Mäns våld mot kvinnor

Kajsa Håkansson om Mäns våld mot kvinnor

”Men lilla gumman, han tycker bara om dig”

Publicerad: 2012-12-08 07:12, Uppdaterad: 2012-12-08 07:12

Radikalfeministerna skulle säga att det främst är männens kontroll över kvinnokroppen som upprätthåller könsmaktsordningen. I detta fallet, ja. Det ligger så mycket djupare än i en hand på en rumpa.

0 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

20. psykologistuderande. kvinna. feminist.
gillar inte orättvisor, ojämlikhet och otrevligheter.
har precis lärt mig vikten av ordet genus, därav den arga pennan.

Jag minns det som igår. En dammig grusplan. En liten skolgård som kändes stor. Oräkneliga raster, med lekar som förändrades allteftersom vi blev äldre. Just denna leken hette "balla balla" och gick ut på att flickorna skulle springa ifrån pojkarna. Om en pojke hann ifatt en flicka skulle han nypa tag i hennes rumpa, och klämma på den, tills flickan slitit sig loss. Jag minns inte längre hur det började. Men jag minns att någon eller några, någon gång ifrågasatte allt. Frågade vuxna människor. Svaret var kort, enkelt och fyllt av självklarhet.

"Men det är ju för att han tycker om dig, men han vet inte hur han ska visa det".

Det lät nog logiskt då. Idag undrar jag, om jag där och då accepterade och normaliserade att om en kille tar på mig, oavsett om jag vill eller vad jag tycker om det, betyder det att han tycker om mig. Ingen sa till pojkarna att sluta. De var ju bara intresserade av en begynnande kvinnokropp och det är klart att de fick hållas. Det var där och då som den snedvridna synen på kvinnan sakta började cementeras. En vacker kvinna finns för alla att uppskatta eller nedvärdera. Genom ord och handling. Sexuella trakasserier är inte något påhittat, det är ett faktum, och jag tror att det började redan på skolgården.

Tiden gick fort, precis som tiden gör. En dag var pojkarna inte längre pojkar, utan unga män. Jag var inte en längre en flicka. För att markera detta genomgås allehanda riter. En av dessa kan vi kalla: gå på krogen. Många av er har säkert varit med om detsamma. Samma pojkhänder som en gång gjort "balla balla" rörde sig även här. Var det fortfarande synd om dem? Kunde de fortfarande inte uttrycka sina känslor. Kanske inte.

En hand smeker över min rumpa. Jag stelnar till. Vänder mig om, en blick, ett leende, ett blinkande. Blir generad och obehaglig till mods. Är det nu han tycker om mig, men inte vet hur han ska visa det? Jag vill inte, och jag går. Känner mig äcklad. Det där var första gången, och jag säger er att nu har jag slutat hålla räkningen. Jag lät det vara, tänkte att det är vad alla kvinnor utsätts för. Till en början handlade det om att lära sig taktiken. Händer det på dansgolvet dansar du liksom in i ett annat gäng och bort, bort från trevande händer. Det kan resultera i varv efter varv på dansgolvet.

Så kom det en kväll, jag minns inte vilken. Jag sa plötsligt ifrån. Handen är där. Jag vänder mig blixtsnabbt om "Vad tror du att du håller på med?" En skamsen blick. En liten pojkes blick. En blick hos någon som tror att balla balla funkar. Nu vänder jag mig om. Varje gång. Tröttheten tar ibland överhanden. En kall blick kan vara det enda som kommer från mitt håll. Men den blicken säger allt - ingen äger min kropp för den är min.

Nej, cementerade pojkhänder. Jag tycker inte om er även om ni "tycker om" mig. Jag är inte ett obejkt. Jag är inte en kropp. Jag är inte en bak. Jag är jag. Kanske berättade ingen någonsin detta för er. Kanske berättade ingen någonsin för er hur det verkligen fungerar. Kanske har ingen någonsin sagt att en kropp är något att respektera. Jag hoppas det, men ibland tror jag det inte. Fanns där ingen vuxen som såg? Var det ingen som reagerade när ni satt och pratade om "horan" i parallellklassen? Var det ingen som lärde er ordet respekt?

Ni som är föräldrar. Ni är ansvariga för era barn, i första hand. Ni ser dom bli ungdomar. Ni ser dom vandra ut i livet. Jag hoppas verkligen att ni är stolta då. Mest av allt hoppas jag att det inte är din sons hand som förstulet smeker min rumpa sådär i förbifarten. Föräldrar. Jag hoppas att ni talar om för era flickor att ingen, någonsin, har rätten att göra detta på dem. Min mamma gjorde det för mig. Andra delar av samhället gav helt andra signaler.

Radikalfeministerna skulle säga att det främst är männens kontroll över kvinnokroppen som upprätthåller könsmaktsordningen. I detta fallet, ja. Det ligger så mycket djupare än i en hand. Mannen som dominerande och kvinnan som den undergivna. Hur många gånger har inte detta sagts och befästs? Det är "normalt" och "naturligt".

Det personliga blir ibland politiskt. Jag vill inte känna mig osäker för att jag är kvinna, jag vill inte vara rädd. Att säga att en kvinna som blivit våldtagen borde haft anständigare klädsel är betydligt vanligare än att säga att mannen som utförde handlingen borde respekterat kvinnan. Här cementeras tanken om vem som äger vem. Här ligger det i männens ansvar att förändra sin attityd, om de inte redan gjort det. Alla kan råka ut för sexuellt våld, men ingen borde. Vad är felet?

I SKL-rapporten Jämställdhetsarbete - en utmaning för kommuner och landsting går det att läsa om att den svenska jämställdhetspolitiken kräver en förändring - mäns våld ska upphöra. 46% av de tillfrågade kvinnorna i omfångsundersökningen "Slagen dam" hade någon gång varit utsatta för våld från en man.

Många kvinnor är rädda för att gå ut ensamma när det är mörkt. Kvinnor berörs dagligen av rädslan för att utsättas för sexuellt och icke sexuellt våld från män. Att det förekommer gör att kvinnor måste förhålla sig till det. Det är inget fritt val, för att det finns där - hela tiden. Detta hot om våld begränsar mig i min vardag. Jag vågar inte springa i elljusspåret när det är mörkt. Jag lyssnar ogärna på musik när jag promenerar av rädsla för att någon ska dyka upp bakom mig. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ha min frihet. Det är inte bara det rent fysiska våldet som det gäller att förhålla sig till. De verbala trakasserierna kan göra ont på helt andra sätt.

I SKL-rapporten diskuteras det huruvida det är kvinnors rädsla som ska förebyggas eller själva våldet i sig. Maktordningen döljs genom att måla upp kvinnor som rädda och män farliga. En vän till mig sa att hon många gånger tänkt att om hon någon gång skaffar barn önskar hon att det blir en kille. Slippa oron för att det ska hända hennes dotter något. Å andra sidan är hon rädd för att få en son, om han skulle reproducera den könsmaktsordning som finns och få en lika snedvriden bild av kvinnan som många andra.

Så om jag kunde spola tillbaka filmen, skulle den Kajsa jag blivit idag inte sprungit och sprungit tills jag inte orkade mer, bort från "balla balla". Den Kajsa jag är idag skulle sagt "Nej, jag vill inte", vänt på klacken och gått.