Hedersoffer riskerar livet när myndigheter inte förstår

Till Riksorganisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) vänder sig människor utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, i en ofta mycket utsatt livssituation. Dessa berättelser har organisationen många av, organisationens stödpersoner används flitigt.

En del fall kommer sedan till socialtjänsten och polisen, och bemöts av människor som förstår problematiken och vet vad som behövs, kan våldets konsekvenser. Andra fall går det inte riktigt lika bra i. Och vi ställer oss frågan om och om igen: när skall samhället ta sitt ansvar?

Det här specifika fallet handlar om en mamma och hennes son. Sonen har vuxit upp i grovt våld i en hederskontext, han har fostrats med sparkar och slag, fått se på när grovt våld utövas familjärt på mamman, hur mamman blir knivskuren, hur mamman gifts bort. Han har fått leva utan vetskap om hans mamma lever eller inte i tre år av sitt liv. Pojken själv har föreslagit för mamman hur dessa två skall begå självmord tillsammans, för att slippa ifrån lidandet som de lever med. Till slut lyckas mamman fly till Sverige med sin son. I Sverige väntar ytterligare våldserfarenheter för pojken, vilket mamman tar sin son och flyr ifrån. Nu blir mamman ett ärende för de myndigheter som skall stödja henne, trygga hennes och sonens tillvaro, erbjuda dem skydd från fler våldserfarenheter och dödshot. Vardagen börjar så småningom fungera för den lilla familjen.

Sedan går något fel, och den skyddade adressen röjs. Livet rasar samman, igen. Mamma och son placeras nu på ett HVB hem i mellan-Sverige, ett tidigare mycket kritiserat hem. Här börjar ett annat lidande för båda parter. Nu blir mamman utredd för sin föräldraförmåga, pojken utsätts för mycket grovt våld av personalen i vad som förefaller vara någon slags försök att tygla hans beteende, som i sig är ett resultat av tidigare våldsutsatthet. Våldserfarenheten som de båda har, bemöts med mer våld.  Den vuxna kvinnan hotas till tystnad och delges inte sina rättigheter eller information om var hon skall klaga. Hon bemöts av oförstående socialsekreterare, av misstänksamhet, av hot om omhändertaganden. Pojkens beteende bemöts av behandlingspersonalen med ytterligare våld, i ett försök att gränsa han beteende, som i sig redan är ett resultat av våldserfarenheterna han bär med sig. Resultaten av det erbjudna stödet går nu att mäta i storleken på blåmärken.

Ärendet är nu under granskning. Anmälningar till berörda myndigheter har gjorts. Brotten som begåtts har polisanmälts. Socialstyrelsen har delgetts bristerna, Skolinspektionen är informerad. Nu finns en mamma och en son, med en lång väg kvar till det livet där myndigheterna har deras förtroende, där samhället är den omhändertagande och skyddande parten.

Det har i olika sammanhang konstaterats, att kunskapen finns, men är ojämnt spridd i landet. Det har konstaterats, att socialtjänsten förstått sitt uppdrag och att socialnämnder i de flesta kommuner vet, att våldet är ett eget område, en egen problematik. Men liksom i Maria Barins fall, ramlade våldsutsattheten bort och den stödsökande tillskrevs annan social problematik. För Maria Barin blev det ungdomsproblematik, i det här fallet blev det beteendeproblematik. Som Nyamko Sabuni för en tid sedan sa, så är ”hedersvåldet inte som vilka sociala problem som helst”. Våldsutsattheten ger konsekvenser, problemet upphör inte för att våldet för tillfället upphör. Och konsekvenserna av ursprungsproblemet, våldet, motverkas inte av att de utsatta fråntas sitt egenbestämmande, vägras att lyssnas på, inte delges sina rättigheter, utsätts för mer våld.

Den aktuella kommunen i det här fallet har information om våld i nära relationer på sin hemsida. Rubriken finns längst ner på sidan, tillsammans med rubriken Missbruk. Långt nedanför alla andra sociala problem som nämns. Åter till Nyamko Sabunis definition, ”…inte vilka sociala problem som helst”. Men om du är våldsutsatt i nära relation eller utsatt för hedersrelaterat våld i denna kommun, söker du information om den hjälp som finns för dig, strax under missbruk. Eller, tillsammans med missbruk. Placeringen som kanske också sedan blir, kan vara på just behandlingshem. Där går något fel. Vad gäller våldets offer, så signalerar detta förfarande hur den våldsutsatta själv bär på problemen. I någon form kan man här påstå, att den utsatta pekas ut som problemet, om den utsatta behandlas för sin beteendeproblematik, så fungerar det sen. Men så är det inte.

Våldets konsekvenser kan aldrig bemötas med våld. Våld behöver bemötas med helt andra metoder, den vuxna måste bemyndigas att vara vuxen, den vuxna måste stödjas, och det utåtagerande barnet måste lyssnas på.  Och framför allt, samhället skall skydda våldets offer från ytterligare våldserfarenheter.

En utomstående lade sig i, lyssnade, bemyndigade, delgav kunskap. För denna lilla familj finns det nu en ljusning, mamman känner till sina rättigheter, berörda tillsynsmyndigheter har informerats, socialtjänsten lyssnar nu. Det vi undrar, är hur många liknande fall det finns där ute. Människor, som hamnat fel i livet, utsatts för våld av dem som skall stå dem närmast, och kliver ut i en ny våldssituation, bland människor som inte förstått våldets mekanismer eller konsekvenser, alls.

För vad händer, när de som skall stödja och hjälpa, inte förstår? Hur skall samhället då kunna ta sitt ansvar?

Nu är polisens Kom till oss-kampanj igång. Det tycker vi är bra. Men det hade även behövts en kampanj från den myndighet, som sedan skall anordna stödet till anmälarna. Vi hade önskat se en socialtjänst också, som var ute och berättade om det stöd som finns för dem som anmäler. Och, vi hade naturligtvis hoppats att vi som organisation inte behövdes i ärenden som den beskrivna, för att samhället redan lyssnat och förstått.

Virpi Hellmark (11 artiklar)

Anmäl