Både vinstdrivande och icke-vinstdrivande utförare behövs

Det här är en bild som bekräftas i den analys som vi själva nyligen har slutfört på uppdrag av myndigheten Tillväxtanalys. De ideella aktörerna utgör en försvinnande liten del av välfärdssektorn och detta särskilt inom vård och omsorg.

I länder som Holland och Tyskland är de ideella organisationerna den dominerande leverantören av välfärdstjänster – viktigare än såväl privata företag som den offentliga sektorn. I USA är mer än 30 procent av de särskilda boendena (nursing homes) icke-vinstdrivande, samtidigt med drygt 60 procent av sjukhusen drivs i non-profitform.

I rapporten ”Varför finns det så få idéburna aktörer inom välfärden?” konstaterar vi att det finns såväl historiska som ekonomiska förklaringar till att Sverige har få ideella utförare. Den historiska förklaringen är att medan välfärdsstaten i många andra länder växte upp i samspel mellan det offentliga och den ideella sektorn var den svenska välfärdsstaten i allt väsentligt ett politiskt projekt.

Därför har den ideella sektorn levt på undantag, i skuggan av den offentligt finansierade och organiserade välfärdsstaten. När den svenska välfärden nu stöps om och decentraliseras finns inte den bas av ideella aktörer som utgör välfärdens kärna i länder som USA och Holland. Den svenska ideella sektorn har inte de ekonomiska förutsättningar som krävs för att hänga med när marknaden för fristående utförare inom välfärden ökar – med drygt tio procent per år – en tillväxttakt som hållit i sig sedan början av 1990-talet.

Vi håller med Sektor 3 om att det här är en olycklig situation, då även vi noterar att efterfrågan på de ideella utförarna är stor. Men när det gäller tänkbara åtgärder för att förbättra den ideella sektorns konkurrenskraft ges bara en antydan till förslag när Hallin och Ardin skriver att: ”Rätten till vinstdelning leder inte i sig till en bred mångfald”. Detta konstaterande skulle indirekt kunna tolkas som att skribenterna förespråkar en begränsning för vinstdrivande aktörer att verka i välfärdssektorn.

Vår grundläggande problembild är förvisso densamma – det finns för få ideella utförare, men vi tror att grundorsaken är en helt annan. Om brukarna föredrar ideella aktörer, men ändå inte får tillgång till dessa, kan det bara finnas två orsaker. Det ena är att dessa aktörer inte vill expandera eller att de har svårt att få tillgång till kapital, det andra att brukarna inte får välja det som de egentligen vill ha.

Det första problemet är nära kopplat till regelverken som omgärdar ideell verksamhet. Vi pekar i vår rapport på några åtgärder som skulle kunna förbättra tillgången till kapital för den ideella sektorn. Den andra sidan av saken är att det ännu så länge bara är fem kommuner som tillämpar Lagen om valfrihetssystem (LOV) för särskilda boenden. Det innebär att de äldre inte kan välja ideella aktörer, utan att det är kommunerna som - via Lagen om offentlig upphandling (LOU) - väljer å deras vägnar.

Enligt en undersökning som vi har genomfört inom ramen för vår rapport är upphandlingslagstiftningen och ersättningssystemen det allt dominerande problemet för den ideella sektorn. Vår slutsats blir att lösningen på problemet är att låta brukarna välja det som de själva vill ha. Kommunernas upphandlingssystem enlig LOU har blivit en black om foten för den ideella sektorn och ett filter som gör det svårt eller omöjligt för ideella utförare att erbjuda sina tjänster till medborgarna och svårt för medborgarna att uttrycka sina önskemål om att få sin omsorg levererad av ideella aktörer.

Mattias Lundbäck (7 artiklar)

Anmäl