Myt att julavslutning i kyrkan är en svensk tradition

En enkät genomförd av Sveriges Radio pekar mot att det är färre än 25% av landets skolor som över huvud taget har en praxis med julavslutning i kyrkan. Många från tidigare generationer har heller aldrig deltagit i kyrkliga skolavslutningar i Sverige. Detta är varken någon lång eller djup svensk tradition, såsom vissa vill låta påskina.

Snarare rör sig den aktuella debatten om en oförblomerad kampanj från diverse traditionalisters sida för att bakvägen försöka återknyta banden mellan det allmänna, skolan och kristendomen. Man vill skapa vanor, minnen och upplevelser av atmosfären i kyrkorummet, som omedvetet och känslomässigt knyter folk till tron, dess symboler och traditioner. Vad eleverna borde få sig till livs inför julen är emellertid inte någon religiös propaganda eller omotiverade kyrkosamlingar, utan korrekt upplysning om denna högtids verkliga bakgrund i historiskt och vetenskapligt perspektiv.

När vice statsminister Jan Björklund hävdar att ”När allt kommer omkring är julen en religiös högtid”, så är det en sanning med modifikation. Den är en mångtusenårig tradition i egenskap av nyårsfirande och soldyrkan. Kalla den sedan religiös, kulturell, humanistisk, psykologisk eller vetenskaplig. Kristendomen har förvisso exploaterat jul och nyår maximalt för egna syften, men det är en helt annan sak och inget intresse samhället ska fortsätta att okritiskt gynna, på bekostnad av kunskap och sanning.

Under antiken började man inom överklassen att dela ut presenter till varandra på nyåret, en sed som blivit mer allmän under senare sekler genom julklapparna. Människor har troligen i alla tider varit glada när solen vänt och velat fira detta fenomen, när man gått mot ljusare tider. Denna storhet, vars strålar på norra halvklotet försvagades mot slutet av året, kanske en tid helt försvann för att så återkomma med full styrka igen, inspirerade vår fantasi. Bl a i Indien och Persien skapades flera årtusenden tillbaka berättelser om gudar och gudasöner, vilka dog, var borta en period och sedan återföddes. Denna föreställning återkommer senare i Romarrikets Mithraskult och i firandet av Sol Invictus, där födelsedagen 25 december också är central – ett datum som kristendomen övertog som högtid först på 300-talet evt, i sin egen konstruerade levnadsteckning runt Jesus Kristus.

Solen har alltid setts som en mäktig, livgivande värmespridare runt om i världen, inte minst under Farao Eknatons dyrkan av solskivan i Egypten 1 400 år fvt. Själva monoteismens upphov ligger sannolikt i vår beundran av denna himlakropp, men dess attraktionskraft är helt naturlig. Dessutom har Lucia, midvinter, jul och nyår i själva verket samma innebörd. Man uppmärksammar ljusets återkomst och årstidernas växlingar, även om datumen skiftar av historiska skäl.

Pga att olika kalendrar använts i skilda perioder, så ligger vårt nuvarande officiella nyår faktiskt tio dagar för sent, den 31 december istället för vid övergången 21-22 samma månad, då denna tilldragelse i form av solens vändning egentligen äger rum. Lucia markerade fram till 1753 vintersolståndet, innan den gregorianska kalendern infördes. Den 25 december, våra tiders juldag, ligger s a s också fel, beroende på äldre beräkningsmetoder. Man klarade först efter tre dagar av att säkert konstatera att solen verkligen hade vänt och att dagarna blivit längre igen. Därför firade hedningarna denna dag långt före kristendomen. Om moderna instrument hade funnits till hands innan de kristna bestämde en födelsedag åt Jesus, så skulle man ha satt den till 22 december i stället, för att smidigt kunna överta firandet i egen regi.

Dessa traditioner, tolkningar och högtider runt ett viktigt naturligt skeende bör alla skolbarn lära sig om, för att förstå vår historia och samtid. Jan Björklund tycks förvånande nog i stället anse att eleverna ska invaggas i tron att myten om en påstådd gudasons födelse vid denna tid är orsaken till varför vi firar jul. Kristen indoktrinering och kyrkans sagoberättande hör väl trots allt inte hemma i en vetenskapsbaserad, konfessionsfri skola, där kritiskt ifrågasättande ska prägla undervisningen - eller hur? (Detta alldeles oavsett hur mycket kristendomen än dominerat genom gångna sekler och velat ta monopol på julfirandet.)

Med fördel kunde man i stället låta barnen få höra om den mer komplexa bakgrunden, diskutera varför människor har uppmärksammat detta naturfenomen och själva få i uppgift att tolka och utforma sin högtidliga skolavslutning på eget vis, med kunskap, fantasi och kreativitet och därmed kanske lära sig ännu mer om sig själva och världen. Detta sker förstås bäst i skolans egna lokaler där barnen vistas i sin vardag och som är deras trygga, invanda miljö. Alla skolor rymmer också självklart samtliga sina elever, så lokalbehovet torde vara tillfredsställt. (Det finns heller inga krav på att alla årskullar måste samlas samtidigt och det finns dessutom stora fördelar med det mindre formatet, särskilt i lägre åldrar.)

”En del debattörer verkar tycka att det är okej att vara i kyrkan om man inte ägnar sig åt religion. Men det är naturligtvis omöjligt.”, har Björklund sagt vidare. Slutsatsen borde därmed vara att kyrkan är diskvalificerad som tänkbar lokal för skolavslutningar i ett sekulärt system, men det anser tydligen inte regeringen. Tvärtom vill man alltså att eleverna på skoltid faktiskt ska kunna ägna sig åt religion. Det är ytterst anmärkningsvärt och respektlöst mot en stor grupp människor, som inte är så förtjusta i den kristna tron - förutom att det klart bryter mot intentionerna i läroplanen. Följaktligen vill Björklund också ändra lagen, men han borde besinna sig.

En sak har Björklund rätt i, det går inte att bortse från kyrkans symbolvärde. I en kyrkobyggnad som inte längre används i religiösa sammanhang och som blivit befriad från sina kristna symboler – en tom lokal - där behöver man förstås inte ägna sig åt religion. Inte heller så för den frivillige besökaren, som för att lyssna till en konsert eller bara av kulturhistoriskt intresse besöker en kyrka, utan att vara ett dugg religiös. Att utnyttja en ännu aktiv församlings heliga tempel vid en officiell skolavslutning kan emellertid aldrig bli neutralt, utan ingjuter ofrånkomligen i barnen uppfattningen att kyrkan är något normalt och naturligt att vända sig till vid högtider och allmänna begivenheter – detta alldeles oavsett om någon präst är närvarande eller i fall någon religiös rit äger rum. Det invaggar ändå barn i tron att kyrkan utgör oproblematisk, offentligt sanktionerad norm.

Genom att inte öppna för skolavslutning i kyrkan, så skulle man slippa den uppenbara risken att prästens tal eller  julevangelium förmedlas till barnen i vår konfessionsfria skola. Resultatet kan annars bli att vissa elever känner sig utanför och tvingas tillkännage annan livsåskådning än den kristna för att slippa delta i kyrkostunden. Detta förstör den inkluderande gemenskap som skolan måste eftersträva. Det är å andra sidan heller inte rimligt från skolans eller samhällets sida att kräva av en fri svensk kyrka att man ska ställa sina lokaler till förfogande, samtidigt som denna förväntas avsäga sig inflytandet över vad som utspelar sig där.

Om kyrkan själv ställer sina rum till förfogande bör det likaså avvisas. I fall någon annan organisation eller företag hade erbjudit plats för skolans avslutning skulle det ha kunnat skapas andra traditioner, men det skulle vara lika olämpligt. Om arbetarrörelsen, McDonald’s eller för den delen Humanisterna hade flotta lokaler eller parkanläggningar dit skolbarn kunde inviteras för att sjunga in sommarlov eller julledighet, så vore det lika illa att acceptera. Barnen skulle då lätt kunna få en känslomässig koppling och bilda sig en positiv, mindre kritisk bild till just en specifik samhällsaktör och se denna som en naturlig del i skolans verksamhet. Så bör det förstås aldrig vara i en opartisk skola i ett pluralistiskt samhälle.

Det är dags att vi lämnar kyrkan med dess myter bakom oss till jul och i stället ger eleverna en upplevelse med kunskapen i fokus, i en sund miljö med friska inslag. Det är solen, inte Jesus, som står i centrum vid denna urgamla högtid.