Svårt finna fascism i Sverigedemokraternas principprogram

1935, när Herbert Tingsten undersökte fascismen och nazismen, fanns det i Europa ett par tre fascistiska statsbildningar. Som statsvetare dissekerar han dessa statskroppar och beskriver deras anatomi. Vad han finner är att fascismens statsform är en diktatur där statsmakten samlas hos en person eller ett parti samt att denna diktatur upphäver de medborgerliga friheterna. Det är, så att säga, fascismens fysiska kännetecken.

Ideologin som driver maskineriet är en ”dogmatisk statsmetafysik”, myten om den nationella staten som en levande organism som äger en högre dignitet än summan av de individer som bildar den. Fascismen förkastar den individualistiska liberalismen och den marxistiska socialismen, den avvisar klasskampen, avskaffar fack- och arbetsgivareföreningar och ersätter dem med statskontrollerade yrkeskorporationer. Ekonomin styrs med en statlig plan. Det var Mussolinis Italien som var själva originalet, den första korporativa och totalitära fascistdiktaturen i världen.

Ordet fascist har tidigt fått en negativ klang. Kommunister och andra marxister har alltsedan 1930-talet kallat sina motståndare fascister eller åtminstone fascistoida. Sina farligaste konkurrenter socialdemokraterna stämplade de gärna som ”socialfascister”, som fascismens ”moderata flygel”. Hitler och nazisterna kallades konsekvent fascister, ordet nationalsocialism har en för socialisterna icke önskvärd konnotation. En modern historiker uttalade som en from önskan att begreppet fascism helst borde förvisas från den politiska vokabulären.

Till skillnad från Tingsten som tyckte att fascistisk ideologi var ganska påver och som i huvudsak beskrev fascismens praxis i existerande samhällen, fördjupar sig moderna forskare i ideologin och försöker nå fram till en sammanfattande definition som skulle täcka både de gamla och de nya fascistiska och ultranationalistiska rörelserna. En av de namnkunnigaste fascismforskarna är engelsmannen Roger Griffin. I den mycket läsvärda antologin Fascism. Critical concepts in political science (Routledge, London 2004), fem band med en samling texter alltifrån Mussolinis till den nyaste forskningen, försöker Griffin tråckla ihop är ett ”fascistiskt minimum”, ett slags minsta gemensamma nämnare för alla nya som gamla fascistiska rörelser. Enligt hans formulering är fascismen en revolutionär, klassöverskridande, antiliberal och antikonservativ ultranationalism vars kärnmyt är nationens pånyttfödelse.

Revolutionär nationalism, myt och pånyttfödelse är några av nyckelorden. Det är onödigt att säga att någon konsensus om Griffins formel inte har uppnåtts. Definitionen är möjligen ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor, den är en förutsättning för men räcker inte till för att definiera en rörelse som fascistisk, något som flera av medförfattarna i hans antologi visar. För att en rörelse skall kunna definieras som fascistisk krävs att den uppfyller ytterligare kriterier.

Stanley Payne, som forskat om fascismen sedan 1961, påpekar att en generisk definition av fascismen är en abstraktion som inte existerar i verkligheten. Enligt Payne kännetecknas en fascistisk rörelse av att den är antiliberal, antikommunistisk och antikonservativ och att dess mål är en ny nationalistisk och auktoritär stat med en kontrollerad, korporativ ekonomisk struktur. Forskarna är eniga om att de fascistiska rörelserna är totalitära och antidemokratiska. Deras karakteristiska drag är ”statens metafysik” som Tingsten skrev om, den totalitära staten som inte har plats för borgerlig individualism.

Mussolini, som lik alla första generationens ledande fascister inledde sin politiska bana som socialist, formulerade den kollektivistiska idén i en Hegelsk vändning då han skrev att individens verkliga frihet endast existerar inom statens ram. De tyska nationalsocialisterna hade en liknande formel i sin slogan ”Allmännytta går före egennytta”. Ett annat drag hos både den gamla och den nya fascismen är deras Nietzscheanska avståndstagande från kristendomen som en slavreligion.

För Griffin och det tjogtal forskare som deltar i hans antologi är det en självklarhet att utgå från och redovisa de granskade rörelsernas egna programförklaringar. 1951 samlades fascister från fjorton europeiska länder i Malmö och enades om de viktigaste punkterna i sitt program. Enligt ”Malmömanifestet” är målet för den fascistiska revolutionen människans andliga pånyttfödelse och ett europeiskt imperium, en centralt styrd stat som skulle fungera som ett bålverk mot de två supermakterna, Sovjet och USA. De styrande skulle väljas i en folkomröstning och den korporativa staten skulle kontrollera priser och löner och styra det sociala och ekonomiska livet. Det fanns delade meningar om rasism och antisemitism, men man enades om att ”koloniala folk” skulle få tillträde till Europa när deras utbildning och ekonomi nått till en viss nivå.

I rättvisans namn måste man säga att man i Sverigedemokraternas principprogram inte hittar mycket som kunde passa in i det fascistiska schemat. De kallar sig ett socialkonservativt och värdekonservativt parti med en nationalistisk grundsyn, de avvisar alla idéer som vilar på odemokratisk grund, de är emot revolutionära förändringar, de anser sig vara försvarare av Per Albins folkhem och hyllar som sina lärofäder Benjamin Disraeli och den frisinnade folkhögskoleläraren Teodor Holmberg. Sin nationalism kallar de öppen och ickerasistisk och de säger att den svenska nationella gemenskapen är öppen även för människor med annan bakgrund förutsatt att de vill assimileras till den svenska kulturen. De är för välfärdsstaten, för en ansvarsfull reglerad marknadsekonomi, de älskar monarkin och den svenska kyrkan och de är emot all överstatlighet.

Det finns diskutabla inslag i programmet. Den utpräglade nationalismen, idén om ett homogent folk med vissa nedärvda egenskaper och med en stark nationell identitet, uppfattningen att vissa kulturer är bättre än andra, antiislamismen samt kritiken av invandringen och motståndet mot ett multikulturellt samhälle. Det är kontroversiella åsikter som inte delas av majoriteten och som kan uppfattas som rasistiska. Men även obekväma idéer måste kunna föras fram i en demokrati och bemötas med argument. Tabuering av åsikter och ostracisering av människor som framför dem löser inga problem och kan bli kontraproduktivt.

Är då Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti? Man måste använda en ytterst vid, nästan meningslös definition om man skall komma till en sådan slutsats. Bedömda efter sitt partiprogram uppfyller Sverigedemokraterna inte ens anspråket på Griffins fascistiska minimum. Det är svårt att uppfatta Jimmie Åkesson som en antiliberal och antikonservativ revolutionär eller tänka sig att han skulle vilja förvandla Sverige till en korporativ totalitär diktatur. Sverigedemokraternas ideologi är, som Göran Rosenberg skrev häromdagen i Expressen, ingen extrem position i svensk politik, den är snarare en hemsnickrad välfärdsnationalism som all xenofobi till trots mest har Per Albin Hanssons ”Sverige åt svenskarna…”, det lilla homogena svenska folkhemmet som mål.

Ett principprogram säger givetvis inte allt om ett parti. För att få en fullständig bild av Sverigedemokraterna kan man inte bortse från diverse partiföreträdares agerande och uttalanden. Där återstår för Åkesson mycket att städa upp innan partiet kan anses rumsrent.

Leo Kramár (11 artiklar)

Anmäl