Värna alliansen, även när siffrorna viker

När SCB:s stora partisympatiundersökning presenterades var den åter en bekräftelse på tre saker. För det första att det finns två stora partier som tävlar med varandra om att vara bäst på att pragmatiskt och relativt oideologiskt leda landet. För det andra att såväl miljöpartiet som sverigedemokraterna ökat sin attraktionskraft sedan valet 2010. Och för det tredje att Alliansregeringens tre övriga partier har varierande grader av problem i opinionshänseende.

Som ett brev på posten kommer, efter denna opinionsundersökning som efter flera andra, olika utspel av partiföreträdare för dessa tre partier där det huvudsakliga innehållet ligger i att försvaga Alliansen. Det är genom att distansera sig, främst från moderaterna, som dessa partier ska vinna framgång.

Jag delar inte den synen.

Allians för Sverige var en nödvändighet inför valet 2006. Socialdemokraterna hade regerat sig sönder och samman. Det fanns inte ens en vision för det administrerande av Sverige som regeringen Persson eller hans parti kunde samlas kring. Behoven av förnyelse och förändring gick inte att söka inom socialdemokratin.

Även vi som är företrädare för andra partier måste medge att alliansens framgångar såväl valet 2006 som valet 2010 i huvudsak bygger på den förändring av moderaterna som skett under Fredrik Reinfeldt. Det var den förändringen som gjorde det möjligt för fler socialdemokrater att vandra över direkt till moderaterna. Det vad den förändringen som gjorde det möjligt för fler ”soffliggare” att resa sig och ta politisk ställning. Vare sig Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna är huvudskälet till att Sverige de senaste sex åren letts av en ickesocialistisk regering.

Men lösningen på dessa tre partiers problem ska nu enligt flera vara att distansera sig från den allians som gjort det möjligt för dem att vara med och regera, trots allt. Vägen framåt ligger i borgerlig splittring. Vissa vill dessutom öppna dörrar för ett samregerande med socialdemokraterna.

Det är svårt att förstå sambanden. Ett av skälen till socialdemokratins unikt långa maktinnehav i Sverige var den konstanta splittringen hos borgerligheten. Det är vår svaghet som varit deras styrka. Runt om i landet, i kommuner och landsting, ser man fortfarande hur denna splittring skapar förutsättningar för år efter år av socialdemokratiskt styre.

Alliansen bildades av två skäl. Dels fanns en insikt hos fyra partiledare och fyra partiledningar om att enbart ett tätare samarbete skulle göra det möjligt att ta makten från socialdemokratin. Den gemensamma yttre fienden gav en inre stabilitet. I och med socialdemokratins kontinuerliga försvagning har denna sammanhållande kraft försvagats.

Dels fanns i de flesta avgörande frågor en betydande samsyn kring vilken politik som skulle leda Sverige framåt. Under de sex år Alliansregeringen verkat har denna samsyn bestått. Men det är också här frågan om alliansens fortsättning finns.

Det finns en bortre gräns för när den nuvarande alliansen måste välja väg. Antingen makt eller ideologi. Väljer vi makten, innebär det att ett eller flera partier går samman, upphör eller på annat sätt långsiktigt samverkar. Sverige blir då allt mer likt ett tvåpartisystem. Väljer vi ideologin innebär det kraftigare polarisering och större olikheter mellan partierna såväl inom alliansen som mellan den nuvarande oppositionen och flera allianspartier. Båda vägarna har sina demokratiska för- och nackdelar.

Men vi är inte där ännu. Allians för Sverige har fortfarande en uppgift. Sverige definieras fortfarande i alldeles för hög grad av det tänkande som årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav befäst. Sverige och svensk demokrati mår bäst av att socialdemokraterna förblir i opposition ytterligare ett antal år.

Men hur ska vi företrädare för de små partierna förhålla oss? Är vi dömda till undergång eller minskande förtroende? Svaret på den frågan är ett kraftfull nej. Men det förutsätter en förändrad syn på alliansen.

Som folkpartist kan jag inte skylla mitt partis opinionsläge på någon annan. Det är mitt, och alla andra folkpartisters, ansvar att vi inte samlar mer än sex procent av opinionen idag. Det är vår politik och vår framtoning som gör att vi inte representerar mer än 7,06 % av väljarna efter valet 2010. Vår enda väg till framgång ligger i att bli bättre. Bättre på liberal politik. Bättre på liberal framtoning. Bättre på att nå liberala sympatisörer.

Skulle en sådan liberal väg till framgång ligga i ett närmande till socialdemokratin? Knappast. Det är inte socialdemokraterna som sitter med lösningarna på framtidens utmaningar. Snarare är de fortfarande knutna till gårdagens svar på gårdagens frågor.

Istället måste vi, inom Allians för Sverige, skapa ett klimat som gör det möjligt för partierna att utifrån sina ideologiska ställningstaganden föra en aktiv och offentlig diskussion om olika framtidsalternativ. Vårt liberala deltagande i Allians för Sverige innebär inte att vi övergett vår liberala kompass, eller avsagt oss rätten att argumentera för ett liberalare Sverige. Vårt liberala deltagande i Allians för Sverige sker i medvetenhet om att de fyra ingående partierna har olika ideologiska utgångspunkter och att vi i respekt måste söka gemensamma lösningar på vardagens problem.

Allians för Sverige uppstod i en situation där Sverige stod i behov av en förnyad politik, med ett antal tydliga, men relativt kortsiktiga, utmaningar. Nu måste alliansen söka vägar att möta mindre tydliga, men betydligt långsiktigare utmaningar. Frågeställningen har flyttats från hur vi räddar Sverige, till hur vi utvecklar Sverige.

I en sådan situation krävs ett parti, och en allians, som tillåter olikheter i ideologi och politiskt tänkande. Det är när vi utifrån olika utgångspunkter bryter idéer mot varandra som vi kan finna de goda lösningarna.

Framtiden för oss folkpartister, liksom för de två minsta partierna i regeringen, ligger inte i ett ensamt ökenvandrande. Den ligger fortfarande i ett samarbete under alliansparaplyet. Men i ett samarbete som öppnar för en bredare, tydligare, mer konfliktfylld och offentligare diskussion.

Vår roll i den diskussionen är självklar. Sverige behöver mer, inte mindre, frihet. Sverige behöver mer, inte mindre, liberalism.