Forskningen behöver mer än ”forskartyper”

En blick ut i nutiden på näringslivet och samhället visar att det är olikheterna som gör framgången. Toppforskare i all ära, men förekomsten av enstaka sådana är inte lösningen på den svenska forskningens minskade konkurrenskraft. För en förbättring krävs att hela grupper har möjlighet att prestera sitt allra bästa. Med bra gruppsammansättningar och mer kraft lagd på att se till samarbetet i grupperna fungerar väl anser vi på Sveriges Ingenjörer att svensk forskning skulle kunna nå längre än idag.

I sin artikel ”Svensk forskningspolitik missförstår forskningen” (Newsmill 29/11 2012) är Stefan Svallfors inne på detta viktiga ämne. Han menar att man i mycket större utsträckning än idag bör intressera sig för forskningsgruppen/teamet och på hur människor och deras relationer fungerar om man vill öka resultaten inom forskningen. Vi på Sveriges Ingenjörer håller med. Detta ämne är alltför frånvarande i forskningsdebatten. I till exempel IVA:s omfattande analys av svensk forskning som nyligen gjorts (slutrapport ”Forskning för det 21:a århundrandet”) är detta perspektiv på forskningen nästan helt frånvarande. Där tas doktoranders forskningsmiljö upp, men endast i termer av antal personer och deras akademiska titlar. Dessa parametrar är långt ifrån de enda som avgör hur forskargrupper bör se ut för att allas potential ska utnyttjas fullt ut. Det finns många fler saker som spelar en viktig roll.

I och med att vårt förbunds medlemmar arbetar både inom akademin, d.v.s. universitet och högskola, och i näringslivet har vi fönstret öppet mot båda. Genom den konkurrens näringslivet är utsatt för har de stor press på sig att förfina arbetssätt. Där finns redan insikter om att för att nå bra resultat krävs arbete med grupper och personlig utveckling av de anställda. Det är där en självklarhet att arbetsgrupper inte ska vara för homogena i sin sammansättning. Inom akademin är visserligen mångfalden stor med avseende på bland annat nationalitet. Men med avseende på personliga egenskaper skiljer det sig åt mindre.

Det finns en föreställning inom akademin om att med djup ämneskunskap kommer andra förmågor på köpet. Så är det inte. Forskare med stor ämneskunskap är inte per automatik goda ledare, utmärkta pedagoger eller förstår hur grupper av människor fungerar och interagerar. Det handlar om olika sorters kunskap. Dessutom har vi olika fallenhet för att förstå eller tillämpa kunskapen på dessa områden.  Därför menar vi att det är av stor vikt för svensk forskning att satsa på att rekrytera brett till forskningen. Det behövs fler personer som inte är klassiska ”forskartyper” inom universitet och högskola för att få ett dynamiskt och kreativt forskningsklimat.

Den kritiske kanske invänder att denna strategi skulle minska fokus på framtagning av ny kunskap. Det är precis tvärtom anser vi. Alla människor kan utveckla sig men det finns en gräns för när det börjar kosta mer än det smakar. När människor inte behöver klämmas in i fack de inte passar i frigörs energi för individerna att göra det som de är bäst på och har mest fallenhet för. Det maximerar hela gruppens produktion.

Det finns många idag som inte anser sig passa in i den speciella akademiska miljön. Det är ett problem eftersom just dessa personer kan vara de som verkligen skulle behövas för att öppna upp forskningen mot andra lärosäten och mot det övriga samhället. Ett problem som är relaterat till detta är den bristande rörligheten av mellan näringsliv och akademi. Mycket få återvänder till akademin efter att en gång ha lämnat den. Genom att minska kulturskillnaderna mellan dessa två världar kan vi sänka trösklarna mellan dem och förhoppningsvis öka rörligheten.

Lärosätena har idag all möjlighet att arbeta med att förbättra läget. Det kan göras till exempel genom att utveckla rekryteringsprocesserna. Vidare måste balansen mellan å ena sidan forskargruppernas frihet och å andra sidan styrningen från lärosätets sida av dem diskuteras mer. Vad är det optimala läget?

Det första steget är i alla fall att öppna upp den alldeles för ofta förekommande isolerade verkstaden och visa att samarbetsklimatet i existerande grupper och samarbeten som forskarna är involverade i är en viktig fråga. Att det brister på detta område märker vi på våra medlemmar, särskilt doktoranderna.