossigt kvinnoförakt, i nygamla kläder.

Naturligtvis är ovanstående en tolkning, såsom är fallet med diskurs- och retorisk analys. Mottagaren får göra en rimlighetsbedömning av vår analys. Vi tycker att vår ”läsning” av texten har fog för sig.

Risk med social ”smittspridning”
Av en artikel på tidningen Resumés webbsida den 3 december under rubriken ”Läkare Utan Gränser förmedlar goda nyheter om hiv/aids” framgår att filmen är tänkt att spridas viralt, alltså via sociala medier. En social ”smittspridning”, som vi alltså befarar kan innebära stora risker för biverkningar.

I anslutning till filmen skriver LUG på sin webbsida att endast 8 miljoner av 34 miljoner hiv-infekterade får behandling idag. Den ”goda nyheten” i Resumés rubrik är att behandling av infekterade drastiskt reducerar smittsamheten, och det är självklart en information, som bör få större spridning. Men inte, menar vi, i den form som valts.

Sedan skriver organisationen: ”Det krävs mer kunskap och resurser, starkare röst för utsatta grupper, ändrade vanor och färre fördomar om sjukdomen”. Det framstår härmed som smärtsamt ironiskt att LUG – som säger sig vilja arbeta mot fördomar - själv medverkar till att sprida fördomar bland annat om kvinnor, om egenmakt/bemyndigande, och för övrigt också om psykoterapi.

Göra ämnet lättare ta till sig
När vi påtalat problemen med filmen för LUG har vi fått mejlsvar av informatören Karin Eklund den 3 december 2012, som skriver att ”Tanken med att personifiera aids är att göra ämnet lättare att ta till sig även för dem som inte är specialinsatta i medicinska frågor.” Eklund skriver vidare att man vill presentera ämnet på ett ”nytt och oväntat sätt för att fler ska förstå och dela med sig av det positiva budskapet om att aids går att stoppa med hiv-behandling” och att många liv går att rädda. Man har ingen avsikt att peka ut kvinnor som en grupp som sprider smittan vidare (vilket vi heller aldrig påstår; manipulationen ligger på ett subtilare plan). Slutligen hänvisar Eklund till att skådespelerskan Alexandra Rapaport är en ”väldigt duktig och engagerad skådespelerska som hade möjlighet att ställa upp.”

Men vi tycker inte att populariseringsargumentet ursäktar en monumental fördomsfullhet, inte heller att skådespelerskans i och för sig lovvärda kompetens och engagemang är av relevans i det här sammanhanget.

Vid ett HIV-seminarium i oktober 2011 talade LUG:s president Kristina Bolme-Kühn om betydelsen av att ändra mentala attityder (”shifts in mindsets”) för att förpassa AIDS till historien. I ljuset av detta tal framstår den i sämsta mening konventionella kortfilmen ”Hur stoppas en massmördare?” som ett dokument över attityder som verkligen borde ha överlevt sig själva.