SD gynnas av att EMU-fiaskot sopas under mattan

Vid det här laget har ja-sidans företrädare inför den svenska folkomröstningen om den europeiska monetära unionen (EMU) ungefär lika stor trovärdighet som ett gäng bilskojare. För att den svenska demokratin ska fortsätta vara precis så levande och vital som de flesta önskar, är det säkert nödvändigt med en debatt om hur så många proffstyckare och politiker kunde ha så fel.

Samtliga etablerade riksdagspartier, de stora fackföreningarna och det överväldigande flertalet av opinionsbildarna inom media satsade det mesta av sitt förtroendekapital på att stötta ja-kampanjen för ett svenskt medlemskap i EMU inför folkomröstningen 2003. När nu euron och EMU står på avgrundens brant är det därför inte många som kan utkräva moraliskt eller politiskt ansvar, eller komma med ett efterklokt ”Vad var det vi sa!”.

Återstår alltså att hoppas på självrannsakan – och den verkar tyvärr inte ha infunnit sig hos någon av de inblandade än.

Men visst behövs det att någon startar en så självklar debatt som denna. Inför folkomröstningen fanns det ingen ände på de skräckscenarior som skulle inträffa om Sverige stod utanför EMU. Förre statsministern Carl Bildt (M), numera utrikesminister, gick längst när han hävdade att den svenska kronan skulle förvandlas till en ”skvalpvaluta” om Sverige stod utanför EMU.

Nu har verkligheten hunnit i kapp visionerna – och nu är det euroländerna som tigger om ekonomiskt stöd från Sverige.

Ett av de tyngsta skälen till att vi behöver en svensk debatt om EMU-fiaskot och folkomröstningen är att väljarna säkert vill veta hur så många människor i förtroendeposition – nästan hela det politiska etablissemanget -- kunde ha så fel. Om EMU-fiaskot sopas under mattan och den politiska vardagen fortsätter som om inget hade hänt, riskerar vi att få en klyfta mellan å ena sidan väljarna och, å den andra sidan, förtroendevalda och opinionsbildare.

Det finns en självklar vinnare på ett sådant scenario – ett parti som säger sig kämpa mot just den förljugna eliten, nämligen Sverigedemokraterna.

En sådan utveckling är det säkert få som vill se. Ändå kan en sådan process vara i gång.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna sa båda kraftfullt nej till euron och det europeiska monetära samarbetet (EMU). I takt med att den ekonomiska krisen tilltagit och EMU nära nog kollapsat har båda partierna ökat kraftigt i opinionsmätningarna. Finns det ett samband?

I onsdags meddelade SCB att stödet för euron är rekordlågt. Om det hade varit folkomröstning i november om Sveriges anslutning till EMU och euron, så hade endast tio procent av svenskarna röstat ja. Hela 82 procent hade röstat nej medan åtta procent varit osäkra.

I en levande och vital demokrati som den svenska är det förvånande att media på torsdagen inte tycktes kunna förmedla, eller frambringa, någon politiker, opinionsbildare eller parti som utbrast i ett ”Vad var det vi sa?” Saknades gjorde också politiker, opinionsbildare eller partier som i den offentliga mediedebatten ville utkräva någon form av moraliskt, eller politiskt, ansvar hos dem som försökte övertyga svenskarna om att det faktiskt skulle gå att införa en gemensam europeisk valuta trots att det saknades en gemensam europeisk finanspolitik.

En del av förklaringen ligger säkert i det faktum att den ekonomiska kris som de 17 EMU-länderna befinner sig i är så djup och så allvarlig att den politiska dagordningen inte ger något utrymme för annat än akut krishantering.

Saknades gjorde också väletablerade opinionsbildare som högt och ljudligt hävdade att väljarbarometrarna för november 2012, exempelvis tns-sifo:s, kanske visar att medborgarna utkräver ett visst politiskt ansvar av de politiska partierna i riksdagen – två av tre partier som sa nej till EMU och euron, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, har gått kraftigt framåt sedan valet 2010 och folkomröstningen om euron 2003.

Men på sikt har väljarna rätt att få en grundlig förklaring på den självklara frågan: Hur kunde så många experter och politiker ha så fel om EMU?

Utan ett sådant svar riskerar den svenska demokratin att gå rejält vilse. Med missnöjespartier som Sverigedemokraterna som troliga vinnare.

Jan Anders Olsson (9 artiklar)

Anmäl