Därför är EU en värdig vinnare av fredspriset

Inför utdelningen av årets fredspris i Oslo förekom det demonstrationer och valet av pristagare har kritiserats från många håll inklusive från fredsforskare. Ett av de ledande argumenten för att EU inte är en värdig pristagare är att EU-länderna är världens främste exportör av militära vapen, cirka en tredjedel av världens export. Detta argument är värt att ta på allvar men innebörden av ”en tredjedel av världens vapenexport” behöver också analyseras närmare. Argumenten för att EU är kanske världens mest fredsbevarande aktör väger tyngre.

En krigshärjad kontinent

Alla européer vet, vare sig de har fördjupade eller endast grunda kunskaper om vår historia, att Europa varit en fasansfullt krigshärjad kontinent och att två världskrig startat på kontinenten. Efter andra världskrigets slut och efter alla de förbrödringar som skett mellan forna fiender har det varit närmast otänkbart att nya krig ska kunna utbryta, lika otänkbart som att Frankrike och Tyskland skulle återuppta sina tre genrationers krig fram till andra världskriget. Men krig har utbrutit även i sen tid, nämligen i det forna Jugoslavien mellan grupperingar som hävdar sitt etniska ursprung och historiska gränser trots att det egentligen inte finns så skilda etniciteter utan de är i huvudsak ”förvärvade etniciteter” inte ”primordiala etniciteter” och styrs av maktmotiv.

Låt oss då besinna att de tragiska krigen på Balkanhalvön hände i den del av Europa som INTE är en del av de Europeiska Unionen. Det enda EU-land som är ett av det forna Jugoslavien är Slovenien som stått utanför alla väpnade konflikter. I  fredsförhandlingarna efter krigen i bl.a. Bosnien ritades kartor med linjer mellan var bosnienserber och bosnienmuslimer ska få bo. I EU-länder bor vi var vi vill utan att behöva något uppehållstillstånd. Nu när Kroatien snart blir medlem och därefter Serbien och senare flera nya stater blir medlemmar kommer det att bli otänkbart att rita kartor över vem som ska bo få var. Krig mellan de nya staterna där var och en bor var hon/han vill blir lika otänkbara som mellan de tidigare medlemmarna av unionen som särskilt Frankrike och Tyskland.

Ända in på 1970-talet hade vi fascistiska regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Nu är dessa länder EU-medlemmar och demokratiska stater med fria val och som respekterar yttrandefrihet och öppen debatt. Det är sant att de inte är fullt ut är fungerande rättsstater, att det finns gott om rester av de forna regimerna i rättsväsende och statlig administration men riktningen är den rätta och landvinningarna överväldigande (men visst borde EU hjälpa till att snabba upp processerna så att dessa länder når upp till övriga EU-länders rättstatsstandard).

Forna Sovjetstater

Av de forna sovjetstaterna finns numera tre medlemmar i EU, nämligen Estland, Lettland och Litauen, vilka alla har utvecklats till öppna demokratiska länder och byggt upp omfattande samverkan och kontakter med Västeuropa. Den enda kvarvarande verkliga diktaturen i Europa är Vitryssland som inte är EU-medlem. Det finns fler skurkstater bland forna sovjetstater i Asien som bl.a. Uzbekistan. Skillnaderna mellan de tre medlemsstaterna och övriga forna Sovjetstater är enorma.

Inom EU finns ändå oroande tendenser såsom bl.a. extrema nationalistiska strömningar i Ungern inklusive förslag om registrering av judar. EU uppträder här som en skarp kritiker. Vi kan bara föreställa oss hur det skulle kunna sluta om inte EU agerar och Ungern kan givetvis inte avfärda någon kritik med argument om att lägga sig i ett lands ”inre angelägenheter” (en term som endast åberopas av länder som bryter mot regler för mänskliga rättigheter) eftersom det finns gemensamma bindande konventioner för medlemsstater i människorättsfrågor.

Minskad nationell suveränitet

Inom EU fattas beslut på tre nivåer. Den lokala nivån är i huvudsak beslut om service för medborgarna. Övernationella beslut är i huvudsak beslut om medborgarnas fri- och rättigheter som att inom EU få bo, arbeta inom annat medlemsland och att förflytta varor och pengar över gränserna (övriga beslut är i stort sett följdbeslut av rättigheterna). Den nationella nivån är alltid den mest begränsande och mest repressiva. När övernationella beslut fattas om våra rättigheter så inskränks den nationella suveräniteten så att enskilda länder inte kan införa t.ex. visumtvång, handelshinder eller begränsa EU-medborgarnas invandring.

En del gråter blod över inskränkt nationell suveränitet och att ”alla beslut fattas i Bryssel” som om det skulle inskränka vår demokrati. Man glömmer då att arrangemang så att stater inte ska kunna besluta vad de vill är en garant för våra fri- och rättigheter. Även FN-konventionen om mänskliga rättigheter är en inskränkning av nationell suveränitet och det är på gott, inte på ont. Den fria rörligheten har ökat kontakterna och samverkan mellan medborgare i medlemsländerna och har därmed blivit en fredsbevarande kraft. Fred säkras bäst genom gränsöverskridande samarbete och kontakter mellan organisationer, företag, studentutbyte och personliga vänskapsband etc.

Vapenexporten

Den huvudsakliga kritiken mot att EU fått fredspriset är att länder inom unionen står för en tredjedel av väldens vapenexport. Alla länder har ett nationellt försvar och det accepteras. Ett nationellt försvar förutsätter innehav av vapen. Alla vapen tillverkas inte i alla länder. Det gör inte heller andra varor som finns i länderna eftersom världsekonomin inte bygger på autarki utan på principen om komparativa fördelar så att varje land tillverkar vad de gör bäst och att fördelningen sedan sker genom handel mellan länderna. Vapen är inget undantag från den regeln. Den väsentliga frågan är inte hur stor del av vapenexporten medlemsländerna står för utan till vem och för vilka ändamål exporten sker. Det är givetvis helt förkastligt att sälja vapen till regimer som är hotfulla mot omvärlden eller som kan tänkas använda dem mot den egna befolkningen i inbördes konflikter. Det vore mer intressant att veta hur stor del av den förkastliga vapenexporten medlemsländerna står för än hur stor del av den totala exporten. Varje vapen till fel regim är ett för mycket och min förhoppning är att fredspriset inspirerar EU till att vidta alla tänkbara åtgärder för att förhindra varje felriktad vapenexport från något medlemsland. 

EU utanför Europa

Unionen och dess medlemsstater är tillsammans världens främste bidragsgivare till internationellt utvecklingssamarbete och unionen samverkar med Afrikanska Unionen som rådgivare för fredssamarbete. De framgångar EU har haft för fred gäller ännu bara inom unionen men den är alltså också en aktör för internationellt fredsarbete, vilket  förhoppningsvis bär frukt i framtiden.

Sammanfattning

Med all respekt för försoningen efter amerikanska inbördeskriget och Nelson Mandelas och Desmond Tutos insatser vill jag nog påstå att ingen aktör i världshistorien faktiskt har gjort mer konkret för att säkra fred än EU har gjort och att årets fredspristagare är en mycket värdig och välförtjänt nobelpristagare. Som sagts i många högtidstal så ska priset ses som en tribut till unionens 500.000 medborgare och jag själv som svensk medborgare boende i Portugal känner mig stolt över att VI fått priset.