Var solidarisk och bekämpa heteronormen

Facebook-initiativet Trygg utan garderob, med mål att uppmärksamma psykisk ohälsa bland htbq-personer, har spridit sig som en löpeld de senaste dagarna. Det är otroligt glädjande. Men kampanjen bör också visa oss tre viktiga saker att arbeta vidare med sedan nyhetens behag lagt sig.

För det första måste vi ytterligare uppmärksamma hur otroligt dåligt många hbtq-personer mår. Det borde inte vara någon överraskning. Den framgångsrika It gets better-kampanjen tillkom av samma anledning, med syfte att minimera antalet unga hbtq-personer som tog livet av sig. I informationen om Trygg utan garderob står att läsa: ”Homosexualitet är idag illegalt i 78 av världens länder, var av fem bestraffar med döden. Bland de homo- och bisexuella i vårt land är andelen med nedsatt psykisk hälsa dubbel så stor som bland de heterosexuella, och situationen för transpersoner är ännu värre. Det är inte den sexuella läggningen eller könsidentiteten i sig som orsakar detta – det är samhällets inställning.”

En andra sak som kampanjen påvisar är hur absurt det egentligen är att den som inte passar in i vårt heteronormativa samhälle ska behöva komma ut över huvud taget. Och inte en gång, märk väl. En normavvikare måste komma ut med sin ”avvikelse” hela tiden. Till alla. Vi förutsätts ständigt vara heterosexuella; på jobbet där vi i fikarummet tillfrågas vad vår partner, alltid av motsatt kön, arbetar med är bara ett exempel.

Och vems fel är detta? Det är allas vårt fel. Vi upprätthåller alla systemet där heterosexualitet sätts främst och framställs som det enda eftersträvansvärda i det långa loppet. Att det är på det här viset lär vi oss tidigt. I skolans sex- och samlevnadsundervisning (för övrigt det enda ämnet där icke-heterosexualitet över huvud taget nämndes under min egen grundskoletid) är tvåsamhet mellan man och kvinna det självklara, det ”normala”. Visst, en del lärare poängterar att det är ”lika normalt” att vara homosexuell, men bara ett sådant uttalande påvisar redan där att icke-heterosexualitet ses som avvikande. Som något som behöver majoritetens godkännande för att få existera i fred.

En tredje, otroligt viktig aspekt, är att det inte är så väldigt tryggt utanför den där garderoben. Det borde vara det. Men sanningen är att en öppen hbqt-person får vänja sig vid äcklade blickar, glåpord som skriks efter en på stan och en ständigt närvarande rädsla för våld. Ingen normperson kan föreställa sig hur det är. Hur det är att vara ständigt beroende av andras tolerans. Maktunderläget det innebär att bli ”tolererad” av normbärare. Och nu talar vi bara om främlingar.

Hur många hbtq-personer har inte tvingats tillbaka in i garderoben av sin egen familj inför en släktträff, en middag med föräldrarnas kollegor eller mötet med syrrans nya kille. Vi är många som fått höra saker som: ”Din mormor skulle dö om hon fick reda på det!” Något som blev plågsamt tydligt under det populära twitter-initiativet #homoriot. Är det då konstigt att en hbtq-person känner sig som en dålig människa, utan värde och framtidshopp?

Det är ingen slump att den amerikanska It gets better-kampanjen hette just så. Kampanjen där vuxna hbtq-personer talade om för unga dito att det blir bättre. Inte bra eller fantastiskt alltså, utan bättre. Visst borde vi kunna kräva något mer än bättre?

Det kan inte bara vara upp till hbtq-personer själva att jobba för de förändringar som behövs. Det är dags för solidaritet! Ett angeläget första steg är att snabba på och utöka hbt-certifieringen av exempelvis sjukhus. Det borde vara en självklarhet att vartenda sjukhus, varenda ungdomsmottagning och varenda BUP-enhet är hbt-certifierade. Liksom varenda skola, fritidsgård och ungdomsförening. Vi har inte en enda minut eller person att förlora.

Nu är det faktiskt upp till normpersoner att ta lite ansvar för vad heteronormen gör mot hbtq-personer. Det kan vara ditt eget barn som utsätts. Din bror. Din mamma. Gör upp med din egen homofobi och hjälp oss att motverka andras.

Ida Maria Gunnarsson (3 artiklar)

Anmäl